söndag 15 mars 2009

Slut

Känner mig lite trängd. Den kroniskt suicidala kompisen har skrivit igen, säger att det enda som finns kvar är att dö. Jag har tidigare sagt att jag pga min egen bakgrund inte vill diskutera självmord, men det skiter hon i. Nu upprepade jag i mitt svar att jag inte vill prata om hennes eller någon annans självmordsplaner. Det låter så kallt. Samtidigt, de olika former av hjälp som jag föreslår tvärvägrar hon, eller säger att de inte hjälper. Jag känner mig maktlös, och tvungen att dra mig ur för att inte dras ner. Men det är svårt...

PS. fick nyss svar på mejlet:
"Du ska få slippa mitt tjat om självmord.
Du ska få slippa mina tunga mail överhuvudtaget."

Så det avgör väl saken. Jag hoppas hon klarar sig.

8 kommentarer:

  1. haha jag vaknade faktiskt en gång av att jag skrattade. Hörde lixom när jag sov hur jag skrattade till och strax därefter vaknade jag. Kan säga att jag mindes inte drömmen speciellt mycket (och nu minns jag den inte alls), var så till mig av att jag hade skrattat i sömnen för jag tyckte det var helt sjukt :)
    Kram

    SvaraRadera
  2. oj, hade för mig att jag kommenterade under det förra inlägget men det fanns visst under detta :)
    Det enda råd jag kan ge är att i detta läge våga vara lite ego. Man kan ställa upp som vän men det går till en viss gräns och om priset är att man offrar sin egen lycka och energi så är det inte värt det.
    Bra ändå att du vågar sätta gränser. Då har du gjort vad du har kunnat så ligger bollen hos henne sen. Vad hon gör med den är ju upp till henne, antingen fortsätter hon och riskerar att förlorar en bra vän eller så gör hon vad hon kan för att behålla vänskapen på en rimlig nivå som funkar för båda.
    Kram igen.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker du gör helt rätt. Du kan inte ta ansvar för mer än dig själv och ditt mående. Finns det risk att du mår sämre ka du definitivt dra dig ur. Jag är övertygad om att du gjort och sagt det du kan och förmår och mer därtill. Nu får vården ta över.
    Kram.

    SvaraRadera
  4. Tack Kimmi. Jag är orolig för att hon kanske inte söker vård när hon behöver, hon tvärvägrar ju mediciner, bli inlagd, en terapeut som inte är perfekt... har inget stöd från familjen, knappt några vänner kvar... jag vet helt enkelt inte vad jag ska föreslå mer.

    Det är verkligen tragiskt, och jag känner mig elak som överger henne - samtidigt kan jag inte mer nu...

    SvaraRadera
  5. Jag håller med Kimmi, det där är för mycket att ta på sig, det ska du inte göra. Kram i alla fall, för det är en svår sits att sitta i...

    SvaraRadera
  6. Du måste tänka på dig själv först,om du mår dåligt av detta så måste du ta paus från kompisen så det inte blir ditt ansvar vad hon gör. Det är jobbigt, jag har själv tagit på mig andras mående och fått skuldkänslor för det.
    Jag håller med Maria.
    Jag har lärt mig sätta gränser som jag inte kunde förut. Mitt liv bestod många år av att hålla upp en annan person, som medförde att jag ramlade ihop själv. Och han också till slut.
    Så av en stark och uppstående och en svag och halvliggande, så blev det två liggande till slut. Även om jag kämpade för att det skulle bli två stående. Jag hoppas du förstår hur jag menar.

    När det gäller ditt tips om Afrikahuset så ska jag kolla på det, tack.
    Kramar

    SvaraRadera
  7. Tack, jag uppskattar verkligen era kommentarer. Jag är alltid rädd att vara elak och orättvis, så ibland går jag med på mer än vad jag borde. Jag önskar henne inget ont och hoppas av hela mitt hjärta att hon reder ut sin situation, men jag vill inte ha rollen av maktlös publik på hennes dramaföreställning.

    SvaraRadera
  8. Jobbigt..
    Kramar om

    SvaraRadera