fredag 6 mars 2009

Nattskiftet

Borde tagit en Propavan igår. Blev ett par glas Geisweiler istället, som på något märkligt sätt smakar bättre. Sömnen blev därefter, en timme, sen bara halvslummer. Man får skylla sig själv. Jag har inte varit så trött på dagarna ändå faktiskt. Hoppas ändå det blir som förra gången med dessa piller och sovandet rättar till sig så småningom.

Något som hemskt gärna får förbli är hur en viss annan sovrumsaktivitet har påverkats. "Abilify gör det goda godare" ;)

Jag har en gullig ny vårbukett på bordet, Mannen tyckte jag behövde en. Ska dokumentera den fotoledes när det ljusnar ute.

Hade en bra konversation med min yngsta igår, om hur han har haft det när hans farsa spårade ur mer och mer, samtidigt som jag mådde som sämst och for in och ut på psyk som en skottspole. Jag har väldigt dåligt samvete över att jag inte gjorde mer, inte riktigt fattade hur jobbigt han hade det, även om jag inte vet riktigt hur jag skulle ha ordnat det. Vi bodde rätt långt från varandra. Kan fortfarande oroa mig för honom för vi har ganska lika temperament och han har haft en depression, jag hoppas att han inte går och bär på min jävla sjukdom också, fast så illa verkar det väl inte hittills. Han sa iallafall, och det har min äldsta också sagt, att han ändå alltid upplevt ett stöd från mig, och det är jag otroligt tacksam för, att något av min kärlek trots allt gått fram.

5 kommentarer:

  1. Usch ja... Det där tänker jag med på så mycket. Att för många av mina "psykgener" har skuttat av sig till Loppan...

    Men kanske blir det bättre att ha en mamma som jag som kan se och läsa av vad som händer (i alla fall en del av det) än en förälder som inte har en aning alls...

    Tror det är lättare för alla om man har lite förhandsinfo/kunskap...

    Det blev lite funderingar i natten här... :-)

    SvaraRadera
  2. Tack så jättemycket för gratulationen. Inte lätt att komma ihåg allt :)
    Kram

    SvaraRadera
  3. Kimmi - det är nog svårt att låta bli att oroa sig lite, men om det skulle vara så illa så tror jag du har helt rätt i att har man kunskap kan man hantera det bättre.
    (hörrudu, värst vad du är uppe mitt i natten! :))

    Kram på er båda!

    SvaraRadera
  4. Så skönt att höra av barnen att du varit ett stöd.Jag är lite orolig för vad min son anser om min eviga trötthet.Som tur är så är han inte alls som jag när jag var i hans ålder.Man klagade ju på sina föräldrar när man var ung, nu förstår jag att de inte hade det lätt med en trotsig rebell som jag.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Bloggullet - det är väl det klassiska, att när man själv får barn börjar man förstå sina föräldrar. Fast jag var egentligen rätt snäll, obråkig, fast jag gick mina egna vägar, och det kan säkert vara nog så jobbigt som förälder med en unge som inte berättar saker.

    Jag tror att om man åtminstone är medveten om att ens mående kan påverka ens barn, inte totalförnekar att det kan vara ett problem, så finns det iallafall hopp.
    Kram!

    SvaraRadera