torsdag 12 mars 2009

Snöhög

Känner mig lite dämpad. Insnöad (jo det är snö i Skåne idag). Jag är en liten snödriva av ansamlad spänning, oron över Mannen, efterverkningarna av medicinlöshetsfiaskot som jag fortfarande känner av, vag irritation över att arbetsträningen inte alls har stärkt min självkänsla. Är rädd för att plötsligt tappa den sammanhållande kraften, smälta ihop till en lerpöl.

Men den rädslan kommer jag kanske alltid att ha. Jag har bevis för att jag kan bli ett vandrande vrak, för det har hänt i verkligheten, så jag kan aldrig mer inbilla mig att jag är osårbar, och jag har en kronisk sjukdom som innebär att risken aldrig kan uteslutas. Det gäller väl att lära sig leva med den osäkerheten. Jag försöker tänka på allt som faktiskt skulle kunna hända, allt okontrollerbart, naturkatastrofer och bränder och plötsliga oväntade olycksfall och fågelinfluensan och och och. Lustigt nog lugnar det mig. Allt jag inte kan styra, det enda jag kan göra då är att acceptera läget och ta vara på guldkornen.

Jag kände mig ändå lite duktig idag på jobbet, behövde inte fråga något en enda gång. Och så gick jag till gymmet. Nu är det ett antal gånger jag har tränat i kortärmad tröja men jag tänker fortfarande på det, särskilt när man ser sig själv i de stora speglarna, jag känner mig lite tuff som vågar utsätta mig för folks blickar. Dessutom har jag varit duktig och storstädat badrummet. Så egentligen har det inte varit någon dålig dag.

5 kommentarer:

  1. Tänkt på att snöhög hade kunnat vara hög på snö.... På gott humör i drivan liksom?
    Har du lagt av med medicinerna?? Eller det är jag som fattar snett? Var rädd om dig för i jösse namn.

    SvaraRadera
  2. Känner igen mig mycket i vad du skriver. Jag tror att man vinner på att inse sin sårbarhet som människa, sjukdom eller icke sjukdom. Det ska inte vara någon skam.

    SvaraRadera
  3. Kimmi - relax, jag refererade bara till mitt nyliga mycket planerade och välskötta utsättande av Risperdalen, som slutade med att jag blev gränspsykotisk, och fortfarande är lite smått i chock efter. So much för att vara ansvarsfull och endast göra medicinändringar i samråd med läkaren. Men livet är ju lite ironiskt. Nu tar jag iallafall varje litet piller som jag ska.

    Snöhög, ja tack. :) Kanske imorgon.

    Psyk - det är sant tror jag. Och svårt, att hitta balansen där man inser att man ständigt står på avgrundens rand men ändå inte blir handlingsförlamad. Något att jobba vidare på...

    SvaraRadera
  4. Du får ju gjort massor, att gå på gym är ju en bedrift. Det där med arbetsträningar som inte stärker självkänslan, det kan man både skratta och gråta åt för det är ganska bedrövligt. Och till och med för jäkligt ibland.
    Jag tror att jag kommer att bli allergisk mot ordet arbetsträning snart.;0)
    Tack för dina fina kommentarer hos mig.
    Ta hand om dig.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Tack Bloggullet. Vet ju att du förstår... hoppas det blir bättre för oss båda. Kram!

    SvaraRadera