Funderar på min mammas reaktion. Det går ju att utläsa känslor hos henne. När hon ringde för att berätta om min hemliga storasyster var hon orolig för vad jag skulle tycka, och rätt chockad över situationen. Ändå när man frågar hur det känns, "det är bra, nej jag har inte alls gått och tänkt på det under alla dessa år, det har varit så mycket annat, nej det känns bara bra". Jag ringde dagen efter för att höra hur hon hade det, men det var samma sak, allt var så utan problem.
Och hur sannolikt är det, att ens bortadopterade barn plötsligt ringer en dag och man känner inget? Min mamma är ingen psykopat, hon har bara så svårt att vara rak angående sina känslor, allt ska helst vara snyggt portionsförpackat med blänkande rostfri yta. (Lite spännande är det att min mycket ordentliga mamma, uppväxt i en konservativ miljö, fick ett utomäktenskapligt barn på slutet av 50-talet - men hela historien lär jag väl tyvärr aldrig få höra.)
Lite ruggigt är det att inse att jag har liknande drag själv. Ska inte erkänna svagheter och be om hjälp, tänk om någon tar illa upp. Här på nätet beklagar jag mig friskt, det är min fristad. Men irl har det varit en kamp att öppna sig. Lite paradoxalt för jag kan nog ofta upplevas som öppen, men det är när det sker på mina villkor, när jag har kollen.
Men min mamma har iallafall lättat lite lite på sin mask på senare tid. Det kanske finns hopp för oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar