tisdag 10 februari 2009

Stålbad

Ingenstans är jag så känslomässigt inbunden som på terapin. Ju mer laddat något är, ju mer stenansikte blir jag. Måste. Det känns som jordens undergång om jag skulle bryta ihop. Tror jag har gråtit, inget vattenfall utan mer någon enstaka tår i ögonvrån, ca 3 ggr under en massa åratal. (I vissa andra sammanhang har jag gråtit störtfloder i en halvtimme.) Psyko H har lärt sig läsa av mig ändå, på vibbarna eller kroppsspråk eller vad det nu kan vara. Är jag känslolös? Ingen har någonsin kallat mig det. Men när någon ansikte mot ansikte ställer anspråk på mitt innersta slår kontrollbehovet till. Kanske just för att jag är rätt emotionell.

Det blev så tydligt igår. Först pratade vi om det här med att jag inte kom förra veckan, Stockholm och det. Berättade att jag höll på att sluta med Risperdalen och pratade om mediciner, kom in på min tid som psykpatient och inlagd och hur jag börjar kunna ta i det nu, inte undviker alla påminnelser. Jag sa att jag förstår varför folk skriver en bok, Psyko H undrade om jag tänker göra det och tyckte det var en bra idé, så jag fick bestämt dementera alla sådana planer. Han drog en skitkul anekdot från sin tidiga karriär som psykolog och citerade ett par Stenmark. Lätt, flytande konversation och närvaro.

Plötsligt kom tankarna in på något väldigt känsligt. Ju mer jag pratade, ju mer kände jag rummet tryckas ihop, luften försvinna. Psyko H sade kloka och insiktsfulla saker som jag inte ville höra. Till slut satt jag tyst och stirrade in i väggen. Tänkte när jag gick (eller typ stormade ut) att jag aldrig någonsin ska sätta min fot där igen.

Idag har jag väl kommit över det, fast känner mig som en drama queen. Att alla reaktioner, även de som yttrar sig i att jag drar mig tillbaka, är totalt överdrivna och oberättigade. Att jag alltid gör en höna av en fjäder. Att mina känslor är löjliga och inte får tillmätas någon betydelse. Att jag måste försvara försvara försvara mig.

Men bit för bit ska jag väl ta mig igenom det. Någonstans tror jag att jag fixar det, det är därför jag inte ger upp.

Håller på och bearbetar Mannen att vi ska sticka till badhuset idag. Det är min nyfunna kamp mot rädslan jag har för att visa ärren. Jag har alltid varit extremt noggrann att dölja allt, men för min självkänslas skull börjar jag släppa på det, experimenterar med mina egna gränser. I Stockholm besökte jag hotellets relaxavdelning trots att det fanns andra människor där, och återupptäckte min kärlek till vatten. Det ska bli skönt att kunna bada när man vill. Tillåta sig själv att finnas.

8 kommentarer:

  1. Tack vännen :) Vem vet, någon gång i framtiden kanske jag blir en STOR föreläsare och du då får chansen att lyssna. Inte så troligt att jag blir det kanske men man kan väl få tänke hehe
    Skriva bok var en bra idé tycker jag, jag blir en av dom första som köper den :)
    Klart du fixar saker, du är ju superwoman :)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Kanske bör du försöka se din psykolog som din livlina för tillfället. Dina sessioner där är din skyddade verkstad där du ska kunna ta fram alla känslor, visa det du inte vågar visa varken dig själv eller andra. Svårt, jag vet, jag kan vara likadan. Skäms när jag gråter för i mina egna öron låter det så himla banalt ibland. Men det är ju inte banalt för oss!
    Fullt friska människor kan visst det ha det svårt att ta fram sina känslor och titta på dem, men när man har alldeles för myclet känslor att titta på så kan det bli en fullständigt övermäktigt. Och det är där din psykolog ska komma in och "hålla dig i handen" och styra dig förbi de värsta reven på känslohavet.
    Många många kramar. Du är stakr. Och kommer att bli starkare och grattis till badhusbesöken. Jag tror de gör dig gott både utanpå och inuti.

    SvaraRadera
  3. Jag har en utmaning till dig om du har tid, ork och lust.;0)
    Kramar

    SvaraRadera
  4. När det gäller terapi så känner jag att det skulle vara spännande att börja, din psyk dr verkar vara bra. Dock har jag en tendens att försöka vara en trevlig patient, att jag är rädd att de blir rädda eller tar avstånd om jag visar hur jag är. Så jag stänger nog inne och anpassar mig.
    När man får rejäla känslor som du fick nu, så har jag hört att det är då det händer saker.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Maria, Kimmi och Bloggullet, kram på er!

    Jag har inte så mycket att säga just nu, ska sticka till jobbet nu också, men jag tar till mig era kommentarer och funderar på dem.

    SvaraRadera
  6. Känner inte så många med ADHD, finns en tjej på skolan men ingen jag pratar med så mycket. Vet bara att hon har en ganska mild grad av borderline. Jag vet att jag nästa är så konstant fast det är ingenting jag lider av konstant, förstår du? Försöker se det positiva; brukar faktiskt få A att skratta när jag hoppar från ämne till ämne så hon knappt hänger med haha. Alltid något :)
    Fast det är klart, vad gäller strukturen så är det nog mer kaos än vad jag vill ha så där skulle nog jag må bra av att få lite ordning
    Kram

    SvaraRadera
  7. Shit, läste min kommentar här iugen och menar naturligtvis att hon har en mild grad av ADHD och inget annat. Som sagt, ibland tänker man för fort och det bara snurrar till i huvet så vet inte vad jag skriver :)
    Kram

    SvaraRadera
  8. Haha, sånt händer.
    Kram!

    SvaraRadera