Ett 15-minuterssamtal och jag är helt slut, bombad i skallen, sirap i benen, migrän light. Men så var det 4 timmars resa också. Det var arbetsterapeuten den här gången, faktiskt inte en beskäftig medelålders dam som min schablonbild är av en sådan, utan en man med utländskt påbrå. Jag sade mest saker som jag redan sagt igår, jag har ju ingen smärtproblematik eller något sådant att utreda. Inget drama. Varför känns det så dramatiskt?
Något med att gnugga ansiktet i sitt misslyckande. Känns som jag skulle behöva duscha i en vecka för att bli av med skiten. Det är t.o.m. så att kniven lockar, att döda tankarna en stund, men har jag klarat mig sedan februari ska jag inte falla dit nu. Mahjong på datorn tills jag orkar gå och sätta på en maskin tvätt. Kaffe, kaffe, kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar