Dimma

Trött. Och det känns svävande, overkligt. Att komma hem var som att kliva tillbaka in i målningen från kaoset utanför.

De har varit snälla hittills iaf. Har fått ett lite bättre intryck än vad jag befarade att det skulle kunna bli. Träffade först en arbetsmarknadskonsulent och sedan en psykolog, över en timmes samtal med varje. Rätt detaljerade frågor om dåtid och nutid och framtid. Vad jag känner, vad jag tänker, vad jag vill. Lite formulär att fylla i. Alltför ofta måste jag svara "jag vet inte". Jag tror att de faktiskt försökte vara förstående. Skammen kommer inifrån. När det blir för närgånget är det svårt att hålla fasaden uppe, och även om jag vet att det är meningen att de ska inspektera sprickorna i fastighetsgrunden så känner jag mig fångad i strålkastarljuset. Kompetensen sipprar ut och jag står kvar i skör, söndervittrad betong.

Besvikelsen. Var jag inte starkare än så här? Ändå målade jag ju upp allsköns katastrofscenarion innan för att slippa bli tagen på sängen, men verkligheten skär obevekligt från hjässan till magen, mina besvärjelser tar den ingen notis om.

Ok, positivt tänkande. Jag har inte rusat ut storgråtande. Jag har inte säckat ihop utan ord. Jag har inte kastat kaffekoppen i golvet. Jag har inte dansat tango på psykologens bord och sjungit på rumänska.

Satt en stund på kyrkogården under den lååånga rasten mellan samtalen. Tänkte på L och Y och den äldre damen som dränkte sig. Försökte tänka på min pappa men det blev det inte mycket av. Sedan försökte jag sluta tänka och hitta på någonstans att gå, blev tillbaka till stationen för att se om de hade tidtabeller och en stadskarta. Tabeller ja, karta nej. Behövde kartan för att orientera mig, hade med möda letat mig fram på morgonen. Bättre lycka vid turistinformationen. Och tiden gick utan att jag somnade.

Räcker med att jag åker 07.57 imorgon. Kan inte riktigt ta in att jag ska dit imorgon igen. Overklighetens dimmor, here I come.