Idag för ett år sen hade dagarna kunnat ta slut. Konstigt att tänka på, ogripbart. Jag blev tvungen att ta fram journalen och kolla att det verkligen hänt, jo det är klart att jag vet att det hänt, det är kristallklart i mitt minne mitt i de luddiga molnen av omöjlighet, otänkbarhet. Och konstigt att jag minns datumet, kanske för att jag var fast bland siffrorna just då, en 2:a i datumet plus en 1:a och 1+7=8, och varför det hade en olycksbådande innebörd kan jag inte se nu när världen inte bara är skuggor och mörka energiströmmar, vet bara att det fyllde mitt huvuds hålrum just då.
Sedan dog L den 25:e, 13 dagar, olyckstalet. Och alla frågorna, varför hon och inte jag? För henne fanns en mening, en plan, en tro. Det räckte inte, uppenbarligen. Jag som ser kaos och inte en plan, varför räcker det för mig? För att det inte finns svar? Finns det någon människa som nöjer sig med inga svar, som ser meningen i meningslösheten? Det verkar så okaraktäristiskt för vårt släkte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar