Är en ganska usel vän nu. Svarar inte på mail och meddelanden, glömmer eller låtsas inte om att jag borde ringa folk. Det är väl bara S som jag oftast tycker det är ok att prata med. Lite har det nog att göra med att jag i stort sett mår bättre och därför känner ett större ansvar att vara den som finns till hands för dem som inte är lika lyckligt lottade. Samtidigt känner jag mig absurt nog mer asocial, vill vara ifred, inte ha folk i mitt huvud. Är rädd för att det blir en lose-lose-situation, antingen "uppoffrar" jag mig och umgås mer än jag vill, eller så står jag där utan omvärldskontakter när jag går in i en social fas. Kära tillståndet "lagom", saknar dig.
Brorsan med fru var här igår. Vi bor långt ifrån varandra och ses inte så ofta, men jag gillar dem mycket och det var kul att ha dem här. Ändå hade jag ångest imorse, den där speciella väldigt fysiska krypande känslan när det har blivit för mycket och jag måste gömma mig, stänga av. Vaffö e de på detta sättet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar