Ipren-mannen

Mannen tjatade tills jag gav med mig och gick till vårdcentralen med min onda höft. Läkaren misstänkte trochanteritis, inflammation i slemsäckarna runt höftleden. Jag fick en kortisonspruta rakt in i höften, låter värre än det är. Tror det hjälpte lite fast inte helt. Ska äta anti-inflammatorisk medicin i några dagar, promenera men inte skutta. Blir det inte bättre på ett par veckor kanske de skickar mig på röntgen för säkerhets skull. Har googlat tillståndet, ibland tar det år att läka, ibland går det snabbt över, så nu håller jag bara tummarna.

Dagens störningsmoment är att jag var inne på apoteket för att hämta ut lamotrigin och frågade då om receptet på diklofenak (ok ok, det är inte Ipren) hade kommit, men det hade det inte. Nu kollade jag på nätet och det fanns där. Den stora frågan är om man ska orka masa sig ner till apoteket igen så man kommer igång med att ta dem, eller om man är för lat. Hmmm. Jag är ingen storkonsument av värk/anti-inflammatoriska tabletter, tror aldrig att jag ätit dessa förut. Även om jag vet att jag bara tar dem enligt föreskrifterna så känner jag mig lite tvivelaktig, är överkänslig mot att betraktas som en potentiell missbrukare även om det bara är svag skit, tar knappt alvedon.

Samtidigt fattar jag väl att om jag har en inflammation så är det bättre att ta dem, det handlar bara om några dagar. Fan så löjlig man kan vara.

Men det har blivit starkare sen jag fick borderline-diagnosen, det är så mycket "alla vet" när det gäller borderline, som att man ofta missbrukar det ena eller andra. Jag blir lite trotsig och vill motbevisa såna förutfattade meningar. Kom inte och tro att ni kan stoppa ner mig i lådan. Vilket väl har sina poänger men kan bli ett snävt sätt att bemöta omvärlden.

Dagens positiva moment är att jag varit självskadefri och inlagd-på-psyk-fri i 6 månader. Det låter rätt obetydligt men är lååång tid för mig. Även om det kan komma ögonblick när jag känner mig frestad så har det i stor sett varit lätt att låta bli. När inte depressionssmärtan driver mig och tränger in mig i ett hörn ändras spelplanen. Ytor öppnas upp och sikten blir bättre, det blir möjligt att göra mer än att reagera med ryggmärgen. Jag är väldigt tacksam.

Ibland önskar jag att "vanligt folk" skulle få en dag eller två av depressionshelvete, dödsångest och psykos, bara så att de fick en chans att förstå. Ibland tänker jag att det är skönt att de slipper.