Plast

Intressant sensation av att hålla ihop sig själv, som de där tunna hårda plastbanden runt paket (de måste ha ett namn men det känner jag inte till). Fyller funktionen att innesluta innehållet men de skär in i kanterna. Vill inte ta medicinerna bara för att... bara för att göra tvärtemot. Sluta vara förnuftig, klättra över det skyddande broräcket och kasta sig ut, tänk om jag kan flyga? Om jag inte sover, kan jag flyga då? Bli diffus, uttunnad som dimma och poff! så kanske plastbanden spricker, de kan inte stå emot gastrycket, innehållet pyser ut förvandlat till oigenkännlighet (jädrar vad duktig jag är som kan stava oigenkännlighet med lamotrigin i kroppen), molekyler som tacksamt springer iväg på olika håll, blir kanske till legobitar i något annat personbygge. Alla små delar jag fått från andra människor, är vi mosaiker, man ser bara mönstret på tillräckligt avstånd. Konsthantverk.