Brännvinskryddost får 5 solar.
Har haft det småtråkigt idag och varit småproduktiv (disk, tvätt, lasagnetillverkning), vilket antagligen var rätt bra för jag känner mig nerdämpad.
Kvällstankar: varför är jag inte 100 % målinriktad på att bli "normal". Jaja, det vanliga med att förändring kan vara skrämmande och det är lättare att bli kvar där man är, men det är annat också. Ett bekräftelsebehov. Jag vill inte behöva visa upp ett leende ansikte som hävdar att nu är allt bra, jag tar mitt ansvar, distanserar mig från allt det gamla. Vill att det gamla, motbjudande, hysteriska också ska räknas. Det är en del av mig, precis som det är en del av mig att ha fött barn, pluggat på universitetet, hittat kärleken, städat Tysklandsfärjor, paddlat kanot med familjen, liftat runt Europa, stickat en halsduk, varit religiös, varit ateist, tävlat i tv-frågesport, gråtit på bio, tagit simborgarmärke... Ännu har jag inte hittat mitt förhållningssätt. Någon sorts posttraumatisk stress av att ha varit psykfall, av alla onda avsikter och gärningar mot mig själv, all rädsla och hopplöshet, känslan av maktlöshet och total skuld. Och så då kontakten med vården som påbröd. Jag vill att folk ska höra hur plågsamt det kan vara och ändå stå ut. Jag vill finnas i speglingen i en annan människas ögon. Det är jävligt mycket begärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar