Jag har så mycket flashbacks från psyktiden (som visserligen inte alls är avslutad ännu, men med långt ifrån samma intensitet). Mår inte dåligt egentligen och gör små trevliga eller åtminstone vardagliga saker, men det är något med att jag har dessa emotionellt starka upplevelser som jag trots allt snack inte riktigt lyckas fördriva. Något av min kärna finns fastkilat därinne. De värsta stunderna, när man nästan förvandlas till en varulv, hälften best och hälften människa, tillvaron förvriden och samtidigt mer naken än någonsin annars, fantasi och verklighet sammanblandade som en tigerkaka med vassa klor. De bästa stunderna, just det där ögonblicket när det vänder och man vet, vet att man kommer att överleva dagen.
Jag känner någon sorts... kärlek till mina upplevelser. Även alla de jag hatar.
På något sätt - och det kan mycket väl vara ren inbillning från min sida - så känner jag ett tryck att inte säga för mycket. Visst, här i bloggen brukar jag breda ut mig ibland, det är här jag släpper fram min psykfallighet, men annars är det "inte röra upp" som gäller. Som om det skulle få mig att glömma. Kanske blir jag dement en dag och glömmer verkligen. Tills dess sitter minnena klistrade mot min själ.
Det är klart att minnena sitter klistrat mot din själ, dina upplevelser som var traumatiska glömmer man inte, men kanske kan de blekna. Som du säger att du har en slags hatkärlek till - det är ju en del av din personlighet, en del av din egen historia. Skickar dig en kram i kylan!
SvaraRaderaTack snälla Miriam, en kram är vad jag behöver just nu.
SvaraRaderaJag tror att det är bra att inte gräva för djupt i vissa saker. Men det krävs å andra sidan att det finns acceptans (både från en själv och andra) när saker kommer upp som en inte kan stoppa.
SvaraRaderaKanske de här sakerna finns i dig just för att du är så ambivalent, för att du älskar/hatar och har en konflikt?
Kanske bättre att dra upp det till ytan än att ignorera det.
Fast vad vet jag? Jag är inte speciellt duktig på att ta hand om mina inre konflikter.
Kram!
Charlyene - just nu känns det som att det inte är så mycket jag som gräver, utan saker som gräver i mig.
SvaraRaderaMen det kommer och går. Har lugnat mig nu.
Kram!