Gott Nytt!

Godare Nyare År, alla!

Är inte på humör att sitta och fila på någon årskrönika, men i princip är alla år där man kan sitta på Nyårsafton och konstatera att man överlevt och att familjen överlevt ganska bra år. :)

Framtidsutsikter

Mitt i mitt gnällande så finns det mycket ljus.

Pratade med äldste sonen igår. Deras förstfödda ska anlända inom några få veckor. Tack och lov har svärdottern fått må bra och allt har gått normalt hittills. Även om sonen inte ska vara föräldraledig de första månaderna (utom då dagarna i början) så har han valt att bara jobba 75 procent för att satsa mer på familjen. Jag är glad och stolt över att han bryr sig mer om det än en ny bil. Svärdottern hade visst häromdagen kommit hem med hans favoritbok från barndomen, "Hjältar och monster på himlavalvet" om gamla grekiska myter, som jag brukade läsa högt. Nu längtar han efter att kunna läsa den för sitt eget barn. Det känns fint.

Jag lyssnar på musik jag hört tusen miljoner gånger förut, min hjärna verkar gilla det mer än nya saker.

Huvudverk

Igår promenerade jag i två timmar tillsammans med en vän och ett par jättefina vovvar. Slut efter det.

Idag började morgonen med en tripp till vampyrcentralen, och sedan hörde två vänner av sig och ville ses, men Mannen och jag skulle också ut och handla mat så det kändes komplett omöjligt. Jag har verkligen blivit sjukt klen när det gäller affärer de senaste månaderna. Bara jag kliver in på en Willys eller Coop mullrar ångesten igång. Det är inte människorna egentligen, jag blir stressad även när det är öde. Sedan sitter ångesten i under flera timmar. Jag försöker ignorera den.

Såg Herr och Fru Domherre igår. Men det är plusgrader igen.

Har egentligen inte gjort så stora framsteg sedan november. Visst var det skoj att vara hypoman några dagar men det bränner ju upp all energi, så nu känns det rätt dött i skallen igen. Döskalle.

Dödskrisen är dock avvärjd, det vågar jag säga. Gråten i halsen med ett leende på läpparna, men skymtar knappt avgrunden. Det ordnar sig nog snart.

Ansiktsmask

Skulle ha ringt och pratat med Dr C idag för att följa upp medicinändringarna, men nu var det han som var sjuk. En fördel med att som jag inte träffa så mycket folk är att man sällan blir förkyld o.dyl. (nu vet jag inte om det är något sådant han lider av, men Syster M2 har lunginflammation).

Sak samma, jag är inte lysande glad men jag mår lite bättre och är inte lika rädd för att totalkrascha.

Tiden både kryper fram och skuttar iväg. Ibland känns det som om jag rör mig på ett parallellt spår. Nu pratar vi inte det berömda utanförskapet. Jag ingår i flera sammanhang. Jag får ofta bekräftelse från olika håll att mitt liv har betydelse, även om jag inte jobbar nu. Nej, det är en gammal följeslagare. Jag vet inte vad den kommer ifrån eller om det ens spelar roll. Det är inget som kan älskas bort, så ingen behöver känna sig manad. Mer känslan av att titta sig i spegeln och känna att om jag river lite med nageln så kanske ödleansiktet kommer fram, och det är inte ens något bra eller dåligt, det bara är.

-14 just nu, men det ser vindstilla ut, och vackert.

Frostbett

Just nu är det -10 här, inte snö men vinterkänsla till slut. Jag har plockat fram termobyxorna, får se om jag kommer i dem. ;) Vikten har ju pendlat extremt mycket på senare år, men det ger sig. Har mild huvudvärk, gissningsvis från ökningen av Ergenylen, när jag började med den hade jag huvudvärk i månader, men annars känns det aningen bättre, inte lika mörkt men heller ingen uppvarvning.

Kanske tar jag en promenad på parkvägen längs ån ner till centrum. De galna reorna har väl börjat, inte för att jag egentligen behöver något. Skulle mer vara trevligt att sitta en stund på ett fik, bland folk men utan att behöva prata med någon.

Ojul

Mannen har åkt iväg till sitt julfirande och jag är så nöjd över att jag valde att stanna hemma även om jag var hemskt välkommen. Gårdagen var jättefin, jag behöver ingen mer helg. Har stoppat in lite handdukar i tvättmaskinen och betalat räkningarna, som jag plötsligt insåg att jag borde ha kommit ihåg att betala lite tidigare med alla helgdagar, men det är gjort iallafall. Finns ingen lust att laga mat, jag känner mig trots allt fortfarande trött och seg och lite låg, men so what, jag har färdigmat i frysen. Hoppar Kalle, sätter på någon skräpserie istället. Känner mig fri. Jag är inte anti-jul, har haft flera trevliga jular i mitt liv, men det är bara inte läge just nu, och det är underbart att faktiskt kunna helt enkelt hoppa över det i år utan att (vad jag vet) trampa någon på tårna.

GOD JUL ALLA, OCH BLIR JULEN INTE KUL SÅ MINNS ATT DET ÄR ETT HELT ÅR TILLS NÄSTA!

Mjukt

Sov tre timmar igår sen eftermiddag, inte så mycket att göra åt, jag var helt slut, men dygnsrytmen blev förstås lite tokig, somnade inte förrän ett. Det positiva var att jag hann se på filmen Lars and the real girl på tvåan, feel good med en twist, rekommenderas. Gick ändå upp när alarmet gick igång 8 imorse, bäst att försöka hålla sina tider.

Har återupptäckt jordnötssmöret, yay! Eftersom mina söner är elakt nötallergiska har jag inte haft det i huset på nästan 30 år, men häromdagen insåg jag att de faktiskt inte bor här nu. Finns ekologiskt som inte innehåller tillsatt socker och jox utan bara malda jordnötter och lite lite havssalt, hur gott som helst (fast konsistensen är väldigt märklig för den som är ovan, ett varningens ord).

Nu ringde det precis på dörren, blomsterbud från mina grabbar! :D Jag fyller år idag, fast det var inget jag direkt väntade mig. Jättefina mörkrosa rosor och ljusrosa germini, plus en liten ask praliner. Gullungarna. ♥

Kan väl inte påstå att jag mår fantastiskt idag, men det känns ändå lite bättre, främst att ha en plan när det gäller medicinerna, och att jag vågade ringa och be om hjälp innan allt hade gått åt skogen.

Ska se om jag kan få tag på sönerna nu.

Justerad

Promenaden i regnet gjorde absolut ingen skillnad.

Men pratade med min läkare på telefon, jag får höja Voxran (antidepressiv) igen men också höja Ergenylen (stabiliserande, främst mot manier/hypomanier) så får vi se om de kan balansera ut varandra. Ska ta ett blodprov om en vecka plus prata med min läkare igen då.

Och så ska jag gnaga i mig mina behovsmediciner vid behov. Läkarna får alltid tjata om det, jag är kanske en aning konstig på den fronten...

Har griljerat en julskinka, yay! (förlåt alla veganer)

Nu vill jag sova och koppla bort världen.

Inkompetens

Varje sekund som jag inte fokuserar på något svämmar jag över av ångest. Trött trött hungrig hungrig ångest ångest. Tog faktiskt 10 mg stesolid men det känns inte alls. Ångestens kompisar skräckbilderna hälsar på.

Mest hatar jag osäkerheten, att det troligtvis bara är en liten ointressant dipp, men så kan det ju plötsligt öppnas upp ett hål till underjorden också, och jag vet inte.

Det känns genant. Jag borde verkligen veta hur jag ska hantera dessa situationer. Jag borde vara proffs på att vara psykfall. På ytan skrattar och pratar jag, och jag tapetserar nätet med goda råd åt andra människor, men därunder känner jag mig helt förvirrad.

Ska duscha, har inte tvättat håret på fyra dagar... Sedan får jag väl ta en promenad, det är ju schablonlösningen på allt verkar det som.

Saxat

Det var dags att fixa håret igår, jag var inte så jätteinspirerad att dra hemifrån men skulle åka med en vän så det var bara att bita ihop. Resultatet blev bra dock. Jag bara sätter mig ner och ger min frisör fria tyglar, det blir allt bättre för varje gång. Min frisör har blivit utvald till att tävla i "Årets Frisör" i vår, jättekul. :)

Var ett jobbigt ögonblick då jag kände mig helt matt och färdig och bara ville hem, men jag satt där med färg i håret så det var bara att se glad ut.

Idag behövde vi dra till köptemplet för lite dyrkan/konsulterande av vår mobilleverantör. De senaste veckorna har både min och Mannens mobil uppträtt skumt. När folk har ringt har de bara kommit till svararen. En stund senare har de ibland kommit fram. Sms har tagit timmar på sig. Ibland har vi inte kunnat ringa själva. Telefonsupporten kunde inte lösa mysteriet så nu har vi fått nya sim-kort, som fortfarande inte verkar ha aktiverats eftersom det gamla ännu fungerar, så om detta kommer att lösa problemet återstår att se. Dessutom inhandlades en julklapp till ett barnbarn. Sista stoppet före Home Sweet Home var Coop för lite middagsmat, och då var paniken verkligen nära.

Känner mig nog tillbaka där jag var för ett par veckor sedan när allt var för mycket. Blir kanske tvungen att isolera mig lite igen. Tur att julen är inställd.

Fullmatad

Mannen drog trots allt ut mig på lunch på vår "stamkrog" vid havet. Jätteportion skaldjurslasagne, nu rullar vi fram. Sedan skulle Mannen på ett ärende på sitt håll och jag skulle till Ica för att hämta ett brev och köpa citroner. Tydligen lurade ångestspöket där bakom en hylla, så som det ofta har varit de senaste månaderna när jag varit i affärer - utom under uppåtperioden nyss då, då gick det utmärkt att hänga i fem timmar på ett köpcentrum. Alltid lika skumt det där. Nåja, jag tvingade mig själv att stanna kvar på stan en halvtimme tills Mannen var klar. Nu har jag krupit ner i sängen och vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, är så trött, kanske sova lite helt enkelt.

Inspirationsfritt

Sirapsseg morgon, drömmarna fick mig på kroken igen och igen, det krävdes tre alarm och diverse snoozande innan jag stod på benen, trots nära nio timmars sömn. Planen var att gå till det sista schemalagda mötet med Syster M2, men som så många planer fick den skrinläggas, de ringde från mottagningen och hon har fått en kraftig lunginflammation, stackarn. Men hon skulle skicka en ny tid när hon blivit frisk, och det finns folk på mottagningen om det krisar.

Ja, så fick jag istället assistera Mannen med att köpa en konsertbiljett åt en av grabbarna som inte har möjlighet att sitta vid datorn själv på jobbet. Stackars Mannen, jag står lutad över hans axel och hetsar "där till vänster, nej scrolla ner, klicka där, klicka ok, var har du lösenordet?" o.s.v. o.s.v. Biljett blev det dock.

Nu har jag krupit ur byxorna och in i en mjuk bekvämlighetskjol. Det känns oerhört frestande att återvända till sängen...

Jag har en stockholmare som ringer fel till mig då och då. Han låter alltid lika förvånad (och eventuellt inte helt nykter, fast hövlig.) Det är ändå lite mer ovanligt numera när folk har nummer inprogrammerade i mobilen. I flera år fick vi felsamtal på hemtelefonen, oftast äldre damer, eftersom numret tidigare gått till det lokala apoteket, men det verkar ha ebbat ut.

Brrr, nej verkligen inte lust med något idag.

Kärringben

Aj aj aj, ont i kroppen när jag sänker Voxran, hade förträngt det. Var tvungen att googla och det var tydligen många med mig som får det. Men det går över om några dagar så jag gnäller bara.

Nyvaken vid 12. Håller väl på att sova ikapp efter en vecka med ganska mycket mindre sömn. Finns en vag plan om att vi ska åka och köpa en matberedare, jag impulsköpte ju dyra hudkrämer till mig själv så min man ska också få en julklapp. Vi har lagt ner julklappsköpandet inom släkten i år utom till småbarnen, så vi kan slösa på oss själva. ;)

Den klassiska segheten och tröttheten efter en krasch, men inte så mycket förtvivlan. Ögonblick av skräckbilderna, sitter inte i så länge dock. Jag tror att det underlättar att jag inte behöver fira jul, behöver inte prestera något alls.

En vän ringde och nu är klockan plötsligt 13. Kanske dags att hoppa i kläderna...

Avslaget

Ja det har väl varit full fart till och med igår. Hängde med en kompis till köptemplet igår, vi var väl där i sådär fem timmar, fast då satt vi och fikade och snackade en stor del av tiden. Mannen hade snott mina kreditkort innan jag åkte, hihi. Just när jag skulle hoppa av hemma kom Mannen utkörande med bilen för han skulle handla mat, så jag bara bytte bil och drog en repa till Willys. Lyckades till och med sitta uppe och titta på film till ett på natten.

Men nu har rekylen kommit, sovit, tung som bly, det kryper intensivt i mig fast det tror jag mycket är medicinförändringen, gör ont i benen. Får inte bli bitter, det är ju priset jag betalar.

Hemmadag

Jag har varit ordningssam idag på så sätt att jag hållit mig hemma och inte gjort av med några pengar. Lite långtråkigt även om jag hunnit med att skriva rätt mycket på nätet och läsa ännu mer, och så fixa en aning med Mannens dator. Inte riktigt det där nedkopplingsprojektet antar jag men jag är alldeles för rastlös för att inte hålla mig igång med något. Har mat i ugnen, får väl gå och göra svampsåsen.

Ögonblicksbild

Jag var väldigt matt i några dagar. Måndag morgon började jag lysa upp inombords i takt med att solen kröp fram. Tisdag morgon var det Syster M2 igen. När hon frågade hur jag mådde såg jag mig själv för ett ögonblick. Rödblommig klänning, glitterscarf, höga skratt och yviga gester. Hon skrattade rätt mycket åt mig men insisterade på att få konsultera min läkare. Jag gick och tog blodprover och sen gick jag och shoppade smink för en tusenlapp. Försöker förstå att det var överdrivet men min känsla är fortfarande att jag inte ångrar det. Whatever. Lovade dock min man att hålla mig hemma resten av dagen, vi hade det jättetrevligt.

I morse ringde Syster M2, min läkare tyckte bestämt att jag måste sänka den antidepressiva medicinen, så jag får väl göra det då. Träffade en fin vän på eftermiddagen. Jag försökte vara märkvärdig och säga hur bra jag kontrollerar mig själv även om jag kanske är en liten aning uppåt. Hon sa "du är ju jättespeedad, det syntes direkt!" Är nog nyttigt med psykvänner som inte går på vad som helst. ;)

Ska tvinga mig från datorn nu och inte läsa mer om CIA-rapporten.

Och för övrigt är julen inställd. :)

Nedkopplad

Som ni ser har jag inte bloggat på ett tag, inte läst så mycket bloggar heller, för jag har gjort flera andra saker på nätet och IRL som tagit mycket tid och uppmärksamhet. Och nu blir det en ännu längre paus. Pratade med Syster M2 igår, och det är tydligt att jag inte riktigt återhämtat mig från senaste Göteborgsresan för nästan en månad sedan, men jag har ändå tuffat på och engagerat mig i ditten och datten. Ni vet den där känslan man kan ha i huvudet när man kommer hem från en kväll på en livad restaurang - så känner jag hela tiden nu. Språket krånglar mycket och minnet är sisådär. Som en trevlig present från min bipolära sjukdom har jag redan lite kognitiva problem även mellan skoven, så min tröskel är lägre än för en "normal" person.

Nu ska datorn bara användas minimalt, till nyttiga saker. Lite, lite tv-tittande. Och inget socialt umgänge IRL. Till och med promenaderna ska anpassas så det inte blir för mycket intryck.

Mest får man skratta, hur tusan är man skapt om man lyckas bli utbränd som sjukpensionär? ;)

Kommer fortfarande kolla min mail om det är något viktigt.

Som Arnold sa, I'll be back!

Skuldsedel

Syster M2 idag kom delvis att handla om skuld och skam. Lite intressant att inse att en drivkraft varför jag ibland försöker hjälpa folk med stort och smått är skuldkänslor. Efter dessa år betalar jag fortfarande av. Känslan av slime på huden.

Vindsvåningen

Pressat mig själv lite för hårt de senaste veckorna med att ta in information och att skriva till folk på nätet, och det låter säkert som ett hån för den som har ett riktigt jobb, men jag behöver stimulans samtidigt som saker kan ta lång tid för mig, jag får läsa varje mening jag skriver flera gånger och pausa ofta, det skulle aldrig gå i "verkliga världen". Dessutom har jag behov av social kontakt, jag är hyfsat social, men blir slutkörd av att träffa människor irl så det reserverar jag till stor del för personer jag står nära. Ytterligare en sida av saken är att jag låter andra människor flytta in i mitt huvud för att slippa tänka på saker jag tycker är jobbigt angående mig själv.

Med jämna mellanrum blir det dock för fullt på hjärnkontoret och det känns som att golvplankorna ska brista. Måste förmå mig till att öppna dörrarna och släppa ut saker idag, ta in lite tomrum.

Det känns som om jag fortfarande inte helt vilat ikapp efter Göteborgsresan, dessutom var det släktkalas i söndags. Jag är inte deprimerad, bara sliten.

Slarv

Enda utflykten idag var till brevlådan, måste jag erkänna. Kom aldrig så långt ens att jag satte på mig strumpor. Men imorgon behöver jag frisk luft. Jag är fortfarande trött i huvudet, jag får nog skärma av mig från det mesta övriga just nu när jag har så djupa samtal med Syster M2, det rör upp saker och jag kan inte tänka på precis allt och alla samtidigt.

Fast på söndag måste jag förstås vara social, familjefödelsedag. Men inte ta ut något i förväg.

Såg just att jag glömt morgonmedicinerna, det är sällan faktiskt. Det är ingen katastrof utan mer ett irritationsmoment för mitt ego, sedan jag bestämde mig för att sköta medicinerna ordentligt så vill jag att det blir perfekt. ;)

Letade efter skräptv, hamnade på Kunskapskanalen och en intervju med Johan Kinde om hans senaste bok som utspelar sig under en kris i hans liv och han talade en del om sin bipolära sjukdom. Typiskt, kunde jag inte fastnat framför något matlagningsprogram istället. ;) Verkar inte vara så mycket tv som roar mig resten av kvällen, kanske kikar jag lite på Skavlan och Annie Lennox. Sedan ett tidigt godnatt.

Men häromkvällen satt Mannen och jag och pratade länge, bland annat redde vi ut vad vi egentligen bråkade om under vårt halvtimmeslånga och enda bråk för närmare 16 år sedan. ;) Det är roligt att det fortfarande finns saker att lära sig om varandra.

Pratat på telefon med grabbarna idag. Varmt i hjärtat. ♥

Love

Fick lyxblommor av Mannen. Ingen särskild anledning, han gör så ibland bara. Bara för att jag ska bli glad. Jag älskar honom för att han vet vad som gör mig glad, och så gör han det. För ingen annan anledning än att jag ska må bra. För att han vill mig väl. Det är oändligt
stort när man har någon hos sig som vill en väl.

Skuld?

Åter ett bra samtal med Syster M2. Reder ut trassliga trädrötter. Skillnaden mellan logik och känsla. Oftast har jag inte så jättesvårt att följa logiska resonemang, och det är lätt att tro att en idé kan tänkas bort, lite för och emot och så är det fixat. Men det finns förälskelse, önsketänkande, rädslan för att missa något... En hel del av oss har kanske upplevt det i förhållanden, jag förälskade mig i en livsstil. Trots att det av mycket, mycket goda skäl ligger bakom mig så vill en del av mig klösa sig fast.

Det största jag lärde mig är att allt alltid är mitt fel. Inte så lite storhetsvansinne egentligen. ;) Det är en svår läxa att avlära sig.

Nollpunkten

Trots att den mentala dimman inte lättat tog jag mig iväg mitt på dagen för att få mig en influensaspruta. Jag tillhör ingen riskgrupp men tänkte att det ytterligare minskar risken för att Mannen ska åka på något. Det var inte förrän på vägen hem som det slog mig att där faktiskt finns en bonus för mig själv också, att inte få influensa kan jag leva med.

Annars flyr jag in i oviktiga saker på nätet och musik som är så välbekant att jag knappt noterar den. Skrattar när Mannen och jag lagar mat och mjölken kokar över och brandlarmet går. I det stora hela känner jag mig utpumpad. Kan ju inte göra ingenting, ångestkrypet vill helst inte heller ge mig ledigt, men det vore underbart att bara sova bort allt... Egentligen inte deprimerad, mest trött.

Finns en massa fina saker att skriva om från helgen, men på något sätt vill jag lämna det där, bevara det i ljuset.

Revidering

Syster M2 ringde på morgonen, hon hade fått förhinder imorgon, men hade en tid idag kl 13 så det blev visst så att jag gick utanför dörren trots allt.

Bra samtal som krävde en hel del. Sedan mötte jag en vän i korridoren, hon och jag och Mannen (som kommit för att plocka upp mig, han hade varit och tagit influensavaccin) satt en stund i fiket. Till slut nådde jag dock explosionsstadiet av trötthet och ville hem.

Har legat en stund, tagit stesolid, kroppen värker, lyssnat på musik. Ska väl titta på GW och sedan försöka somna på riktigt.

Rekapitulation

Helgen i Göteborg, extremt trevlig, nu extremt trött. Imorgon blir det dvala, icke ett steg utanför dörren.

Skuggpersonen

När jag kom till psyk igår satt hemska tavlan kvar. Syster M2 sa dock att när hon hade lyft frågan så visade det sig att fler hade klagat tidigare, men av outgrundlig anledning hade inget gjorts. Nu ska den ner, fast det fick inte psykpersonalen själva göra utan det skulle skötas av någon konstutsmyckningsavdelning (som för övrigt själva borde bli psykundersökta med tanke på hur många läskiga konstverk som hänger där). Löjligt, men jag ska hålla ett öga på det.

Att prata med Syster M2 känns som turboterapi. Tror att jag redan har avhändat mig det mesta av mina upprördheter efter 15 år av psykvård.  Jäklar vad det märks att hon har jobbat med annat och inte är så ingrötad i psyksvängen. Hon frågar om jag upplevt det si eller så, och det är exakt på pricken! Inget defensivt skit om att jag måste förstå den stackars personalen.

Vi har också börjat att gå in på en lång och tuff period. Inte så lite till min förskräckelse har jag insett att jag har en skuggpersonlighet i mig som är väldigt solid. Vi har ju alla delar i oss från alla tider i vårt liv, småbarnsåren, grundskolan, gymnasiet, tidiga vuxenlivet, kanske etablerat familjeliv, o.s.v. Även om man inte är densamma idag som när man var 15, så har man minnen och känslor. Allt som tillsammans bygger upp ens personlighet.

Men jag har ett sorts stickspår. En erfarenhet som jag har sällsamt svårt att integrera med allt det andra. Oj, så jag har angripit det från olika håll under många år, förutom oändligt med läsande och pratande och skrivande har jag tagit direkta (ej destruktiva) risker för att fördriva mitt spöke. Ändå dyker det plötsligt upp rätt vad det är. Jag ser på en händelse, och samtidigt ser jag på händelsen med spökets ögon, som en sjuk spegelbild. Jag plockar upp en åsikt jag en gång hade och som jag nu avskyr, och spöket förklarar varför den är fullständigt rimlig. En bild jag tycker är patetisk, som spöket älskar. Jag försöker bygga upp mig själv, så gott jag kan, och spöket skrattar hest år att jag försöker fly undan mitt öde.

Nu beskriver jag det som ett spöke, som något utanförstående, men den egentliga upplevelsen är jag och jag. Smeagol och Gollum. Jag nr 2 står där, vill absolut inte integreras utan väntar på att jag ska ge upp Jag nr 1. Det är inget som kommer att kunna hända sådär rent praktiskt, jag kan inte återvända till den hemvist där Jag nr 2 kommer ifrån. Men kommer jag alltid behöva spana bakom ryggen?

Jag blev plötsligen påmind i förrgår om en av Jag nr 2:s teser:
Alla psykiskt sjuka (oavsett diagnos) har ondskefulla avsikter, utan undantag.

Jag nr 1 kan ansträngningslöst argumentera emot. Jag känner ju massor av personer med någon diagnos som är jättefina människor.

Jag nr 2 hånler och säger att när du motarbetar mig så kommer allt att gå åt helvete på ett hemskt och plågsamt sätt.

Har drömt två nätter om en död kvinna. Kan inte gå in på vem, och det var några år sedan, men det fallet berörde mig väldigt starkt känslomässigt, både då och nu, har nog läst det mesta om det. För henne gick det åt helvete på ett hemskt och plågsamt sätt.

Nåja, det saknas inte material att diskutera hos Syster M2 nästa vecka.

Tavla

Lite märkligt, jag var rätt trött i lördags, ändå sov jag knappt följande natt. Har ingen aning om vad som hände, speedad är jag inte. Skulle ha träffat en vän på söndagen men ställde faktiskt in det - jag brukar försöka hålla mig till planer men jag var verkligen alldeles för seg. Förutom en mat-införskaffningstripp till Coop tillbringade jag bara dagen med att slösurfa, lyssna på musik och se lite på Supernatural.

Sömnpillrade för säkerhets skull igår kväll, så nu är jag lite seg p.g.a. det, men det var nödvändigt.

Något bra ändå: efter senaste samtalen med Syster M2 har jag blivit klokare över hur mitt tidigare liv i en auktoritär miljö överlappar mitt liv i psykiatrins auktoritära miljö. Jag skrattar och gråter åt vanvettiga saker jag fått höra och se, känner hur det släpper lite, hur jag växer.

Och äntligen kom jag mig för att klaga över en av tavlorna i väntrummet - jag har störts av den i över ett år! Syster M2 höll med om att den var direkt olämplig. Man såg bara överdelen av en pinnstol, och en hängande lampsladd utan skärm mot en enfärgad äckelgul bakgrund - kom och häng dig, liksom! Stora delar av inredningen är kass av olika skäl, men den är värst i min åsikt. Ska bli spännande att se på onsdag om den är kvar.

Skräcködla

Vi gick faktiskt på teater igår, händer inte så jätteofta för det är ju lite påfrestande även om det är kul. Pjäsen var halvseg och det var alldeles för mycket intryck med hög musik, höga ljud och en massa ljusblixtar, trots det var det roligt att komma ut lite.

Idag har har jag krälat runt i nattkläderna hela dagen, huvudet för oorganiserat för synkroniserad verksamhet, förutom att jag lyckades laga middag.

Kulturtant

Har känt mig så inspirerad idag, inte riktigt uppe i luften, ja lite lite kanske.

Drog med Mannen (han var lättdragen) till närmaste staden och gick på kulturhuset. En utställning med en väldig massa foton mellan 1970-2000, verkligen en salig blandning, jättkul att bara vandra runt bland, särskilt när man hade bra sällskap som man kunde diskutera bilderna med.

Sedan fikade vi. Det fanns ytterligare en större utställning, men vi enades om att hjärnkontoret hade fått nog för en dag.

På hemvägen svängde vi dock förbi Stadsteatern. Jag hade nämligen noterat på nätet att man kunde köpa ett kulturkort som gäller i ett år, det gäller för inträde på kulturhuset (normalt 70 kr) samt stadens två stora kända trädgårdsanläggningar (kostar något liknande), plus specialerbjudanden på olika kulturella aktiviteter. Så vi fixade biljetter med 50 kr rabatt/styck till "Frankenstein" på Halloween-fredag :) Kortet kostade 250 kr och vi fick tjänster för 120 kr idag, snacka om att detta kommer att löna sig, jag springer ju på kulturhuset flera gånger per år. Vem älskar inte en bra affär. ;) (plus att man fick en fair trade-tygkasse som det stod "kulturtant" på, haha)

Någon sorts hjärtat-i-halsgropen, jag klarade mig. Även om jag förstås inte på något sätt kan lita på att det håller hela vägen fram till jul (det är min måttstock just nu) så är jag tacksam.

Har bläddrat lite tillbaks i bloggen och printat ut enstaka inlägg. Tog med mig några förut när jag träffade Syster M2 och hon verkade uppskatta det. Förr var jag dålig på att prata, nuförtiden kan jag det (oftast), men ibland blir det skrivna mer expressivt. Ska dit imorgon så nu får jag banne mig gå och lägga mig, måste upp tidigt!

Normaliseringsprocessen

Denna morgon känner jag mig faktiskt relativt återställd! Inte speedad heller, bara hyfsat normal. Är lite nöjd med mig själv som sa till redan när det började gå utför istället för att vänta tills kraschlandningen var ett faktum.

Råkade på något sätt bli kvar uppe sent igår kväll, och hittade Alien - resurrection på TV12. Konstigt det där hur man gilla vissa filmer utan att begripa varför. Min smak är bred så lite av varje kan slinka med...

Som kompensation sov jag rätt länge, så jag har fått mina 8 timmar, men det är bättre än de 12 jag sov de senaste nätterna. För mycket och för lite skämmer allt.

Min laptop försökte skrämma mig nyss genom att hävda att ljudkortet var sönder, men den heliga omstarten löste problemet.

Om någon timme är det tänkt att Syster M2 ska ringa och kolla läget. Jag sa redan i onsdags att det är fullt möjligt att jag mår bättre när du ringer, hon tyckte det lät snabbt, ibland är det hemskt trevligt att ha rätt.

Stortrut

Flippade lite igår, men fick lov att sätta stopp för mig själv vilket gör att jag nu går omkring med en sorts oavslutat känsla. Har dock lovat Mannen att droga ner mig och placera mig framför Downtown Abbey under de timmarna han jobbar så det blir nog bra. Dessutom har vintersportssäsongen börjat, yay!

Stör mig på mig själv som inte kan låta bli att gå in i diskussioner som är dömda på förhand. Personer som är frälsta angående någon viss "kur mot allt" brukar inte bry sig om argument ändå. Jag är inte emot alla naturläkemedel och kosttillskott (trots att Johannesört är den enda medicin som kunnat paja min tåliga mage) men om något påstås kunna bota ebola och cancer utan att ens vara tillåtet i vitaminhyllan blir jag så trött... Och så börjar jag babbla men det är förstås ändå för döva öron. Jag tror en del människor lever kvar i ett ständigt tonårsuppror - om myndigheter förbjuder något måste det vara jättebra!

Fortfarande inte direkt på topp humörmässigt, vilket väl märks, men jag var lite mer aktiv igår och har sovit mer normalt inatt så det kanske är på rätt väg ändå.

Teatermask

Har skrattat och pratat och varit aktiv idag. Det är verkligen inte så jag känner mig. Lite rädd att släppa fram de riktiga känslorna, men nu är jag så övertrött att det är svårt att hålla emot. Kanske går jag och lägger mig, det finns inget jag vill se på tv, samtidigt finns det ett motstånd mot den där stunden man ligger i sängen och vrider sig, när kroppen rycker och tankarna rycker. Oftast somnar jag ändå rätt snabbt, så jag borde inte klaga, men jag klagar ändå. När jag har "stått ut" en hel dag tar det slut och jag orkar verkligen inte med en enda jobbig sekund till. Nu är verkligheten som den är så det är bara att bita ihop.

Åtgärd

Snälla Mannen gick upp tidigt och skjutsade mig till snälla Syster M2, som tillfrågade snälla Dr C, så nu får jag höja min antidepressiva medicin. Det känns lite lugnare, för jag vet att om den funkar så funkar den inom några dagar, håller jag bara ihop över helgen så kan det mycket väl bli bättre sen.

Lite för hjärndöd för att läsa bloggar, men kram till er alla.

Grågrågrå

Sov ett tag på kvällen, vaknade till och såg på Homeland, somnade om till 11 på förmiddagen. Har bara stängt av alarmet. Många drag av atypisk depression - nuförtiden kan man namnen på det mesta - sover 3-4 timmar för mycket, trött i huvudet, tung som sten i armar och ben, trögstartad, hungrig (åt lunch och middag igår och klämde ändå i mig fyra dammsugare på raken), kan dock intressera mig för saker kortare stunder och verka piggare, men sen är jag nere i träsket igen. Hoppas fortfarande på att det helt enkelt ska gå över.

Sluta

Är vanvettigt trött egentligen. Har svårt att förmå mig själv att gå och lägga mig. Lyssnar på Mannen som småsnarkar.

När vi lagade mat skrattade jag, och det är inte fejk, inte egentligen, men ångesten vrider sig i min kropp hela tiden. Nu i halvmörkret känner jag mig mer ledsen. Stora delar av dagen har jag hållit tankar och känslor undan genom att babbla via fingrarna, kommentera avslutade förhållanden, små barn som fyller år och sjuka hundar, men nu i utmattningen finns bara mina egna skuggor kvar.

Sluta var en idiot, S, gå och lägg dig!

Marschfart

Sovit 12 timmar och skulle klara 12 till. Så jävla obra.

Kämpar med att inte måla fan på väggen.

Min ilska gör det lite svårt, svär åt universum som hade invaggat mig i falsk trygghet. Försöker låta bli att tänka på medicinförändringar och elände, försöker tänka att det bara är ett litet tjälhål som jag kan gasa förbi.

Lövhögar

Jag vet inte. Trots att jag nu på senaste tiden skrivit om obehagliga minnen så går jag inte runt och tänker så mycket på det annars faktiskt. Ser en del på tv, diskuterar helt andra saker på nätet, igår blev det storhandling på Willys, men då gick proppen, ångesten kröp över den där säkerhetsvallen som ska hålla översvämningarna borta. Kemisk lobotomi en stund, och när den gick över framåt natten fick stackars Mannen ligga och hålla om mig hur länge som helst.

Bristen på nattsömn gick över i lång morgonsömn med idiotdrömmar. Tog mig ut ändå, promenad ner till stan, finns inget jag vill köpa men jag rörde mig bland människor, tog en fika också. Har grejat lite med mobilen nu, googlat underligheter, Mannen har redan ätit, fanns rester från igår så jag behöver inte laga något, ska väl se på Så mycket bättre och Downtown Abbey...

Känner mig tung. Tung. Jag vill inte!

Sällskapsdjur

Kalenderblick. Javisstja, det är oktobermitt och klassisk depressionssäsong. Tror ändå inte det är så farligt, jag är nog mer kvardröjande trött efter sällskapsliv både i fredags och i måndags. Jag säger när folk frågar att jag numera begränsar mig och säger ifrån när jag inte orkar, men det är inte helt med sanningen överensstämmande. Situationen präglas snarare fortfarande av en avsevärd dos önsketänkande. Till slut är jag totalt utmattad och allmänt uppjagad, har svårt att hålla käften och svårt att lägga mig på kvällen. Tog både ett par stesolid och en sömntablett under helgen, vilket jag ändå på ett bakvänt sätt får gratulera mig själv till, det sitter ju långt inne.

Samtalet med Syster M2 igår var ändå guld. Vi betade av ytterligare en suicidsituation och lite annat skräp. Jag hade printat ut ett par spår av det förflutna, ett par gamla blogginlägg, och hon tog emot det på ett bra sätt. En tripp till vampyrcentralen ingick i förmiddagens aktiviteter, mycket trött efter det men det dök upp lite folk som ville prata om saker, det uppkopplade samhället, ja...

Sovit längre än vanligt, fastnade sedan igen idag i gamla blogginlägg och upplevelsen av att mycket varit betydligt jobbigare än jag än minns det som, jag vet ju dessutom att en del av det värsta inte ens finns nedskrivet, och det finns säkert tusen psykologiska teorier om varför jag inte borde ägna mig åt djupdykning i gamla soptippar, men jag blir inte av med min hunger, jag vill ha min själ, hela min själ, även de skärvor som är trasiga och odugliga. Kanske särskilt dem. Att visa upp sina ljusa fluffiga kanin-sidor som alla vill klappa är en sak, till synes enkelt men man äger dem aldrig, inte på riktigt, omvärldens giriga händer tar utan att fråga. Jag kan vara en ganska begåvad kanin emellanåt, och bekräftelsen kan tillfälligt bedöva, men det enda man någonsin vet på riktigt är ens eget är det som ingen annan vill ha.

Men jag har tänkt alldeles mer än nog för idag så nu ska jag bara skölja hjärnan med musik och äta pizza.

Jämförelsematerial

Fredagskvällen blev på ett sätt rätt kul, tur att vi bara var tre tjejer, jag är rätt pratsam av mig men de andra två - oj! Det var så öronen fläktade i draget. Men jag är så otroligt tacksam över att jag har så lite drama på relationsfronten, att jag verkligen ser fram emot att stiga över vår tröskel varje dag och känna mig hundra procent bekväm. På ett sätt är det nyttigt att höra hur andra har det.

Igår gjorde jag inte så mycket, förutom en halvtimmes promenad upp till Maxi, mötte Mannen där när han kom från jobbet, handlade lite och kände mig alldeles mör. Ändå var jag uppstressad, kände att jag behövde ringa ungarna, svara folk på fb, allt sånt. Jag har fortfarande ont i hela kroppen efter fredagskvällen, det är bara psykiskt, det enda som gäller är att vila skallen och tankarna som snurrar som flockar av råkor i kvällningen.

Pusselbitar

Sitter på en buss i någon timme, ska träffa lite folk jag inte känner så väl men jag är inte särskilt blyg av mig så det blir nog bra. Ska bara försöka åka hem innan jag blir alltför övertrött.

Mannen lockade med mig på ett föredrag igår om att förhindra självmord. Läkaren Lars Häggström, mycket erfarenhet av bl. a.  depressioner och bipolär sjukdom. Väldigt givande och passade perfekt in i hur mina tankar går i huvudet just nu, alltså jag är inte alls suicidal, men känner ett behov av att förstå mig på hur jag har fungerat i dylika situationer för att vara bättre rustad inför framtiden. Jag kan ju aldrig med hundraprocentig säkerhet veta att jag inte hamnar där igen. Dessutom har jag vänner som mår dåligt ibland. Det är inget lätt ämne, men en del av världen.

Nu ska jag bara lyssna på musik en stund...

Medmänniska

Jag gillar verkligen min nya samtalskontakt, Syster M2, hon är bäst hittills. Förutom att vara trevlig och lättpratad verkar hon förstå saker på det där sättet som gör att det faktiskt är en vits med att lägga fram sina innersta tankar, det blir inte bara upprepning utan det hjälper till att sortera bland oredan.

Idag handlade det främst om självmordsförsök, och det låter ju muntert, men jag mådde bra när jag gick därifrån, kände mig bekräftad och inte alls skuldbelagd, att vara en människa och inte ett monster. Bläddrar lite bakåt i mina bloggar nu och friskar upp minnet av hur jag tänkte och kände då, och allt är mer begripligt.

Dagar...

Har försummat bloggen senaste veckan. Det blev för trångt i hjärnkontoret.

På onsdagen träffade jag Syster M2. Det var givande men ack så intensivt.

Torsdagen började med en tripp till frisören, passade egentligen inte så bra in men det fanns ingen annan tid förrän slutet på månaden, och så länge ville jag verkligen inte vänta, hade redan skjutit upp besöket ett par veckor. Nackdelen med att ha kort, färgat hår, det måste hållas efter...

När jag kommit hem hann jag bara äta, sen skulle jag på mindfulness-kursen. Det kändes verkligen inte alls bra där. På slutet började vissa mentala fenomen/tvångstankar uppenbara sig som jag inte besvärats av på några år, och jag kunde inte direkt säga något heller för jag ville inte skrämma upp övriga gruppen. Det var helt enkelt helt fel sammanhang att experimentera med detta, så jag bestämde mig för att lägga ner kursen.

Hade ganska rejäl ångest efteråt och kände mig helt suddig i huvudet. Tack och lov kunde Mannen komma och hämta mig, det var en stor trygghet. Vi åkte ner på stan, hämtade ut biobiljetter och tog en fika innan bion började. En sorts minifirande av Mannens födelsedag. Filmen var vald mer eller mindre på måfå, det blev den som startade inte alltför sent, men den visade sig vara riktigt sevärd: Tusen bitar, en dokumentär om Björn Afzelius. Gillar man människoöden så...

Hämtade sushi, satt hemma i soffan och diskuterade filmen. Vid det här laget hade jag skakat av mig det värsta obehaget från psyk-kursen, men tröttheten var enorm. Det hade varit en lång dag.

Fredagen gick till stor del åt att hjälpa Mannen packa och planera. Han hade blivit bjuden på hemlig weekendresa av sina barn. :) Och alla lyckades faktiskt hålla destinationen hemlig tills han satt ombord på planet!

När han väl på eftermiddagen givit sig iväg i riktning mot flygplatsen kände jag det som om det var jag som skulle gå i tusen bitar. Det brände i skallen av utmattning, det var med möda jag alls tog mig hem.

Helgen skärmade jag av mig från omvärlden, förutom ett par korta promenader.

Hjärnan gnäller fortfarande lite, men imorgon börjar det om, tid hos Syster M2. Jaja.

Åsiktsregistrering

Har inte gjort så många knop idag, utom en tvätt och lagat kycklinggryta.

Log lite i mjugg åt att Peter Jöback sjöng vackert på riksdagens högtidliga öppnande, nya vice talmannen har ju yttrat ett och annat homofobt uttalande tydligen.

Annars har jag inte mycket ork till politiska tankar. Eller jo, på ett bakvänt sätt. Jag har aldrig hållit på med partipolitik, men på ett annat sätt har varit involverad i något som jag inte kan beskriva som annat än fascistiskt i människosynen. Visst hade jag inte onda avsikter, och visst är det rätt längesedan nu, men det är en knäckande upplevelse att inse hur blind man kan vara, hur grupptrycket bokstavligen får verkligheten att möbleras om. Kan man ens någonsin veta att ens heligaste värderingar klarar ett stresstest? Försöker att inte grubbla men tankarna dyker upp då och då.

Myror

Sov över tio timmar, men jag gick en långpromenad igår eftermiddag tillsammans med en hundförsedd vän, så det kanske var friskluften :P

Efter bara dessa enstaka mindfulnessövningar är jag lite extra medveten om kroppssensationer just nu (typ fötterna mot golvet) samtidigt som det snurrar extra i skallen. Hmmm. Lyssnar på sentimental country som tröst, hur nu olycklig kärlek kan vara tröstande. Babblar lite extra tvångsmässigt på "sociala media". Har försökt under dessa dagar att göra veckans andra uppgift på kursen, att observera när jag och andra dömer/värderar (positivt eller negativt) och det är rätt överväldigande och ställer etiska frågor. Om jag klassificerar kaffet jag dricker som gott eller äckligt känns inte så dramatiskt eller avgörande, annat än när det gäller vad som hamnar på inköpslistan, men när jag läser i en amerikansk tidning om en man som rövat bort små barn och mördat dem, fyller det då en funktion om jag förhåller mig neutral, eller behöver jag snarare fördöma för att bibehålla min moraliska kompass? Som sagt, mycket man kan fundera på.

Glömt?

Det är praktiskt ibland att ha en leg.psykolog i familjen. Jag ringde honom igår kväll angående mindfulness-övningarna. Meningen är att vi ska köra en enkel övning hemma varje dag tills nästa kurstillfälle, men han gav mig tips på några andra övningar som jag kan testa istället som inte är riktigt så introverta. Det gav mig lite entusiasm tillbaka.

Gick faktiskt på bio igår och lyckades precis hålla mig vaken, fast filmen var inte så hemskt lång (1,5 timmar, annars verkar alla filmer numera vara över 2) vilket ju underlättade. The Salvation, en dansk(!) spaghettiwestern med Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt, samtliga klichéer närvarande men ändå lite underhållande på ett bakvänt sätt, och snyggt foto.

Idag behöver jag dock ta det gräsligt lugnt känner jag. Har den där otäcka stresskänslan i ryggraden att jag har glömt saker, men jag tror faktiskt inte att det är något rent praktiskt jag måste ta itu med annat än att gå ut till återvinningen, och jag brukar vara hyfsat duktig på att skriva upp saker i kalendern, utan det är mer att det snurrat en del i skallen den här veckan.

Då-nu-sen

Idag började kursen i mindfulness. Alla var trevliga och inte så där överdrivet hysteriskt entusiastiska. Ändå är jag lite avvaktande. De två övningar vi gjorde, att sittande känna på andningen och en liggande kroppsscanning får mig på 20 sekunder att gå in i någon sorts dissociativt transtillstånd. Inte ångest eller gamla minnen, och jag slappnar snabbt av i kroppen samtidigt som jag kan lyssna på instruktionerna. Men jag tappar kontakten med verkligheten. Nu har jag en hel del erfarenhet av dissociativa tillstånd i mindre trevliga sammanhang så det känns inte helt bekvämt. Blir rädd att väcka den björn som sover, på något sätt. Tog mycket kort upp det med kursledaren efteråt men hon körde bara med "du är den enda som vet om det är bra för dig", vilket på ett sätt är sant, men på ett annat sätt lite lättvindigt, det är inte jag som är utbildad på ämnet. Nåväl, jag ska testa en gång till nästa vecka.

Jag har en lite jobbig sak som snurrar i huvudet mellan varven, gammalt skräp men många frågor om hur väl man egentligen känner sig själv och hur mycket man kan gå emot sina sanna värderingar, och hur mycket som krävs för att gottgöra det onda man gjort. Och visst skulle jag kunna gå på linjen att man bara ska stryka ett streck över allt, men det känns som om det finns ett värde i att bry sig både om det förflutna och om framtiden (tvärtemot vad jag lär mig på mindfulness-kursen ;) )

Och helt ärligt längtar jag efter en liten hypomani, jag får liksom ingenting gjort, mår inte dåligt men saknar handlingskraft. Men men, man kan inte få allt.

Lever

Under några dagar har jag mest läst och ibland skrivit på andra forum, så bloggandet har legat på is, men lever gör jag. :)

Mår hyfsat, inte perfekt men fungerande. Tror medicinomställningen lagt sig till vila nu. Ett av levervärdena (ALAT) är fortfarande lätt förhöjt, det ska hållas koll på var tredje månad tills vidare. Tycker faktiskt jag ibland har en mild obehagskänsla under höger revbensbåge när jag har ätit, så levern kanske inte är helt nöjd. Men det var en liten förhöjning bara och jag känner mig rätt trygg med att Dr C skulle ha sagt ifrån om han trodde att det är akut. Så jag kommer att ta mina prover och hålla mig alert på ev. uppdykande problem. Och vara försiktig med alkohol, värktabletter o.dyl. (som jag ändå sällan använder).

Har avslutat med Syster M, som jag nu får döpa om till Syster M1, fast vi kommer fortfarande ha viss kontakt eftersom hon håller i provtagningarna (litium, lever). Idag fick jag träffa Syster M2, jag hade fått intrycket att hon skulle vara psykolog men hon var sjuksköterska med Steg 1, samt hade jobbat många år som diakon. Första intrycket riktigt positivt, hon kändes enkel och varm. Fick dra mitt livs historia i korta drag, vilket inte är så kort när man är 50... satt där i en timme.

Det är lurigt, för när jag blir engagerad kan jag prata intensivt, och det är inte säkert att varken jag själv eller andra märker hur trött jag egentligen är. Kände mig mörbultad efteråt, så där att det fysiskt gjorde ont, och jag har haft en hel del skräckbilder i huvudet ikväll. Det betyder inget mer än att jag blev övertrött, samtalet i sig tyckte jag var givande.

Nä, jag ska nog bara dra ett streck här och sikta mot sängen.

Gravallvarligt

När jag lämnat mina dyra blodsdroppar i morse sms:ade jag en kompis. Det visade sig att hon precis var på väg mot sjukhuset i samma ärende. Sedan drog vi iväg till en populär loppis. Jag har egentligen inget ärende på sådana ställen, har tillräckligt gott om prylar, tack, och läser mycket sällan böcker nu. Men sällskap kan jag vara. Därefter fick vi infallet att äta lunch på favoritstället vid havet. Smaskig lax.

När vi gick ut därifrån fick vi exakt samtidigt känslan av att vi skulle dra av oss plåstret i armvecket, så det stod vi där i solen och gjorde. Ett par yngre killar passerad precis förbi och tittade mycket frågande på oss... ;)

Brorsan ringde också, han reser runt mycket i jobbet, och hade vägarna förbi staden där vår farfar ligger begravd. Han kollade upp lite angående det administrativa, att skötsel och sånt var ordnat, och det visade sig att farmor för rätt många år sedan hade ansökt om att få farfar flyttad till minneslunden så hon skulle slippa behöva befatta sig med hans grav. Av de småbitar jag hört under åren var hon tydligen enormt bitter mot honom, men när omgivningen uppmanade henne att skilja sig totalvägrade hon för det gick ju inte an. Usch, vilka tider. Sedan dog han visserligen vid 60 och hon levde nära 30 år till, men fortsatte att vara bitter, hon var ingen lycklig människa. Inte blev hon av med graven heller.

Det är väldigt sällan jag besöker någon släktings grav, vi ligger rätt utspridda över landet.

Efter en dag med mycket prat plus att jag redde ut en sak med banken (behövde inte vänta alls i telefonbanken, trevligt) så är jag nu hysteriskt trött. Får se om det blir soffan eller sängen.

Drömläge

Vaknade före väckarklockan, vilket jag föredrar, men märkliga drömmar var det. Först surrade jag runt i Riga (tror jag att det var, har aldrig varit där) tillsammans med min ex-man som skulle övertala mig till något odefinierat och vägrade hålla käften, sedan snabbt scenbyte till att min ena son ringde och berättade att han hittat världens bästa recept på hemgjord glass. Förutom vanliga saker som grädde och socker skulle det vara den specialla ingrediensen "marjis", som man bara kunde köpa i kassan på McDonalds om man sa vissa hemliga kodord. :)

Nä, nu är jag duschad och kaffet halvt urdrucket, vampyrcentralen nästa!

Kakmonster

I söndags fick jag för mig att åka till köptemplet, skulle byta en liten grej på Ikea, samt köpa t-shirts till Mannen och skor till mig - dock ej "oj så fina blanka ljusgröna glitterskor" utan vardagliga ersättare till ett par som jag på riktigt har slitit ut. Kom också hem med exakt dessa saker, inget annat, så det kändes inte som någon äkta shoppinggalenskap. Var ruggigt trött när jag kom hem.

Sömnen har funkat utan piller, men ångestnivån har definitivt hoppat upp ett snäpp och tankarna fastnar på stickspår mellan varven. Lite knepigt är det eftersom Voxras kemiska sammansättning snarare brukar boosta ångest, så man kan tycka att det inte borde bli värre av att minska på den, men verkligheten tenderar att gå sina egna vägar... Aptiten har gått i taket också, och det där ointresset jag kände för sötsaker i somras har gått över med råge, här mumsas det dammsugare hejvilt. Vet inte varför det är svårt att bry sig. Kanske är jag helt enkelt mer rädd för att bli helknäpp igen.

Idag ringde en psykolog från mottagningen, så Dr C hade tydligen redan fixat med det. :) Vi ska ses i nästa vecka och diskutera läget, så får vi se vad vi båda tycker, om det finns något vettigt att jobba med.

Mannen fyller jämt om ett tag, och ikväll ringde ett av hans barn och sa till honom att leta fram passet för det ska bli en överraskningsresa. :) Nu kände jag faktiskt till det, för jag hade pratat med en av hans söner innan, men jag avslöjar inga detaljer. ;) Tycker det är jättegulligt tänkt av dem, för Mannen är inte så superförtjust i att bli firad på konventionellt manér, tror han kommer att trivas mycket bättre med att avslappnat umgås med sina barn en helg, de bor lite utspridda annars. (Nej, jag ska inte med, pallar ändå inte riktigt med och det här ska vara för honom och barnen.)

Äsch, nu är det lika bra att gå och lägga sig, ska lämna blodprov imorgon bitti. Hoppas leverproven har normaliserats!

Vägvisare

Trots att jag varit nära på utslagen hela torsdagen sov jag gott på natten. Lite förvånad är jag för jag har tagit dubbelt så mycket Nozinan ibland i det förflutna, och visst har jag blivit trött och seg, men inte helt utslagen. Kanske är jag bara så ovan. Tar en annan sömnmedicin max 1-2 ggr/mån. Nozinan har jag mest fått när jag varit inlagd, och då kan man ju vara rätt uppjagad.

Gick upp tidigt fredag morgon hursomhelst, för en kompis ville ha sällskap till ett rutinartat sjukhusbesök i en annan stad. Haha, det är nästan så att det är trevligt att gå dit när man får gå till någon annan avdelning än psyk. Det blev lite krångelkörning på av och på motorvägen p.g.a. vägarbete m.m. och jag chockade mig själv totalt - jag blandade inte ihop höger och vänster en enda gång, jag pekade inte på fel skylt, jag yttrade inte ett enda panikslaget skrik. Tror det var för att min kompis var lite nervös, jag kan vara jordens virrpanna tills någon annan är ännu virrigare, då kommer superkvinnan fram. ;)

På eftermiddagen sträcktittade jag på True Blood, engagerade mig i något onödigt på nätet, suckade över mig själv och lagade lättlagad mat åt Mannen och mig. Sov åtminstone hela natten igen, och den bubblande känslan i kroppen har lagt av så jag är nog kurerad för stunden.

Gäääääsp

För att sköta mig och ordna med sömnen tog jag ett par olika sorters sömnpiller igår kväll, bl.a. Nozinan som jag inte tagit på evigheter. Jävlar vad däckad jag blev. Det är inte förrän nu, strax efter 18, som jag börjar på att kunna hålla ögonen öppna, fast jag känner mig fortfarande rejält påverkad.

Nåväl, det fyllde sin funktion åtminstone, det överenergiska och spattiga är borta.

Igår eftermiddag tog vi en liten skogs- och sjötur. Vädret är verkligen behagligt. Det var ingen som hade hunnit ut och innehållsdeklarera svamparna ännu, och jag såg inga som verkade uppenbart ätliga, men många är fina bara att titta på. I sjön simmade en dopping, och ett litet tonårsgäng med gräsänder som verkade hysa stora förhoppningar om att vi skulle ha mat till dem, tyvärr var det dåligt med den saken.

Nej hjälp, nu är jag för trött igen.

Spektakel

Lite skumt, igår kände jag hur jag börjar bli spattig, tankarna lite för snabba, rastlösheten lite för stark. Försökte gå och lägga mig i hyfsad tid, men har bara sovit korta korta stunder i natt. Tänkte ibland att jag borde ta en sömntablett men så somnade jag till lite, bara för att vakna igen efter tio minuter och så samma visa. Normalt sover jag som en stock om det inte är något fel. Det måste bli något kemiskt ikväll. Inte låta det springa iväg och bli en hypomani, inte nu när det äntligen blivit lugnt. Lite konstigt är det för det jag har gjort på medicinfronten senaste veckan är att halvera den antidepressiva, så jag var mer rädd för att bli låg. Men alla förändringar kan sätta igång lite vad som helst, har jag märkt...

Vackert, skönt ute nu. Kanske kan få med Mannen på en utflykt i eftermiddag?

Har svårt att orka med denna valrörelse. Allt trixande med statistik, alla påhopp, och en mediabevakning som alltför ofta behandlar det som en kombination av sportevenemang och melodifestival. Jag tycker val är viktigt, men har få illusioner kvar. Jag är gammal. Satt igår och tittade på tv-programmet med inslag från 1963, och även om jag var nyfödd då så har jag på något sätt mer rötter i den världen än denna. Inte för att det egentligen var bättre förr. Bara lite mer överskådligt tror jag.

Fast jag varit uppe klarvaken i ett par timmar så är jag jättetrött, kanske dags att ändå lägga sig en stund.

Svampstuvning

Idag har jag skyllt på regnet, gömt mig inomhus och tittat på tv-serier varvat med att bara ligga raklång utan att tänka. Mannen var iväg och jobbade en stund och kom hem med dammsugare till mig (a.k.a. grönsaker ;) )

Lite yrsel, trötthet, huvudvärk, kroppsvärk - bara en minnesanteckning. Visserligen har jag ätit Voxra i sådär tre år men den här dossänkningen förlöper rätt smidigt ändå, särskilt med tanke på att man inte kan "smyga" ner Voxra för den finns bara i doserna 150 mg och 300 mg, tabletter som inte får delas. Å andra sidan hänger den kvar rätt länge i kroppen vilket brukar underlätta.

Från gift till gift, så äckel-fascinerar det mig att så många tydligen lyckas svampförgifta sig. Varför inte nöja sig med enkla, goda sorter som kantareller, trattisar och karl johan? Och hur får man i sig vit flugsvamp? Champinjoner plockas bättre i matbutikens hyllor, om det är den man egentligen är ute efter. Sedan fattar jag att det finns en liten grupp personer som trånar efter ett svamprus och klantar sig, ja vad kan man säga, not my cup of tea. Nåväl, jag har gott om torkade trattisar kvar från förra året så jag skippar nog svampskogen, så bidrar åtminstone inte jag till statistiken. ;)

Blir tidig kväll.

Totalsumman

Orden fladdrade visst bort mot horisonten...

Jag har känt lite efterdyningar av samtalet jag hade med Syster M för 2,5 veckor sedan. En aning svårt att precisera, men rätt mycket obehag över att inte ha full kontroll över mina egna känslomässiga reaktioner på gamla saker som jag verkligen borde ha avverkat vid det här laget. Det blev förstås inte bättre av att jag knappt fick sova i några nätter p.g.a. ryggskottet, men det har åtminstone givit med sig.

Någon gång i mitten av förra veckan träffade jag en kompis, morgonen efter var jag ner till vårdcentralen för att ta ett blodprov och då ringde en annan kompis och ville ha sällskap till Ikea. Jag tycker om mina vänner, det är alltid lite nedslående att jag mår dåligt efter att ha träffat dem bara för att jag blir så utmattad. Helgen försvann i en dimma.

I tisdags träffade jag iaf Dr C, bra. Den stabiliserande effekten av medicineringen är hittills bättre än någonsin, men ett av levervärdena var en aning förhöjt. Både Ergenyl och Voxra gillar att äta lever så vi har halverat Voxran och får se om det hjälper. Lite lätt abstinens här nu alltså, bomull i huvudet, trött och en rätt lustig yrsel, ni vet sån där headrush som man kan få när man reser sig hastigt, fast jag får det också när jag ligger ner i sängen och bara vänder på mig. :) Det bekymrar mig inte särskilt, jag har satt ut mediciner så många gånger så jag är van, det går över.

Dr C sa också att får jag bara vara stabil en längre tid så finns det goda möjligheter att de kognitiva symptomen kan förbättras, de läks också även om det går betydligt långsammare än att få bort de humörmässiga symptomen. Jag har hört liknande på andra ställen och det känns ju lite uppmuntrande trots allt.

Till slut föreslog han att jag kunde fundera på om jag ville testa att åter gå i lite mer strukturerad terapi, med tanke på att jag känner att mitt förflutna jagar mig, och det sa jag ja till på stående fot, så han skulle höra sig för. Sammantaget var det en väl spenderad halvtimme.

Igår utnyttjade jag regionens resurser till max och gick på mammografi dessutom. Hyfsat tidig tågresa till närmsta stad, tänkte jag kanske skulle gå lite i affärer efteråt men det tappade jag intresset för ganska omgående, satt på stationens fik en stund och drog sen hem till soffan.

Det var svalt och höstlikt några dagar, sedan blev det rätt varmt igen, jag som redan hade hunnit börja ställa om mig mentalt. ;) Något annat positivt dock, igår lyssnade jag på musik (annat än i tv-reklamen!!), det var första gången på sådär fyra månader.

Flen

Ryggen är nästan okej nu igen, bara så där helt plötsligt, så jag har kunnat sova ordentligt ett par nätter.

Annars har jag knappt något att skriva. Träffade ett par jättetrevliga vänner i torsdags, stannade för länge just för att det var trevligt. I övrigt fördriver jag tid, surfar mest, onödigt vetande ("kommunslogans"). Lite tv, laga lite mat, tvätta..., Tacka nej till vänner för mitt medvetande känns distanserat. Jaga bananflugor.

Stelt

Lite tungt. Eller kanske mer snurrigt.

Träffade Syster M i tisdags, och vi halkade in på olika gamla händelser. Det finns saker jag bara diskuterat ytligt med vården för det känns inte som någon riktig poäng när de inte kan något om det, plus att jag dök djupt i en annan tidsepok då jag mådde riktigt dåligt. På något sätt bara blev det så, jag bara pratade på som om allt var normalt, och så skulle jag gå och blev plötsligt helt darrig i kroppen. Skyllde på blodsockerfall och sprang därifrån. Satt en lång stund i cafeterian och försökte få ihop mina bitar.

På med pansaret, jag gick till Coop och handlade mat, snälle Mannen såg att det började spöregna och ringde och frågade mig om jag ville ha skjuts hem. Mat och tv och allt sånt.

Sent på kvällen orkade jag inte hålla uppe fasaden, men Mannen satt en lång stund och pratade med mig om ditten och datten tills jag kunde gå och lägga mig framåt halv två. Tyvärr vaknade jag mitt i natten av att det gjorde så sabla ont i ryggen när jag vände mig. Ryggskott. Har aldrig fått ryggskott på natten förut! Misstänker att det på något sätt hängde ihop med min psykiska upprördhet, alla spänningar i kroppen. Det är åratal sedan jag hade ryggskott, men jag vet ju att man ska hålla sig på benen och inte bara ligga stilla. Så igår blev det en runda på Ikea och en strandpromenad i solnedgången. Har sovit lika kasst inatt, men det kan ju ta några dagar innan det ger sig.

Jag pratar och skrattar och försöker hålla tiden ifrån mig, men det känns vasst i hjärtat.

Skalbaggar

En gammal vän ringde i förmiddags och ville ha sällskap till en loppis utanför stan. Mitt intresse för sådant är noll, har alldeles nog med prylar och ingen plats för fler, men tänkte det kunde vara kul att träffa henne en stund ändå. Så efter lite omkringirrande körde vi rätt, och hon hittade tillräckligt med saker för att bli nöjd.

Vi blev hungriga och beslöt oss snabbt för att slå på stort och åka till en dyr gästgivargård. Åt röding, gott, och satt länge och pratade om ditt och datt. Stackars Mannen fick inte vara med för han skulle jobba.

Vägen hem blev en omväg, min vän ville kolla upp ett kantarellställe, hon hittade några pyttesmå men frågan är om inte någon redan varit där. Nu ska det ju bli mer regn framöver så kanske de lockas fram. Jag såg iallafall en hel massa tordyvlar, en svart skalbagge som jag tycker är vacker.

Har suttit vid datorn en bra stund nu, är så där övertrött att jag har svårt att varva ner. Tänkte se andra delen av Millenium-serien senare. Ett av mina "jag mötte Lassie-ögonblick": träffade Stieg Larsson lite innan han gick bort och innan böckerna kom ut, tillsammans med Mannen och en annan, vi diskuterade sekter och extremism. Han var väldigt förtjust i science fiction också, vilket förstås tilltalade mig som redan i lägre tonåren dammsög bibliotekets hyllor efter sånt. Trist att han inte fick uppleva framgången. Jag råkade precis idag se någon citera en av böckerna på en amerikansk blogg.

För att återknyta till mitt förra inlägg och ett svar jag gav på en kommentar, så tänkte jag helt snabbt gå in på fenomenet magkänsla. När det gäller ens identitet så tycker jag mycket av det är en känsla, visst finns det många inslag som byggs upp av fakta som hur gammal man är, var man bor, vem man umgås med, vad man jobbar med, vad man gör på fritiden, vilken livsåskådning man har o.s.v. - men när jag tänker på vem jag är så räknar jag inte upp allt det där för mig själv, jag får en snabb känsla med ev. vidhängande associationer. Och det är sånt här som blir krångligt när man har en psykisk sjukdom. Icke-normala saker påverkar min magkänsla. Sånt som inte är rationellt kan upplevas som solid verklighet. Jag vet att himlen är grön fast den är blå. Efter några år av detta, speciellt när man går ut ur det och in i det, känns det rätt förvirrat.
En artikel jag tyckte var lite intressant: http://www.scientificamerican.com/article/the-certainty-bias/

Passfoto

Jag försöker förgäves minnas de senaste dagarna. Jo, igår vet jag att jag var till frisören, och att jag åt en bit prinsesstårta, vilket väl var nog så trevligt. Resten är täckt av dimmor, som jag antagligen kunde skingra om jag verkligen ansträngde mig, men jag ser ingen anledning.

Idag gick jag upp ordentligt efter nio timmars sömn. Har inte druckit kaffe eller något annat aktiverande men ångesten envisade sig med att visa upp sitt fula tryne. För det mesta bara biter jag ihop, jag är faktiskt rätt bra på det numera, men det finns enstaka dagar då jag bara måste få lite andrum, särskilt när "bilderna" jagar mig så mycket som de gör nu, så efter lunch tog jag två stesolid och somnade om i över två timmar.

Står bredvid mig själv när jag pratar och skrattar med andra människor. Det är inte riktigt depression, men jag känner mig lite vilsen. Jag har känslor, men det är inte mina känslor. Vet inte hur många gånger jag har hört "man ska inte identifiera sig med sin sjukdom" alt. "jag identifierar mig minsann inte med min sjukdom" och det låter ju så fint, ansvarsfullt, moget. Och visst, jag tror inte att min sjukdom direkt bestämmer vilka filmer jag gillar, vilken mat jag föredrar, hur jag röstar i kommunalvalet och vad jag väljer att läsa på DN:s kultursida.

Men därunder, där jag verkligen upplever vem jag är, så är det mina tankar och känslor som bygger upp min jag-känsla. Och ruckar man på dem så morfas bilden av mitt jag. Att ha kunnat känna något speciellt tidigare och inte kunna det längre, eller att uppleva en ovan känsla. Att ha tankar och attityder som inte känns igen. När man medicinerar som jag gör så är man inne och trixar med sådana här saker. Det behöver inte i sig betyda något negativt! Om ens ursprungliga tankar och känslor leder till att man hamnar i helvetet på jorden så måste man åtminstone försöka förändra. Men det är inte alltid smärtfritt, och ibland känns det lite ensamt...

Efterfest

Härlig helg med äldsta sonen och sonhustrun - de blivande föräldrarna. Det är så skönt att se hur glada och lyckliga de är.

Tyvärr är jag som vanligt mentalt utslagen idag. Fick ta piller för att sova och har den där väldigt obehagliga känslan av att hjärnan skulle kunna kollapsa när som helst, att tanketågen kommer att spåra ur och störta ner i raviner, att neuroner kommer att krulla ihop sig som presentsnören och att brandrök kommer att blanda sig med sprinklervattnet till en svart gegga.

Men nu ska jag göra ett försök att titta på "Tunneln", den fransk-brittiska versionen av "Bron".

Litteraturkritiksvånda

Det är så här: Person A som jag inte direkt känner men råkade befinna mig på samma plats som för tusen år sedan, men som känner Person B som jag känner lite mer, sitter och plitar på en bok. Person B ska läsa igenom manuskriptet, och tydligen hade hon frågat Person A om jag också fick läsa och ge synpunkter, vilket jag utan att tänka mig för gick med på.

Varför tänker man sig inte för?

Har läst en bra bit av boken idag och den är faktiskt ganska kass. En thriller ska per definition vara spännande, men den här är knastertorr. Mest ett staplande av personer och händelser. Karaktärerna är väldigt tunna, jag känner inte att jag bryr mig alls om hur det går för någon av dem. Jag vet att Person A tycker det är häftigt med detektivarbete och kriminalitet, men jag har sett för många Beck-filmer nu för att tycka att det är särskilt pulshöjande med beteckningar på olika vapen.

En riktig sågning alltså.

Nu vet jag inte hur jag ska formulera mina synpunkter. Tänker inte ljuga om att jag inte gillar boken, men Person A har ett stort ego och jag har ingen lust att bjuda in till att han ska snacka skit om mig inför Person B.

Nåja, jag hittar på något, det ska inte göras ikväll. Jag ska gå och lägga mig istället, och imorgon kommer äldste sonen och hans fru, de blivande föräldrarna, hit. :) De ska stanna över helgen, bara för att umgås. Så mysigt! ♥

Newsflash

Om allt går vägen ska jag bli farmor i januari!!! :D :D :D

Gräsänka

Väldans så svårt det var att gå och lägga sig ikväll då. Är trött tror jag, men kommer inte till ro. Äter mest. Kanske är det så enkelt som att Mannen varit borta sen i fredags. Inte för att jag direkt har svårt att underhålla mig själv, det är nog mer att rutinerna rubbas. Och jag är lite beroende av kramar. :)

Men han kommer hem imorgon, det blir väl desto roligare. ♥

Tankefragment

Det var lite molnigare idag, men i princip lika varmt. Jag tog mig åtminstone ut, gick ner på stan, halvtittade i några affärer men är fortfarande riktigt ointresserad av att shoppa. Köpte bara ett par av Mannens favoritöl som han kan få när han kommer hem, tog en frapino på Espresso House och gick förbi Coop på hemvägen, en grillad kyckling ropade på mig.

Är kanske inte helt här och nu. Det är märkligt, ibland staplar sig påminnelser om ens tidigare liv, jag tycker jag är över mycket men alla reaktioner är inte utsläckta.

Som våldtäkten på Bråvallafestivalen nyligen. Tidningsartikeln tar mig långt tillbaka i tiden, till ett fruset ögonblick. Fjorton. Fast jag anmälde aldrig, sa överhuvudtaget aldrig något till någon. Den här mannen blev åtminstone dömd, och på något märkligt sätt känns det även som en liten upprättelse för mig.

Läser om en familj med två barn, och allt är bra tills sonen blir psykotisk i tonåren. Eftersom familjen har en stark övertygelse att leva på ett "alternativt" sätt försöker de hjälpa honom enligt sin lära. Han blir bara sämre. En dag springer han runt förvirrad på stan och kommer i slagsmål med poliser. De tar honom förstås till psykakuten, men mamman skyndar dit och hämtar hem honom för att rädda honom från farliga mediciner. Hon rådfrågar auktoriteter inom sin lära, och får veta att han kan botas med vitaminer. Så hon stannar hos honom och ger honom skedvis med vitaminer varje dag, och allt går utför, och tillslut tar han en kökskniv och mördar henne extremt brutalt. Kanske grips jag av historien för jag vet så väl hur det är när man lever i en stark övertygelse, så stark att man blundar för det man ser och hör. Och för hur svårt det kan vara att vara förälder. (Nu vet jag mycket väl att det finns personer som får "konventionell" psykvård och också mördar folk, det är liksom inte poängen.)

Har också familj och vänner i huvudet, inget dramatiskt, inget krisartat, bara så där att det surrar.

Jag mår inte så dåligt som det låter.

Det sitter en jättestor spindel i taket på mitt sovrum! Vilket iofs är helt normalt så här års, jag tror vi är spindlarnas Liseberg.

Sommarvakuum

Upp till ytan. Andas. Även om luftfuktigheten är hög.

Senaste veckan har varit släktvecka, där olika konstellationer av Mannens familj har varit i stan. På dagarna gjorde folk blandade saker, småungarna ville förstås bada. Kvällstid har det varit utomhusmiddag vid en släktgård precis utanför stan, uppåt 14-15 personer.

Jag lyckades ta mig dit tre av åtta kvällar. Känner mig inte som stålkvinnan precis. Det här är människor jag känt i upp till 15 år och tycker om, det är inte särskilt uppstyltat. Men hjärnan protesterar. Jag lyckades laga mat två kvällar åtminstone, vi turas förstås om med det, fixade det hemma och körde bara dit det. Hittade ett superenkelt recept på lasagne, jag gillar lasagne men hatar att stå och göra bechamelsås som bränns vid i botten, men det funkade jättebra att bara göra köttfärssåsen (eller en grönsakssås om man vill det) och sedan röra ner creme fraiche och grädde direkt i den. En av åttaåringarna åt fyra portioner.

Förutom dessa tre kvällar har jag i princip enbart varit utomhus för att handla mat ett par gånger. Det är för varmt för promenader, samtidigt som min längtan efter sol och bad ligger under nollpunkten. Jag vet att det närmast är en medborgerlig plikt att "ta vara på sommaren" (undrar lite vilken fruktansvärd katastrof som väntar om man inte gör det, men det lär jag få se).

Har vinkat av Mannen, han skulle på ett uppdrag i Stockholm. Känns redan lite tomt.

Drömjobbet

Livstecken: jag mår hyfsat bra. Slank bara in på andra aktiviteter både irl och på nätet, bloggeriet fick ligga på is.

Ikea med vän igår, samt optikerbesök. Somnade ovaggad och sov i 10 timmar. Förr hade jag ibland mediciner som gömde undan minnena av drömmarna, jag vaknade som ett blankt ark papper. Det var väldigt skönt. Nu är det enormt mycket som ska uträttas frampå morgonkvisten, krångliga och förvillande uppdrag är det, jag måste plötsligt jobba sena nattskiftet med att sortera en stor låda med identiska passerkort och hitta rätt i en stad där gatorna hela tiden vrider sig.

Fast stackars Mannen hade det värre i natt, jag hörde konstiga kvävda ljud och puttade på honom, då drömde han att han hade svalt en magnet.

Han har stuckit iväg för att träffa lite släkt, men jag fixar inte att hänga med. Måste vila hjärnan.

Tokvimsig

Tokig fotbollsmatch förstås. Tog mig sedan en bra stund att lägga mig, och vaknade efter fem timmar. Allt som avviker från mina normala åtta-nio måste uppmärksammas. Mycket riktigt har jag känt mig spattig idag, framför allt tankar som uppretade bin. Började dagen med en massa internetaktivitet, men sedan tvingade jag mig att hålla kroppen stilla framför tv:n. Så småningom skulle Mannen och jag ta en promenad, men den kvalmiga värmen kan bli jobbig för honom med hans astma m.m. så det blev kort.

När jag skulle ta eftermiddagsmedicinen hade jag uppmärksamheten någon helt annanstans och lyckades ta av alla mediciner istället för den enda jag skulle ha. Dummast är att jag tog fyra Voxra när den absoluta maxgränsen är två per dag, högre doser ökar risken för krampanfall. Försöker trösta mig med att jag äter en epilepsimedicin, dessutom stoppade jag i mig ett par stesolid och tvångsvaggade mig själv till sömns, vilket mildrade tankesnurret något. Jag brukar faktiskt ha väldigt bra koll på medicinerna, det blev en påminnelse om att ha ännu bättre koll.

Hjärnvindlingar

Grillpremiär idag, vi är lite senfärdiga. Gott blev det! Snart blir det fotboll och jordgubbar. Rosenbusken hade fått en massa små oönskade gäster så jag fick spraya såpvatten, hoppas det hjälper.

Googlade lite åt Mannen angående en guru i Latinamerika. Sånt går jag igång på. Älskar att leta, snabbläsa sidor, bedöma, göra kopplingar. Tyvärr vrider det också upp termostaten i huvudet några grader för högt och jag har svårt att kyla ner mig, inte ens den bokstavliga kalla duschen får tankarna att sakta ner. Saker som inte egentligen berör mig blir viktiga, måste redas ut, om inte annat så med oändliga interna diskussioner med mig själv. Det tröttar.

Men annars har det varit en rätt okej dag. Promenerade ner på stan för att beställa en tid för linskontroll. Scannade av lite reabutiker men känner verkligen inget behov av att handla. Utbytte trevliga ord med värvarna på gågatan, även om de säkert mycket hellre sett att jag nappat på deras erbjudanden. Åskan uteblev. Jag ska försöka vila huvudet nu med fotboll och jordgubbar.

Ansats

Klappar mig själv på axeln, jag har varit social två dagar i rad. Träffade en kompis igår eftermiddag, hon bodde tidigare nära mig men har flyttat och vi har inte pratat så mycket på ett tag, så det var roligt att se hur hon bor och att hon verkade ha det rätt okej.

Idag började jag dagen med att ringa mina barn och min mamma.

Sedan ringde min mesta kumpan (när vi var inlagda på psyk som mest frekvent för ett antal år sedan delade vi ofta rum). Hon ville ha sällskap på en liten road trip, landsbygden häromkring kryllar av småvägar mellan platta fält och det är hur lätt som helst att köra vilse, dessutom finns det många skumma tomma/övergivna hus. Vi fann dock vår väg till pool-butiken som dock var stängd. Min vän behövde någon sorts chock-klor till poolen. När hon drog undan täcket igår låg det en död kanin och flöt där! Det finns gott om kaniner häromkring och just nu härjar kaninpesten som tydligen drabbar väldigt många. Hon pratade med någon jägare på kommunen som sa att de blir slöa, blinda och törstiga stackarna (innan de dör). Min vän har inte haft problem med kaniner i trädgården förut så hon har inte tänkt på det. Hursomhelst, vi hittade klor på Bauhaus. Sedan besökte vi två plantskolor och en helmysig trädgård där vi gick runt en bra stund.

Redan där var jag förstås beredd att åka hem och slänga mig i sängen, men min kompis verkade lite angelägen om att ha mer sällskap så det blev ändå så att vi åkte hem till henne och åt sill och potäter och pratade om stort och smått.

Är äckligt övertrött nu, sådär att det känns omöjligt att släcka lampan och sova. Kroppen vibrerar dovt, huvudet tror att det är en ballong fyllt med koldioxid. Jag måste lova mig själv att få stanna i grottan i morgon. Men jag är lite nöjd med att ha varit ute i världen.

Lagersaldo

Ibland stannar jag inne hela dagen. Jo, jag vet att det inte är optimalt, men det är så lite som drar. Med blytyngder i fingrarna sms:ar jag med vänner och gör upp små planer. I eftermiddag tar jag bussen till en liten by längs kusten. Nästa vecka ut till vänner i en stuga i skogen. Plikten kallar. Självmedicinering.

Som en mätbar indikator på mitt humörtillstånd sover jag 8-9 timmar varje natt, no fail, utan sömnmediciner. Det är min "normalsömn". "Hyposömnen" är 2-3 timmar, "deppsömnen" är 10-12 timmar. Faktiskt ett ganska pålitligt tecken.

Tyvärr har jag svårt att glädjas som jag borde. Ett lager av problem skalas av och blottar det som ändå finns kvar därunder. Ångesten som biter sig fast - det är inget Munch-skri, bara en konstant närvaro av ett moln som skymmer solen. Överkänsligheten, tröttheten, stresskänslan över att vara dysfunktionell. Jag flyr in i andra världar. Sjukhus där alla har sex med alla. Yttre rymden. Vidriga historiska dokumentärer som lika gärna skulle kunna utspela sig i yttre rymden. Läser på nätet om saker som bekräftar de åsikter jag redan har, man vill ju kunna hänga sina åsikter som diplom på väggen.

Nej, jag är inte deprimerad. Det finns väldigt många grader i helvetet. Och jag har samtidigt en fot i himlen.

Borttappat

Göteborg var underbart och tog upp varenda gnutta energi, nu finns det knappt ved nog att få vattnet att koka och jag hukar mig mest framför tv:n. Borde tvätta håret men ja... kanske lite senare.

Dumma mardrömmar. Hade plötsligt ett femkronestort mörkt födelsemärke på ögonlocket, plus att jag förstås tappade bort två handväskor på bussen. Så jävla meningslöst.

För tusende gången svär jag över kraftlösheten, vilket inte leder någonstans, att jag blir arg leder inte till att jag blir mer aktiv, när jag blir mer aktiv beror det oftast på att något verkar roligt och lockande, och så får jag betala för det efteråt istället, vilket till slut gör att det inte ens verkar som en bra sak att aktivera sig alls för det gör alltid ont och det märks inga framsteg. Men jag försöker hålla kvar ett mer rationellt perspektiv där jag påminner mig om att mina nära relationer spelar stor roll för mig, och att de kan vara värda lite smärta.

Benfri

Hur bra det kan bli på längre sikt vet jag inte. Jag vill att allt ska bli perfekt men det är ungefär lika realistiskt som att benet ska växa ut igen på någon som blivit amputerad. Många, många års själsligt tumult har gnagt djupt i min hjärna. Nu börjar jag tro att det kan gå att få bukt med humörväxlingarna, men känsligheten för stress och intryck finns det inga piller mot.

Är uppsatt på en mindfulness-kurs i höst, åtminstone ska jag dit och prata om saken med sköterskan som håller i den. Lite blandade känslor faktiskt, jag är rädd att det ska dra upp gammalt skräp från sekttiden, men samtidigt vet jag att ett av de bästa sätten att bli av med sånt har varit att utmana, ta fram det i ljuset, omdefiniera.

Kommer nog somna framför tv:n ikväll, men det blir åtminstone bredvid Mannen. :)

Långsiktighet

Det kändes på något sätt ändå lugnande att prata med Dr C idag, han var ju väl införstådd med att personer som jag kan uppleva stabilitet som trist, men sa att det kan vara värt att ge det lite tid, och någonstans vet jag att det är sant. Det är t.o.m. så att jag är villig att ge denna behandling ett år innan jag utvärderar den, om inget extremt inträffar. Nej, det är inget jag lovat någon, jag bara talar förnuft med mig själv.

Visst har jag biverkningar, men skakiga händer är en bagatell i sammanhanget och huvudvärken är väldigt mild och det skulle inte förvåna mig om den så småningom går över, jag står ut. Bryr mig inte så mycket om att jag rensar kylskåpet så länge jag inte går upp i vikt. Att jag känner mig seg är det svåraste, men jag är rätt säker på att medicinbyten nu hit och dit skulle vara ett sämre alternativ.

Lyfter jag blicken lite så är det fan så mycket bättre att vara tråkig och leva än att vara ett spännande lik.

(Han tyckte att min nytillkomna brist på laster var ganska kul, frågade om det är ett problem men det är det ju inte precis ;) )

Fredag blir det Göteborgsfika med fin-fin vän, och myskväll med en son och världens bästa svärdotter. Lördag åker äldre sonen och svärdottern och jag hem till yngre sonen och hans tjej och kollar på kattungar!! Sex små vita lurviga bollar. Därefter middag på schysst restaurang. Söndagen är ett oskrivet blad, vi slappar nog mest. Nu när det närmar sig kan jag faktiskt se fram emot det :)

Skärm

Seeeeeg. Har svårt att ta initiativ, svårt att vara social. De saker jag ändå gör utför jag utifrån ett "jag borde-perspektiv" snarare än "jag vill". Inte ens när jag tog en tvåtimmarspromenad längs kusten i söndags kändes det särskilt engagerande. Havsdoft. Jaha. Solglitter. Jaha. Tror aldrig jag varit så nedmedicinerad, utom tillfälligtvis när jag varit hysterisk och behövt en klubba i huvudet.

Samtidigt. Det är onekligen skönt att inte svänga och krisa hit och dit. Svåra ekvationer.

Men nu driver jag på mig själv att resa till Göteborg i helgen och hoppas på att det roliga ska väcka upp mig lite.

Nivå

Skönt, litiumvärdet låg helt okej, så jag behöver inte göra något omedelbart utan kan vänta ett tag och se hur måendet utvecklar sig. Har ett läkarbesök i slutet av nästa vecka så det blir bra.

Bara så skönt att kunna koppla av det.

Poison

Vampyrcentralen i morse. Dessutom vaknade jag redan vid 5 p.g.a. krånglig dröm, blä. Å andra sidan var det bra att jag kom upp tidigt, skulle egentligen ha tagit provet igår men av outgrundlig anledning försov jag mig (litiumprov ska helst tas så nära 12 timmar efter senaste dosen som möjligt). Fattar inte varför, jag brukar höra mobilens larm och den var inställd på pussellås för att stänga av den, ett sådant fixar jag inte i sömnen, så på något sätt måste jag ha ställt in fel. För att kompensera tog jag dessutom fram en gammal hederlig väckarklocka i morse, vilket då alltså inte behövdes eftersom jag vaknade ändå...

Anledningen till litiumprovet är att jag de senaste par veckorna blivit mer och mer darrig i händerna igen, kan inte skriva min namnteckning, dessutom har jag små muskelspasmer av och till i armar och ben. Huvudvärk, inte så farlig, men jag har rätt sällan huvudvärk, särskilt inte flera dagar i rad, så jag lägger märke till det. Aningens illamående. Trött i kroppen. Ännu tröttare i knoppen. Den där allmänt utspejsade känslan man kan ha när man sätter ut en medicin (vilket jag inte har gjort) eller är bakfull (har inte druckit). Det kan bero på alla möjliga saker, men eftersom jag nu behandlas med litium måste det uteslutas att det orsakas av förhöjd litiumhalt. När det gäller litium är skillnaden mellan normal halt och giftig halt ganska liten. Hoppas jag får svar i eftermiddag eller imorgon, gärna lugnande, då får jag gå vidare i listan över tänkbara orsaker.

Tog mig ändå ut och träffade en kompis igår, vi satt i solen och åt bakad potatis nere på stan. Trevligt, men när man inte mår hundra är det en stökig miljö, och ibland slits jag mellan att vilja lyssna på mina vänner och vilja fly (nu vill jag inte påstå att det är så synd om mig, ibland är det vänner som lyssnar på mig istället, mer en allmän observation att sociala krav kan vara väl så tuffa som andra krav).

Mozzarella

Fortfarande snigeltempo, mestadels, så jag har inte haft mycket att skriva om. I torsdags var det väl lite mer aktivitet dock, jag gjorde först ett par ärenden på stan, åkte sen bussen till min kära frisör på en annan ort, satt där i två timmar, hem där Mannen plockade upp mig på stationen och så for vi till en vän någon halvtimme bort för vidare transport mot en liten liten by, där en gammal gård blivit ombyggd till bl.a. en liten italiensk restaurang. Fullt ös, fast det var torsdag. Vi åt god stenugnsbakad pizza och pratade, men ljudnivån som utvecklades av ett par glada tjejgäng fick mitt huvud att susa till slut. När vi kom hem framåt halv tio kände jag mig ungefär som man brukade känna sig när man kom hem från en utekväll frampå morgonkulan, på den tiden man ägnade sig åt utekvällar.

Fredagen blev alltså ännu en slödag, utom en strand/skogspromenad framåt kvällen. På impuls gjorde vi en tjuvstart på midsommarafton och åt lax och sill och färskpotatis, så vi får väl äta kräftor nästa helg!

Tankeverksamheten går på sparlåga.

Flyter

Varmt. Jag vill helst ha det så där lagom, 20-22 grader. Ligger ju inte och pressar i solen heller. Utan större samvetskval har jag häckat i mitt dunkla sovrum med gamla tv-serier, och kom bara ut framåt kvällen när jag lurade med mig Mannen ner till stan för att äta middag på en uteservering.

Syster M ringde och kollade läget, hon lät faktiskt riktigt lättad när jag sa att det känns klart bättre. Kanske är det lättare att gå på semester om ens patienter inte krisar - så skulle det vara för mig åtminstone.

Yngste sonen fick det där jobbet på tredje intervjun :) Och deras islandshäst fick ett gulligt föl i natt, så det finns en del att glädjas åt här i världen.

Sommarsol

Det är snigeltempo som gäller, men jag mår åtminstone inte så där asdåligt. Verkligen fin sommar nu. Igår fick jag ett ryck och åkte med Mannen när han skulle jobba, eftersom det är i en liten ort i närheten, vid havet. Gick en sväng på en havsäng med kossor, och sedan en bit på en gångväg längs med havet. Det var varmare än jag tänkt och närapå vindstilla, kvavt, svalorna svepte marken, så jag fick klä av mig i linnet trots att jag försöker vara lite försiktig med sol på armarna. Många sorters blommor och stark doft från vresrosorna. På ett ställe en liten - visserligen planterad men dock - klassisk äng med vallmo, blåklint och prästkrage.

Trevligt nog fick jag också träffa en vän en kort stund, hon bor därute. Jag har inte riktigt orkat hålla kontakt de senaste veckorna så nu fick jag en uppdatering.

Helt slut efter detta, men det är sånt man får ta.

Idag har jag väl knappt gjort något vettigt alls, annat än att duscha och laga mat. Någon sorts pauskänsla. En nöjdhet, trots att det är mycket i mitt liv jag inte är nöjd över. Det känns lite fåfängt att ha drömmar när framtiden är så dunkel. Jag längtar inte efter att resa, eller ha en stuga på landet, eller springa maraton. Att ta sig igenom de märkliga drömmar jag drömmer tidiga morgnar är nog. Men imorgon ska jag försöka lyssna på musik igen tror jag, det var länge sedan sist.

Kvalserie

Dåligt med uppdatering här. Pratet har vandrat andra vägar. En del till Mannen, en del till låååååång konversation med kär vän ♥, en del till Syster M, en del till skrivande på ett forum jag någon gång ibland återvänder till.

Mådde fortfarande riktigt rejält ruggigt förra helgen, inte ett totalt bottennapp men tillräckligt för att jag skulle flippa ur lite. Tog till fel (men tyvärr effektiv) metod för att vända på steken och nu är jag närapå ute ur depressionszonen, känns det som. Är dock fortfarande ganska passiv och konturlös, det blir inte mycket av substans gjort. Som vanligt alltså. Sådant kan hänga kvar länge efter en depressionsperiod. Jag tror min hjärna är rätt grinig på mig.

Satt uppe sent och såg på en dokumentär om Dagen D tillsammans med Mannen. Även om jag inte är någon historiefreak kan jag tycka att det är relevant för allmänbildningen, och krigshistorier är givande att se tillsammans med Mannen som är gammal militär, han har alltid intressanta kommentarer.

Pratade med yngre sonen. Han skulle på tredje intervjun för ett sommarjobb, bara ett vanligt sommarjobb som inte direkt kräver någon avancerad specialutbildning. Helt otroligt hur pretentiöst det här med jobbsökande har blivit nuförtiden! Han hade fått göra en videointervju och jag vet inte allt. Nåja, det ger väl jobb åt några rekryteringskonsulter ;) Nu är jag knappast representativ, men jag har varit på en enda formell anställningsintervju i mitt liv, och den var över på tio minuter, sedan fick jag börja veckan efter. Övriga jobb fick jag via kontakter eller genom att ringa runt. Jag är medveten om att arbetsmarknaden inte alls ser likadan ut nuförtiden, men det känns ändå lite märkligt.

Gråtunga skyar, men jag ska se om jag kan dra med mig Mannen ut en sväng.

Repris

Min tanke om en stillsam promenad igår transformerades till en rejäl runda matshopping, och lagom när vi kom hem med kassarna ringde telefonen och vi blev inbjudna att hänga med på middag på en uteservering nere på stan, ungefär samma gäng som kvällen innan. Jag hade väl kunnat tacka nej men det lät trevligt just då. Har visst en tendens att fungera så. Och jag engagerar mig, lyssnar och pratar och skrattar. Sedan står jag där och mår verkligen skit efteråt, inte någon social fobi-rädsla för vad folk tycker utan en härdsmälta. Det passar inte riktigt in på det jag läser om depressionsbehandlingar, och jag är trött på att inte förstå det och att det fortsätter år efter år. Försöker hålla ihop ytterlagret, inte kasta mig på golvet och sparka och slå, uppträda hyfsat mot Mannen, ignorera att min skalle är ett nattligt träsk med köttätande monster.

Socialiserande

Trots att jag befinner mig i en ångestkokong blev Kristi Himmelsfärd rätt okej, sammanfattningsvis. Ja, första delen av dagen befann jag mig mest hopkrupen i sängen, men sedan planterade vi färdigt blommorna (vi=Mannen planterade, jag dirigerade ;) ) En stesolid, sedan var det middag med Mannens söner med flickvänner, samt deras mamma och mostrar. Ett mysigt gäng, äldsta sonen och hans tjej hade gjort jättegod kyckling med squash- och mozzarellasallad, det blev många glada skratt när anekdoter från killarnas barndom gicks igenom. Jag hade genuint trevligt, tills trötthetsvågen slog över mig och jag var tvungen att åka hem omedelbart, men några av de andra skulle också gå så det blev inte så konstigt.

Kombinationen övertrött och ångest verkar sätta extra fart på skräckbilderna så det blev mer piller för att alls kunna gå och lägga mig. Idag håller jag mig nog undan människor, fast en promenad med Mannen känns görbart om han känner för det.

Egentid

Promenaden till havet blev av i söndags. Det tar ca en timme och en kvart att gå enkel väg, så det är en hyfsad runda, delvis genom skogen. Tyvärr var jag inte riktigt beredd på det fyrverkeri av minnen och känslor som attackerade mig när jag passerade psykhuset, och de skogsvägar jag gått så många gånger på när jag varit inlagd. Det fanns t.o.m. en träbänk med mitt blod på i en glänta, men den är tack och lov borta nu, raserad i någon av stormarna. Jag försökte fokusera på att identifiera fåglar och växter och träd, harsyra, skogsstjärna, ekorrbär, men det var helt stumt inuti i mig, som en uttorkad gummipackning.

Det gick vågor och var lite grumligt i vattnet, men jag doppade fötterna en stund. Alldeles för kallt för min smak, ändå var det ett par äldre damer och några glada barn som badade. Tittade på utsikten. Jaha.

På hemvägen var jag högst medveten om järnvägsspåret, vilket bara är löjligt, den vägen kommer jag ändå garanterat aldrig att ta, bara ett utslag av hur förvridna mina tankar var.

Försöker skärpa till mig mellan varven, prata, göra normala saker. Vi har precis varit ute och köpt lite mer balkongblommor plus nya fräscha balkonglådor. Mannen övningskör med en son, jag har ätit en massa pasta. Jaha.

Jag pratade lite med Mannen sent igår, annars hade jag nog exploderat. Femton års minnen av att vara psykfall centrifugeras i min skalle. Men det är inte helt enkelt för honom att förstå allt, även om han verkligen försöker, och jag vet inte riktigt vem jag skulle prata med annars. Det är för intensivt för att lägga på andra som mår/mått dåligt, det känns bara inte rätt, och även för vården är det alltför känsligt - tillfällen då man mått dåligt p.g.a. annan vårdpersonal vill de inte gärna ta i, och riktigt konkreta detaljer av ens destruktiva leverne ska inte beröras.

Nej, jag vill inte älta allting i all evighet. Och jag har gjort flera större förändringar i livet utan att se bakåt, så jag tror faktiskt inte att jag är extremt dålig på att gå vidare. Men det är det där med att kunna kommunicera fritt. Att byta utbildning eller jobb går att prata om. En skilsmässa går att prata om. En flytt går att prata om, även om den innebar att man plötsligt befann sig i Norrlands inland och inte alls fattade vad man skulle där och göra. Inte ens en (okomplicerad) hjärnoperation är något direkt bekymmer. Så dessa saker tänker jag mycket sällan på. Men mina svartaste hål får jag hålla i egna händer, och de bränner som kolsyreis.

Velpotta

Eftersom jag kände hur det började spritta i ben och hjärnceller häromdagen tänkte jag att jag denna gång skulle vara så där förnuftig och verkligen dra ner på all stimulans. Det fungerade tydligen för nu är jag seg som sirap igen. Känner ett distinkt släktskap med trögdjuren. Har saker jag skulle kunna göra, både nyttiga (det finns väl alltid) och mer för skojs skull, men beslutskommittén i min skalle har gått på semester.

Har iaf ringt mamma, hon hade blivit så glad för kortet, sa att hon brukar spara de jag skickar för att jag alltid hittar sådana lite speciella, det är ju kul. Hon har inte haft det så lätt alla gånger, jag tycker det är roligt att hon verkar i stort sett må bra, lite hälsoproblem för henne och min styvfar förstås, de är ju till åren, men de är ändå väldigt aktiva.

Kanske kan jag släpa mig ut i skogen? Tyvärr är det på andra sidan stan, men med en rejäl vattenflaska så.

Framtidsutsikter

Var dag är en ny dag, även om det är vardag.

Kände mig kanske inte direkt energisk igår, men på bättre humör. Stack till en vän på långfika i hennes trädgård, alla vet redan att det är varmt nu så det ska jag undvika att nämna. Mannen hämtade mig till slut och körde mig till apoteket Apoteket, jag hade passat på att beställa det som gick innan högkostnadsperioden tar slut, närig som man är (fast det var inte så jättemycket). Sedan rullade kvällen på utan något speciellt, tv på längden och tvären. Pratade med min äldsta, de är upptagna ungarna så det blir inget Göteborg förrän efter midsommar, men det är okej, jag är ändå glad att de verkar ha ett roligt liv. Ja, och så var det ytterligare en film och plötsligt var klockan två.

Kort natt = ett glatt humör. Inte riktigt uppe i varv men milt upprymd och pratsam/skrivsam. Mannen och jag gjorde Aftonbladets valkompass och fick mycket likartat resultat. Äldste sonen gjorde den också och fick samma typ av resultat, så nu behöver vi inte oroa oss för politiska terrorattentat inom familjen! ;) Allvarligt talat så är det rätt behagligt ändå att befinna sig inom samma sfär av värderingar, inte för att det är fel med lite debatt men det är skönt att inte alltid bli ifrågasatt av dem som står en närmast.

Yngste sonen berättade just att de får kattungar om sådär två veckor, kanske finns det ullbollar att hälsa på lagom tills jag åker upp, yay! Det är ragdoll-katter, kan inte bli mycket sötare.

Mannen är ute och övningskör med en av sina söner. Även om det är hockeykväll så känner jag nog ändå mer för min vanliga torsdagsunderhållning på TV11 - *viskar* och jag tror ändå att Sverige åker ut.

Koko

Drömmer mycket framåt morgonen, varje natt. Mycket krångligt och jobbigt. En natt var det att Mannen stod i dörröppningen till sovrummet och såg väldigt hotfull och konstig ut, drogad eller som en sömngångare, nästan zombie. Jag var jätterädd och försökte försiktigt lirka med honom att gå ut i vardagsrummet. Svårt att riktigt beskriva men det var så oerhört obehagligt att känna så om den människa jag litar mest på i hela världen och aldrig någonsin känt mig rädd för. Då var det skönt att vakna!

Är inte riktigt i form ännu. Håller ibland upp en glättig yta men därunder krälar mycket ångest. Många skräckbilder kommer och går, och även om jag vet att de inte är på riktigt, att jag har diverse kroppsdelar intakta, så blir jag rädd, precis som en vuxen kan se på skräckfilm och veta att det inte är på riktigt men ändå bli skrämd.

Blir inte många knop gjorda. Det finns tusen "borden" men jag hittar ofta inte startknappen, antar att det är depressionen som dröjer sig kvar. Helst skulle jag vilja ha någon som sa åt mig vad jag ska göra en gång i kvarten. Egentligen det enda vettiga jag gjort i helgen var att fixa med Mannens nya mobil, det är hans första smartphone och jag är inne på min tredje så jag gjorde lite inställningar, laddade ner appar och sånt. Det är roligt, men när jag koncentrerat mig en stund på sånt blir jag trött-hispig i kroppen.

Äter verkligen massor och okontrollerat men går inte upp i vikt. Kraftig viktuppgång är en klassisk biverkning till den senaste medicinen, så en får vara glad så länge det varar. Saknar lite känslan av att sitta med en kopp kaffe på morgonen, men jag saknar däremot inte kaffet, kanske får satsa på örtte.

Sånt jäkla liv på koltrastarna härute. Det är verkligen tätbefolkat med kol- och björktrastar häromkring. Borde gå ner i dalen och lyssna efter göken som brukar bo där.

Småförsök

Kände ett energipåslag igår, även om jag inte kände mig odeprimerad, så jag hörde av mig till en vän och gick till henne för en fika i solen. Mannen hämtade mig därifrån med bilen så vi kunde åka och handla mat, men det var lite mycket för min skalle faktiskt. Jag fick den där "nu kastar jag mig på golvet och sparkar och skriker"-impulsen, fast tack och lov har jag lite mer självkontroll än så. Väl hemma började jag med mat, en jätteenkel rätt (kycklingfilé, herrgårdsgrönsaker, smaksatt creme fraiche samt fetaost) men snälle Mannen tog över och gjorde den färdig.

Idag har jag kört ett litet bloggrace och lyssnat på flygplanen som kört fram och tillbaka precis ovanför vårt bostadsområde i säkert en halvtimme. Mannen ska till närmsta staden i eftermiddag och jag grunnar över om jag ska åka med, och i så fall varför. Trots min status som fullfjädrad shopaholic känner jag inte alls för att gå i affärer, och för hjärntrött för något kulturellt. Ja vi får se.