Gott Nytt och Gammalt

Fick ta mig i kragen, peta i mig några Stesolid och tvinga mig att ligga still i sängen. Somnade till slut och sov tills mobilalarmet satte igång. Det funkade faktiskt, jag känner mig normal igen.

Hade mer skumma drömmar, får väl spara dem tills jag träffar Psyko H igen. Inte för att jag tar det där med drömtydning på så blodigt allvar.

Mycket lugn kväll hemma i soffan, bara jag och Mannen. God mat, något att skåla i. Det känns lagom.

Ska jag summera året som gått, som alla andra gör, så blev det en rejäl vändning. Ny diagnos att förhålla sig till, nya mediciner som funkar, ett stort kliv bort från att vara ett hopplöst psykfall (psykfall är jag fortfarande, men inte hopplöst). Gift blev jag också, och det är jag så otroligt glad över! Det som stabilt fortsatt från tidigare är att Mannen och mina barn är såna glädjespridare i mitt liv. Jag är trots allt lyckligt lottad.

Till er som läser detta önskar jag ett nytt år fullt med hopp, nya öppningar, vardagsglädje. Ta hand om er!

Gott Nytt År!

Drömstart

Vaknade superpigg efter 2 timmar och en krånglig dröm. Åkte bl.a. på impuls med bil till USA utan pass. Märkligast var när jag drömde en science fiction-film, och pratade med en skådespelare i filmen om hur häftigt det var att få se hela filmen, scen för scen, för det brukar man aldrig få göra i drömmar, man tappar tråden snart. Självklart fick jag aldrig se slutet. :-/

Tankarna är igång, surr surr. Gick nog upp lite i varv av att träffa folk igår. Nu är jag spänd som en fiolsträng och genast kommer "håll dig vaken-suget" igång. Jag är sömnmissbrukare sedan många år. Och det känns ju så oskyldigt, vadå sitta uppe på natten, vem gör inte det? Bli lite glad, vem vill inte det? Och den här gången kanske det inte kommer surt efter... inget magplask in i deppen. Det bär mig så jävla mycket emot att istället ta dämpande piller och gå och lägga mig med en tjock och krånglig bok. Motvilligt bestämmer jag mig för en kompromiss: jag får ta en kopp kaffe (jag blir mer lugn än pigg av det) och om en timme får jag minsann masa mig i säng. Nån jävla ordning får det vara.

Avbrott

Man blir så glad ibland, det är så lätt att fixera sig vid allt elände, men det finns också riktigt härliga människor här i världen. Träffade tre idag. Mysigt.

Drama i miniatyr när Psyko H försökte ringa mig idag. Jag måste befunnit mig i en tågtunnel just då så han pratade in på mobilsvaret. När jag ringde svararen för att kolla meddelandet hann jag bara höra att det var han, sen satte det överförfriskade gänget äldre norrmän bredvid mig på tåget igång att hojta så jag kunde inte höra meddelandet. Jag förflyttade mig till korridoren, men när jag skulle ringa svararen igen så tvärdog mobilen. Jag visste att batteriet var laddat så jag blev helt ställd, den har aldrig gjort så förut. Tryckte på alla knappar men den gick inte att sätta på. Öppnade luckan och tog ur och i batteriet. Ingen reaktion. Gjorde om det igen utan framgång. I sammanhanget relevant är att senaste gången jag skulle ha terapi, förrförra måndagen, så kom jag dit men han var inte där, ingen hade ringt och sagt att han var sjuk. Nu fick jag någon sorts känsla av total kommunikations-kollaps. Jag fick inte ens höra hans jävla telefonmeddelande. Nåväl, efter några apatiska suckar gjorde jag batteri-manövern ytterligare en gång, och då gick mobilen igång. Psyko H hade ringt för att be om ursäkt. Jag känner mig lite blidkad.

Önskemål

Min mamma har sina ljusa ögonblick. Skickade mig denna disktrasa, design Erika Tubbin:


En röntgenbild av min hjärna just nu. Skrattar fortfarande.

Omskriven

Inga julkort, men en gott nytt år-hälsning från Dr B som medföljde remissvaret från medicinkliniken angående mitt sköldkörtelvärde. Det är tydligen inte så långt från normalt ännu att något behöver göras, jag kan fortsätta med litiumet och bara hålla koll på TSH-värdet, fortsätter det att stiga (= sköldkörteln funkar sämre) så kan jag få en låg dos sköldkörtelhormon. Skönt.

Dr B bifogade kopia både på sin remiss och på svaret, han har blivit så himla bra på att hålla mig informerad. Jag borde sannerligen vara van, men det känns alltid lika märkligt att läsa om sig själv i såna sammanhang. "Omfattande psykiatrisk problematik", jo det vet jag förstås, självklart, men det känns ändå som om det handlade om någon annan. Kanske är det lika bra att ha kvar en gnutta förnekelse trots allt.

Fritidsintresse

Jag skulle behöva en hobby. Något uppslukande intresse. Hur skaffar man sig ett intresse? Jag vet inte, har aldrig medvetet gjort det förut, har varit intresserad av saker för att, ja, jag har varit intresserad. Att hänga på nätet bland diverse medgalningar (och folk som ännu inte insett att de är galna) är visserligen ofta ganska givande, men mer än så borde jag kunna fixa.

Hade ingen direkt hobby i tonåren, annat än att lyssna på musik och diskutera livets mysterier över en kopp te på stans billigaste fik. Och en och annan liftartur. Sen blev jag uppbunden dygnets alla timmar i sekten. När barnen var små målade jag, och pysslade med husmorsjox som bakning och stickning. Något senare pluggade jag, hade ett socialt liv och barn, inget behov av sysselsättning där inte. Därefter kom tiden som aktivist, intensivt och mycket, gradvis övergående i psykfalls-eran. Och nu?

Kommer inte längre i funderingarna just nu. Ska hämta posten, säkert något senfärdigt julkort.

Handlingsutrymme

Vaknade vid 5.30 vilken kan hänga ihop med att jag tvärsomnade vid 21. Lång hård dag i Helsingborg (hård och hård, vi handlade lite och åt sushi och en bakelse). Inget jobb imorgon, det känns som om jag skulle ha varit redo för det, och det är ju positivt.

Idag lägger jag märke till mina ärr. Känner den där sorgen man kan känna över att jobbiga saker är över, bara för att det är ett bevis för tidens gång och hur tillfälligt mycket är. Behöver känna att jag fortfarande kan skära mig om jag vill, att möjligheten finns, för att inte känna mig instängd. Är rädd för att mina mer extrema sidor inte ska få finnas. Kanske är det där min noja ligger, att jag blir lagom för andras skull och inte för min egen. Det är inte så nu, men det känns som en tunn skiljelinje och jag är rädd, så där som man kan vara rädd för att råka hoppa över broräcken, att jag ska göra det, även om jag kanske troligast inte gör det. Att jag ska anpassa mig tills jag dör inuti.

Det är nog bara osäkerhet. Jag är oändligt lättad över att vara vid liv, men vet inte vart jag är på väg nu.

Vanlig

Egentligen är jag på väg att köpa hårbalsam och kaffe, det bara ser ut som om jag sitter fastnaglad vid datorn.

Julafton: tre halva B-filmer. Några telefonsamtal.
Juldagen: god julmiddag med dansk snaps, iförd enbart en röd morgonrock.
Jag trivs rätt bra med low key-firande.

Känner mig så lugn och utjämnad. Inte känslolös, då hade jag tvärvägrat. Men lagomiserad. Alla existentiella frågor om vem man är och varför, trögheten inför att förändra sig, ett visst mått av desorientering. Tänker fortfarande i temporära termer, vad jag ska göra nästa gång jorden rämnar, för visst kommer den att göra det? Nu ska jag inte klaga över att jag tvingas leva i ständig ovisshet, för det gör alla människor, vare sig de vet om det eller inte.

Jaha, nu kan jag inte låtsas längre att mitt köksbord är Coop.

Vintervärme

Helgen i Göteborg var helt ljuvlig. Det är så innerligt mysigt att träffa mina barn, de är smarta, roliga, kärleksfulla. Deras tjejer är också härliga människor. Vi har gått på Liseberg, Konstmuséet, Stadsmuséet, men framför allt pratat och pratat. Känner mig så upplyft.

Rätt lugnt annars. Jag är ju själv idag, Mannen jobbar ett dygnspass, men det gör mig inte så mycket. Vi tar lite julmat imorgon istället. Och så firade vi lite igår, Mannen lagade lax och jag hade fått en flaska Lanson Rosé av min mamma, bubbel är aldrig fel.

Konstigt att tänka sig att man är 46 nu. Snart 50. Jag kommer kanske bli en rätt barnslig 50-åring, på gott och ont. Ber fortfarande mina barn om musiktips och förstår verkligen om man vill ha både en HTC Touch Diamond och en iPod Touch (tänk om batteriet tar slut där på bussen, ve och fasa). Nu indikerar detta inte nödvändigtvis ungdomlighet, men jag ser framför mig min mamma som idogt vägrar att ens försöka lära sig läsa sms. Det jag fortfarande konservativt är emot är sär skrivningar, fast jag orkar inte vara tillräckligt mycket av grammatikfascist för att påpeka för andra när de i mina ögon gör ett misstag. Och nu med lamotrigin i kroppen kan vad som helst komma ur mina egna fingertoppar, så det är inte riktigt läge att vara kaxig.

Nåväl. God Jul till alla därute.

Julstök

Allt blev senarelagt idag av olika skäl. Kom inte ner på stan förrän 17, lite jäktigt när jag skulle köpa saker som skulle in i ett paket som skulle skickas före 18. Jaja, det hör väl till med lite julstress. Nu är klockan snart 23 och jag håller på att baka saffransbullar. Trött som en björn vintertid, men det kan det vara värt, färska bullar uppväger mycket!

Jag sticker iväg över helgen, vi ses senare!

Stavningskontroll

En lättnad att konstatera att FK-pengarna kommer som vanligt denna månad. Fick till slut tag på min "personliga handläggare" (jag småler fortfarande snett åt begreppet) och sjukersättningen ska löpa på som vanligt.

Idag är en lite odefinierbar dag. Måste bege mig ut på stan och fixa julklapp åt A, så jag kan skicka den idag. Presentsnöre, svart tror jag. Säkert något mer som jag glömt just nu. Har varit uppe sen 8 men inte riktigt kommit igång ännu.

Observerade att jag skrev 'odefinierbar' här ovan, utan att staka mig. Jag tror att min stavningsstörning av lamotriginet har minskat. Det händer fortfarande att jag tokstirrar på ett vanligt ord, fullkomligt oförmögen att avgöra om det ser rätt ut eller inte. Men inte lika ofta. Känner inte heller något ytterligare pålägg av dumhet sedan jag började med litium, det är ungefär likadant som innan, d.v.s. klart korkad jämfört med för 10 år sen, eller snarast mentalt lättuttröttad (jo det ska vara så många t:n i det ordet, om det nu ens är ett ord). Fast jag ligger ju på en rätt låg serumnivå, 0,5. Med tanke på vilken lång rad av biverkningar jag förväntade mig så är jag glatt överraskad.

Äntligen åka och träffa ungarna imorgon. Varje gång känns det som om jag återerövrar en bit av mitt hjärta som ligger i viloläge ibland men aldrig, aldrig försvinner. Jag är glad att få erfara att det verkligen är sant att det inte spelar någon roll hur stora ens barn blir, man älskar dem lika mycket för det. Åtminstone om man har någon sorts normal, tillgiven relation i grunden, måste jag tillägga, det finns människor som faktiskt inte är förmögna att älska sina barn, det är så fruktansvärt tragiskt. Jag beundrar dem som reser sig från en sån start i livet.

Blasé

Vaknade till av jordskalvet i morse. Trodde det var grannen under som av outgrundlig anledning centrifugerade så tidigt på morgonen. Gäspade och somnade om. När jorden går under kommer jag knappt notera det.

Gisslandrama

Det är så skönt att inte känna sig hotad av sig själv. Så många år som jag gått omkring med en pistol i nacken, en sån skräckkänsla, även om det var jag som höll i kolven. Misshandlad, dödshotad. Psyko H säger att det är som om jag kommit tillbaka från en krigszon. Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer skickas ut i strid. Alltför mycket att hoppas på kanske, men jag måste tro på att det går.

Pålägg

Söndagkvällen blev lite orolig. Pratade med en kompis som bredde ut sig om sina kroniska självmordsplaner. Det är en lite speciell situation, det är inte bara att beordra henne att sticka till psykakuten. Jag är inte orolig att hon ska göra något just nu, även om det finns en reell risk på sikt. Det är ändå väldigt påfrestande för mig att höra om det, dels för att jag förstås skulle vilja kunna hjälpa mer än att bara lyssna ibland, dels för att jag får flashback-liknande minnen från gånger då jag själv balanserade på linan. Måste nog säga ifrån nästa gång, vara tydlig med att just det här är för känsligt fortfarande för mig. Mannen fick plocka ihop bitarna som vanligt.

Har varit normal-ok idag, kanske lite trött. Känner mig lika gnällig varje morgon när jag måste göra mig iordning för att jobba, även om jag alltså ändå brukar gå upp den tiden. Det är så otroooligt ansträngande att hämta ett par jeans i garderoben, för att inte tala om tandborstning - pust! När jag väl kommer fram till jobbet är det ok igen. Håller fortfarande på med att inventera tyglagret, en massa siffror som ska läsas av och skrivas ner och summeras, idag fick jag dessutom lämpa tygbuntar hit och dit i hyllorna, vilket åtminstone var mest fysiskt, siffrorna gör mig helt otroligt trött i huvudet.

Slutade vid 12 och skulle till psykologen 14 så det var inte så stor vits att gå hem emellan. Vandrade till apoteket och roffade åt mig de sista fyra askarna lamotrigin på den här högkostnadsperioden. Kände mig manad att tröstäta lite (utan att vara särskilt nedslagen) så det blev en cafémacka på stamfiket. Lax, ägg, räkor, ost, skinka samt rostbiff högt uppstaplat på en rundkaka. Tillräckligt med protein för en vecka.

Och se på fan, efter min "vägra terapi-period" så tycker jag det är intressant igen. Känner ett engagemang från Psyko H och jag har släppt en aning på mitt avståndstagande. Det vi pratar om nu är skitjobbigt, en del av mig är nyfiken och vill förstå, en del av mig vill absolut inte besmutsa sig med att gräva i gamla sopor. Jag vet inte hur det kommer att sluta. Det ger mig allafall något att tänka på.

Kringelkrångel

Ett tillfälligt hinder dök upp på min shoppingväg. Bileländet ville inte starta. Funkade inte med extrabatteriet heller, men vi tog in och laddade det och några timmar senare kom vi iväg ändå. Bilen har viss rätt att vara grinig ibland, den är trots allt en ärevördig senior med 50 000 mil bakom sig.

Jag hittade en tröja respektive ett par svarta jeans till ungarna, förutom ett par prylar jag redan har fixat. Body shop hade rosa body butter i doften Japanese cherry blossom, tror det ska passa en tjej som slukar anime. Bra grej till morsan också, en valfri veckotidningsprenumeration, hon löser rätt mycket korsord. Det gjorde jag också ett tag, under min mest intensiva inläggningsperiod, betade av ruta efter ruta i någon sorts sammanbiten frenesi. Blir inte mycket av den varan nu, annat än när jag hänger över Mannens axel och påpekar sånt han missat.

Mitt liv är lite lustigt på ett sätt, så segmenterat. Jag kan utan problem skriva vad jag tänker ge folk i julklapp för ingen irl utom Mannen känner till min blogg (och jag tänker inte säga vad han ska få, hihi)(även fast det är en rätt obetydlig grej). Iallafall, även på nätet har jag flera olika umgängeskretsar, jag är inte sån att jag kör med samma nick överallt, det känns nödvändigt att röra mig mellan världar. Ibland bryr jag mig inte så mycket om ifall folk känner igen mig här och var, men det är mest mellan psykfalls-sajter. Håller hårt på separationen när det gäller annat. Lite tradigt blir det, jag är ingen hemlighetsfull människa av naturen. Jag önskar att det inte fanns så mycket fördomar... Och ja, jag vet att ska fördomarna brytas så måste folk utmana dem. Jag känner mig lite trött bara, tycker jag har gjort mitt på barrikaderna...

Hög

Konstigt, jag har sovit som en stock inatt, 9 timmar, men det börjar bubbla i kroppen nu. Inte extremt, svårt att bry sig för det är ju mysigt. Jag bara noterar det, för jag trodde inte jag skulle kunna känna så med litium i kroppen.

Och vad är det första en tänker på? Shopping! ;) Det känns dock berättigat för jag behöver faktiskt fixa några julklappar. Vill in på Body Shop för att hitta någon gullig presentask till yngste sonens sambo. Present till bästa vännen S, bok? Och choklad förstås. Något änglalikt till A. Jag är så på humör att gå runt på köpcentrat i folkmyllret och julsångsskvalet, färgerna, glittret, den egentligen deprimerande köpfesten som ändå är så lockande, någon sorts heroin light. Ta mina pengar, ge mig min fix. Ibland fuskar jag och åker dit utan att handla, de fragmenterade sinnesintrycken kan matcha mitt fragmenterade inre i ett interferensmönster där extremerna tar ut varandra. Materiell meditation.

Om jag duschar och gör mig iordning nu kanske den nästan oändliga tiden till öppningsdags går fortare?

Magnetiserad

Idag har jag blivit avbildad. Magnetkameraundersökning av ryggen och höften. Det låter så inihelvete när man gör det, trots att man har hörselskydd. Ljuden varierar lite - vägborr, billarm, kulspruta, katastroflarm - till slut blir det nästan spännande att se vad som kommer härnäst. Vet inte om jag kommer hinna få svaret före jul, det låter tveksamt, men det är ju ingen panik heller. Tycker att jag har mindre ont nu än för några veckor sedan, det är mest på morgonen som jag är stel och öm.

Det känns ovant att resten av kroppen krånglar, inte bara hjärnan.

Risgrynsgröt i rullpack är en utmärkt uppfinning. Apropå hjärna.

Självmordsprevention

Kommer antinostalgiskt på att det är lite drygt 10 månader sedan jag senast hade självmordstankar och blev inlagd på mitt stamställe. Så inihelvete jävla skönt att slippa sånt. Jag har kämpat själv, och Mannen har kämpat för mig, men det beror också på dessa piller som vi alla gillar att gnälla på...












Också kända som lamotrigin, litium och risperidon. Mina gullpluttar.

Fattiglapp?

Det går lättare att komma igång på morgonen om jag ska väcka Mannen också.

Gick vilse på vägen till jobbet. Det ligger inne i ett industriområde, men så himla svårt att hitta är det inte och jag har ju gått där ett antal gånger. Ändå blev det helt stopp i huvudet och jag gick åt helt fel håll innan jag fattade att jag måste vända och lyckades kringelkroka mig fram. Kändes löjligt.

Efter arbetsträningen känns det ungefär som att dagen är slut, jag funderar på att krypa ner framför tv:n i pyjamas.

Fast jag ska också försöka få tag på min "personliga handläggare" på FK. Måste fråga hur det blir med pengarna. Nu när jag arbetstränar ska jag ha rehabiliteringsersättning, vilket blir samma som sjukersättningen jag har, men en närvarorapport ska lämnas in varje månad den 20:e. Jag insåg just att det antagligen betyder att jag inte får några pengar som jag brukar den 19:e. Inte kul. De lär komma bra långt efter jul. Men jag ska fråga för säkerhets skull. Har ringt flera gånger men hon svarar inte. Suck.

Men nu är det inte så långt kvar tills jag får åka till Göteborg och träffa ungarna.

Expansion

Hade ett "hjääälp jag är så jääävla feeeet"-ögonblick. C som jag vid tillfället fikade med fick påminna mig om att jag verkar behöva medicinerna för att vara en fungerande upprättstående varelse, och ja, för att vara vid liv alls, det är det ju rätt bra att vara... När jag tar ett steg bakåt tycker jag ju egentligen själv att det är bättre att vara fet än ett snyggt lik.

För övrigt bytte vi krigshistorier om vården (C har en massa jobbiga fysiska problem också) och diverse myndigheter, sånt är skönt att få ur sig ibland. Enades om att AFA Sjukförsäkring tillhör De Goda. Inget krångel, trevliga och väldigt snabba. En gång fick C en felaktig utbetalning på ett par tusen. När hon ringde och erbjöd sig att skicka tillbaka pengarna sa de "äh, bry dig inte om det, det blir bara onödigt besvär för oss". Inte många med försäkring- i namnet som skulle vara så storsinta.

Noterar med visst intresse att jag fick en attack av självskadeimpulser igår, mest troligt igångsatt av terapin. Jag är så pass stabil för det mesta nu så avståndet mellan tanke och handling är för långt för att jag verkligen skulle göra något. Därför kan jag observera tanken, se den som en markör, här finns något jag inte kan ignorera. Trots att jag känner stort motstånd så finns samtidigt någon sorts upptäcktslust, en utmaning, undrar om jag kan förstå mig på mig själv här. Kanske är jag tillräckligt stark nu.

Morgonvedermöda

hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd (repris)

Men i övrigt känner jag mig, om än inte bubblande, så lätt pärlande igen. Hade svårt att komma iväg imorse men det var mer allmän morgonslöhet än ångest, när jag väl kom till jobbet flöt det på.

Pratade med Dr B. Två av de tre sköldkörtelprover som togs senast var ok, men han skulle ändå skriva remiss till Medicin så en endokrinolog får titta på det. Det känns skönt att han är noggrann. Annars ligger litiumvärdet stabilt på 0,5 så jag behöver inte ta prov så ofta nu. Behöver alltså inte jäkta iväg på provtagning imorgon bitti.

Morgonupplevelsen är ett mysterium. Jag vaknar ju oftast av mig själv runt 7, så att gå upp 7 för att i god tid hinna till jobbet är egentligen ingen direkt uppoffring. Den enda skillnaden är att jag får duscha och klä på mig före 8, istället för att gå i morgonrock till 12. Big fucking deal. Men känns det så? Nej, subjektivt utsätts jag för avancerad kinesisk tortyr när jag förväntas passa en tid. Gå ut?? På morgonen??? Alltså utanför ytterdörren, utsatt för väder???? Näpp! sånt sysslar vi inte med här.

Inte för att det hade spelat så stor roll antagligen om jag börjat senare på dagen. Själva grejen med att passa en tid kommer jag inte ifrån. En av mina mest frekventa mardrömmar handlar om att missa tåget.

Psyko H idag. Jag var som sagt en aning hjärndöd efter jobbet så det blev lite allmänt kringsnack först (typ om braskaminer), men sen kom vi in på hur jag reagerar ibland, särskilt kanske när det gäller att minnas bakåt till när jag var barn och ung. Något väcks, jag blir rädd och äcklad tror jag känslorna är, tankeförmågan stängs ner, orden försvinner, jag vill fly men hittar ingen väg. Efteråt känner jag mig otroligt patetisk för det är liksom inget specifikt jag reagerat på, inget jag kan ta på. Att bli helt uppjagad för ingenting liksom. Det är ändå bättre nu än för några år sedan, då hade jag episoder då jag kunde bli närmast kataton, kunde inte röra mig eller kommunicera alls. Extremt obehagligt. Tror jag är i lite bättre form psykiskt nu, så det går inte lika långt. Men spåren finns kvar, jag känner det så fort jag närmar mig området, känslan suger in mig. Vill få mer klarhet i vad som händer, bli tryggare i min förmåga att hantera det. Så det känns vettigt att ta upp det i terapin, det skrämmer bara skiten ur mig att behöva titta på det.

Är iallafall lite mer positiv till terapin och Psyko H just nu.

Vi har fått kanal 9 nu så det är dags för lite Frasier.

Nattstånden

Gick in på Tasty House och köpte ett gäng baklawa. Mmm, sockerchock...

Har känt mig avslagen idag. Precis så, som en dagsgammal öl utan bubblor, kanske med en fimp i.

I en lokaltidning stod att det skulle vara vernissage på ett galleri. Konstnären var en av mina kontaktpersoner när jag varit inlagd på psykavdelningen. Inte någon jag stod särskilt nära eller tyckte speciellt om att prata med. Men där ser man, hon har andra sidor. Synd att hon inte visar mer av det på psyk.

Nu ska jag se på Narnia.

Titel

Hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd hjärndöd.

Blondin

Nu är jag nyklippt och nyblond och ny. Testade en ny frisör och hon hade massagestol vid hårtvätten. Det kan jag leva med...

Undrar hur det är att vara frisör, allt småsnack under tiden, människors bekännelser. Jag är ju sån att jag glatt pratar på när det förväntas av mig, den här gången blev det mycket snack om barn. Praktiskt med den här arbetsträningen, då behövde jag inte blåljuga, "jag har för tillfället ett kontors- och lagerjobb inom textil". Ja, jag vet, jag kunde bara ha vägrat svara på frågan men jag är alldeles för underdånig inför konvenansens krav på att upprätthålla en hövlig konversation. Och rena lögner är jag dålig på. Eller snarare, jag ljuger bra men ogärna.

Idag har jag masat runt och återhämtat mig. På't igen imorgon.

Trögtänkt

Första dagen på arbetsträningen. Det var ok, folket där är trevliga, men jag är totalt jävla urblåst i skallen nu, känner mig som en urvriden disktrasa. Inte för att mina arbetsuppgifter var så komplicerade men att behöva fokusera på det jag gör så länge i sträck.

Mannen lockar iväg mig på lunch på vår favoritrestaurang vid havet, vi åker strax. Mmmm.

Jag kommer nog inte skriva mycket på nätet idag, aj min stackars hjärna.

Vampyrism

Sju rör blod tog de, med en mojäng jag inte sett förut, en nål med en rätt lång sladd till ett fäste där rören sattes fast. Tydligen för att inte knuffa till nålen för mycket varje gång man byter rör. Det såg lite tekniskt ut.

Dagsschemat ser glest ut. Kören ikväll, och så ska jag få iväg ett julkort till en kompis i Australien. Det var väl allt. Men det lockar inte så mycket att bli sittandes vid datorn hela dagen. Projektpåhittardags.

Gränsvakt

Idag kändes det värt besväret att gå till terapin. Vi har nog rensat luften lite, jag känner mig mer bekväm. Kopplade äntligen ihop hur min egen självkritik kan få mig att läsa in kritik från omvärlden i småsaker, en blick, ett ordval, egentligen från alla utom möjligen Mannen, för honom känner jag mig trygg med. Plötsligt känner jag tydligt hur mycket jag betraktat min psykolog (kanske ska jag kalla honom Psyko H hehe) som en motståndare, vilket som jag kanske sagt tidigare inte har så mycket med honom som person att göra utan hans yrkesroll. Och han sa att han ibland nog varit för angelägen om att förändra mig för att låta mig ta tillräckligt med plats. Överhuvudtaget så tycker jag han har skött min misstro ganska bra, inte viftat bort det eller försökt ge mig dåligt samvete. Sånt jag förväntar mig att bli bemött med, gamla spöken.

Han pratade om att jag har stor integritet, även mitt i kriser, och trodde att även fast det ibland yttrar sig i att jag inte släpper de som ska hjälpa mig in på livet så har det på något sätt varit bra för mig. Jag har aldrig helt givit upp självförsvaret. Reagerade lite på ordvalet för Dr B har också pratat om min stora integritet. Märkligt att höra att man kan bli uppfattad så, svårt att se själv. Jag måste tänka mer på det för att veta vad jag tycker.

Skrev ett lite tufft mail till A. Hon skrev för flera dagar sen att jag var en av de mycket få som verkligen bryr sig om henne, till skillnad från vissa andra vänner, m.m. Ja det låter väl inte så farligt, men andan i mailet var krävande desperat på något sätt, att jag måste ställa upp för henne nu när hon förlorat flera andra runt omkring sig. Och jag känner att jag måste dra en gräns för jag orkar faktiskt inte. Varenda (och jag menar bokstavligen varenda) samtal med henne handlar om att hon tar livet av sig om hon inte får den hjälp hon vill ha, hon har svårt att hitta en terapeut som hon kan känna förtroende för. Det är ingen tvekan om att hon har det jobbigt, och hon har en mycket traumatisk bakgrund som hon inte har fått någon vidare hjälp med inom vården hittills. Men jag kan inte hjälpa, mer än att lyssna ibland, och även det finns det en gräns för eftersom jag inte orkar höra på självmordssnack hur mycket som helst. Det rör upp för mycket egna minnen. Jaja, jag skrev att jag tycker om henne, att hon har en speciell plats i mitt hjärta, men att hon inte ska förlita sig på mig för jag är ofta ganska självisk nuförtiden och orkar inte alltid lyssna varken på henne eller andra. Får väl se vad hon svarar. Fast ärligt talat känner jag mig lite distanserad. Jag hoppas förstås att hon inte tar illa upp, men gör hon det så överlever jag.

Nu ska jag äta pepparkakor framför Cityakuten. Upp tidigt imorgon och ta blodprov, det var 11 olika prover den här gången, det blir en massa rör, tur att man äter järntillskott!

Adventsljus

"I'm dreeeaming of a whiiiite Christmassss" Julsångsbruset piffas i år upp av det faktum att vi ska ha en julkonsert med kören och var och varannan jullåt man hör finns på repertoaren. Sanslös tanke att man ska stå och sjunga på scen inför en publik - det här är alltså en "jag-kan-inte-sjunga-kör" där sångröst inte är ett krav för att vara med. Men å andra sidan - det finns redan en och annan som uppträder på scen utan att ha sångröst, kan de så kan jag. ;)

Pepparkaksbak, julskyltning, glögg. Adventisk dag. Det var verkligen mycket folk på stan. Vi köpte en massa lotter till förmån för olika lokala föreningar, vann en rökt makrill. Sen gick vi på krogen och åt fläskfilé.

Jag sitter vid laptopen i köket och Mannen vid sin dator i arbetsrummet, ändå känner jag hans närvaro så tydligt, så tryggt.

Revidering

Fick plötsligt nog av den gulliga bakgrunden och stylade om igen. Back to basics.

Då

Trots att jag bara druckit två glas, jag avstår från att bli full med tanke på alla piller, så har jag fortsatt till det sentimentala tillbakablickande stadiet. Så mycket snurriga grejor man har gjort. Bara en sån sak som att skaffa barn vid 22, med någon man varit tillsammans med bara några månader, utan att tänka igenom det alls innan. Det hade kunnat gå hur som helst. Hågkomster paraderar genom huvudet. Jag kan visserligen önska att jag åter hade vissa av de möjligheter som ändå fanns när jag var yngre, men önskar mig tillbaka till den tiden gör jag inte. Det är bättre att minnas de bra dagarna i ett rosenskimmer väl förankrad på den trygga sidan av 40.

Toner från 70-talet...

Ackord

November är högt på min lista över saker som vänligt men bestämt kommer att utplånas när jag blir universums härskare. Det är en halvtimme att gå hem från stationen och det regnade ihållande och iskallt hela vägen. Men snart är det december, ha!

Annars var det en trevlig dag, inte märkvärdig på något sätt, men shoppade loss lite. En snyggt julröd väska, ja det där med jul är egentligen underordnat, jag gillar rött och passar på när det finns i affärerna. Och så ett par jeans att jobba i. Några av mina gamla par kommer jag inte i längre ens med skohorn, och jag vill ha tre par att växla mellan. En hel del av jobbet är lagerarbete, flytta runt på tygrullar och sånt, ganska dammigt.

Nu har jag satt upp stjärnan och ljusstaken och gjort pepparkaksdegen. Har sett om The secret life of the manic depressive efter inspiration från Kimmi men känner mig märkligt distanserad. Lite av det gamla vanliga "men jag är inte knäpp, jag behöver bara skärpa mig, det är mitt eget fel att saker har gått åt helvete och nu ska det bli bättring!" Jag ser själv det ironiska i att ha levt med den slingan i huvudet hela livet och aldrig riktigt ha lyckats med den där skärpningen. Ändå... visst tror jag på det. Någonstans. Känner att jag just nu måste avstå aktivt från att svepa in mig i den lockande förnekelsen.

Jaja, nu dricker jag Geisweiler och lyssnar på käck pop, just nu The Submarines. Såg dem i Göteborg senast och fick en cd signerad av Blake (tjejen) komplett med en gullig ritad ubåt. "Inga bekymmer i världen"-musik.

Framskridande

Nu är det äntligen bestämt att jag ska börja arbetsträna på onsdag. Var där på möte idag och blev hjärtligt välkomnad. Jag tror det blir bra att göra lite nytta. Ska vara där måndagar, onsdagar, fredagar, 3,5 timmar. Skönt att ha dagar emellan att varva ner på. Går det bra blir det längre pass så småningom, helst är det ju meningen att jag ska klara heltid till slut, men det återstå att se...

Som det är just nu tror jag det kommer gå bra att arbetsträna, men det är så beroende av att jag får ha någorlunda stabilt mående, och där har man ju inga garantier.

Dr B ringde igår och sa att litiumvärdet ligger rätt ok nu på 0,5 och det ser bra ut för övrigt, utom att TSH-värdet har stuckit iväg vilket innebär att sköldkörteln kanske håller på att tappa funktion. Det är en vanlig biverkning till litium, enligt FASS särskilt i början av behandlingen hos kvinnor över 40, vilket ju helt stämmer in på mig. Ska ta ett annat prov på sköldkörtelhormon och se hur det ser ut, kanske får jag börja med Levaxin (syntetiskt hormon). Jag var förberedd på att detta kunde hända. Vet att när jag testade sköldkörteln för några år sedan var jag redan på gränsen till låg, så det här skulle mycket väl ha kunnat komma oavsett. Det känns inte särskilt dramatiskt.

Inser lite yrvaket att det snart är 1:a advent. Jag julpysslar inte särskilt mycket. I vår överbelamrade lägenhet finns inte så mycket plats för heminredning. Men lite ambition har jag faktiskt ändå, även fast det kanske är lite överkurs när vi ändå inte bjuder in en massa folk till jul, men jag tror jag ska byta till julgardiner i köket, ställa upp en ljusstake och en stjärna. Baka pepparkakor tror jag, även om det får mig att känna mig som ett reportage i Hemmets Journal, men jag tycker verkligen att det är gott. Kanske ett par amaryllisar, blommor är aldrig fel. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt julandet så är jag inte anti-jul. Jag har inga horribla jultrauman bakom mig, inga vedervärdiga släktingar eller fylleslag, på något sätt har jag bara aldrig kommit in i det på riktigt. Tror jag gör likadant i år som förra året att jag åker upp till Göteborg några dagar före jul och firar med ungarna. Mannen ska jobba ett 24-timmarspass från julaftons morgon till juldagen, så själva julafton slappar jag nog bara. Äter risgrynsgröt och sätter på lite cheesy julmusik som jag kan sjunga högt till. Det är ok.

Livstecken

Att jag inte skriver någonting beror bara på att jag inte haft lust. Varken att blogga själv eller läsa andras. Jag är sån, får perioder då jag behöver rensa skallen, eller balansera upp - när jag måste ta in mina vänner irl har jag mindre mentalt utrymme för online-livet, och två av mina vänner har mycket krångel i livet just nu.

Jag mår bra annars, känner mig helt normal igen.

Situation

Något normaliserad nu. Eller åt det hållet. Fast känner mig lite bakfull fortfarande, bakfull inte på alkohol men på mina egna känslor. Lite seg och desorienterad.

Det här börjar bli en följetong ju - ska ta litiumprov imorgon men fick inga provremisser, så jag fick ringa litiumsköterskan denna veckan också. Hon hade visserligen skickat dem i fredags den här gången, men de kom ändå inte med posten idag, så jag fick hämta nya i psykreceptionen. Har svårt för att bli arg på henne för jag gillar henne, och jag har sån koll att det löser sig ändå, men för en patient som inte hade samma ordning hade det blivit lite extra krångel. Hon lät åtminstone generad när jag ringde.

Ta i trä, det funkade riktigt bra hos min psykolog idag. Jag kunde prata lite om de saker som gör att jag drar mig undan, att jag känner mig i underläge från början och inte vill göra mig ännu mer sårbar genom att lägga stor vikt vid vad han säger, för jag upplever det som att jag inte har marginaler nog att utsätta mig för vilka risker som helst. Inte för att jag tror att han har ont uppsåt, det känns som jag måste vara övertydlig om det. Jag tror verkligen att han är en schysst person, men jag har erfarenheter av att schyssta personer kan göra en mycket illa utan att ens mena det. Så jag kan liksom inte lugna mig själv med att "det är ok, han vill väl" och bortse från omständigheterna. Och omständigheterna är att som psykpatient är man alltid i underläge i kontakten med vården. Det är jag som behöver, jag som har problem, jag som inte fixar att reda ut min situation, jag som måste anpassa mig till regler och rutiner oavsett mina behov... det är väl ingen människa som skulle ha kontakt med vården om man inte var desperat. Nu känns det ändå lite bättre efter idag, tror att vi båda såg saker lite klarare. Så jag fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig.

Jag blir åtminstone inte knäckt av det hela. Lite jobbigt, ja, men det raserar inte mitt liv. Kanske ska jag se det som ett tecken att jag ändå är starkare än jag tror nu och har råd att vara mer öppen. Den som lever får se, och leva har jag tänkt göra.

Mannen står och gör laxpudding, så himla gott!

Kylslaget

Vaknade flera gånger inatt, drömde massor. Har den där känslan i kroppen av att ha jobbat hårt, men minns bara fragment. 

Fortfarande kallt ute, jag fryser bara av att titta ut genom fönstret. Jag är ingen vän av vintern. Det där omständliga med att klä på sig lager på lager. Den råa vinden som letar sig igenom de där lagren man mödosamt byltat på sig. Våra förfäder måste ha varit rätt desperata som bosatt sig på dessa breddgrader.

Men ok, det är vackert med snö.

Har min favoritsysselsättning framför mig idag: terapi. Ångest. Samtidigt någon sorts beslutsamhet; jag ska förstå mig på det här. För jag har ju varit med om det förut, att det funnits något bakom mina starka reaktioner. Så än ger jag inte upp. Men det tar emot.

Utseende

Jag följer med strömmen ;) och stylar om bloggen. Snäll och småblommig som jag ofta är. Åtminstone på ytan.

Rättelse: Nä, jag vill ha rött istället.

Slem

Sov 10 timmar, är trött trött trött. Känner mig som en stor slemmig manet utan styrsel. Självskadetankar dyker upp, inget jag inte kan hantera, men som en markering, "vi finns här nere i källaren och väntar". Har bara gnälliga, pessimistiska tankar så jag ska nog sluta skriva här.

Nedgång

Kutade runt på stan. Sen kom avsaktningen. Nästan så man hörde bromsarna tjuta. Solen i skallen gick i moln, låga grå regnmoln. Fikade med Mannen och en brukare på Espresso House. Drömde mig bort långa stunder även om det var mysigt att sitta där. Det var proppfullt med poliser utanför, huliganbråk. Några meter ifrån, ett universum bort. Tack och lov uppmuntrade Mannen mig att ta en taxi hem, pallade bara inte med att gå hela vägen i kallblåsten på mörka isiga gångvägar.

Känner mig trött, seg och lite ledsen nu. Orostankarna kommer och nästlar in sig, "arbetsträning haha, efter en månad kommer du vara helt körd", "du kommer rasa ihop igen och alla kommer att bli besvikna", "du är så jävla självcentrerad, tror du att nån vill läsa ditt dravel, nä, ändå envisas du med att blogga, jävla pinsamma loser" - med andra ord lika bra att inte tänka alls. Tv, vår frälsare, giv oss idag vår dagliga dos hjärndöd. När jag var energisk i morse bäddade jag rent i sängen så jag kan krypa ner under täcket och kolla på X-Men.

Accessoarliv

Erbjöd mig att gå och jobba istället för Mannen, men det är väl inte så det funkar här i världen... Jag behöver aktiveras, ett Projekt, men kommer bara på rätt tråkiga hushållsdito. Såna här dagar är det trist att inte ha så många lokala vänner, den enda jag egentligen umgås med numera är C och hon ägnar sig säkert åt familjen idag. Jag flyttade till den här staden efter att jag blivit sjukskriven och har inte varit ute i något sammanhang där man på naturligt sätt träffar folk. Mina närmaste vänner bor långt härifrån. Det får väl bli telefonen. Snacka för mycket skit på nätforum. Eller jag kanske borde hålla käft och bara ge mig ut i snön ett tag. Det blåser rejält så det är antagligen svinkallt. Men då har jag en ursäkt för att ha min sammetsmössa.

På outgrundliga vägnar hittade jag till ancestry.se och ser att mitt efternamn förutom hos en liten handfull svenska släktingar även funnits i Storbritannien och USA på 1800-talet. Där ser man.

Äh, tankarna bara hoppar så... slut här.

Gomorron

Villpratavillpratavillprata men om va fan då, sitter här i guds gåva till mänskligheten, morgonrocken, novembermorgon med allt vad det innebär, kaffeabstinent för jag har tänkt några gånger på att gå och sätta på det men blivit distraherad på vägen, lyssnar på kylskåpet, vill ha MUSIK men Mannen sover fast bara fem minuter till så jag väntar som en sprinter i startblocken. 

Är fortfarande glad över att jag jagade AF-gubben så han fick röven ur. Kanske mest känslan av att kunna påverka en liten liten aning, som omväxling till att ständigt känna sig totalt maktlös i myndighetskontakterna. Och ännu mer glad över att företaget stod fast vid att jag får vara där, att jag lyckades med det där första intrycket. När jag sen väl kommer igång med arbetsträningen och måste gå iväg varje morgon i ur och skur kommer jag säkert att klaga bittert. Jag får passa på att glädjas nu.

Ska gå och utöva mitt (frivilligt påtagna) väckningsansvar.

Toppenbra

Antar en utmaning från Maria - 10 saker jag är bra på, fast kanske med en viss slagsida mot personliga egenskaper...

1. Generalist. Inte särskilt bra på något men kan lära mig det mesta både intellektuellt och praktiskt om jag anstränger mig.
2. Diplomatisk, kan hålla sams med de flesta.
3. Bakar gott bröd.
4. Medkänsla med andra, anstränger mig att förstå.
5. Kan följa med i logiska resonemang.
6. Försöker visa kärlek till mina närmaste i vardagen.
7. Läser snabbt.
8. Strävar alltid efter att hålla vad jag lovar, säger inte att jag alltid lyckas, men jag anstränger mig.
9. Skrattar mycket.
10. Har magisk utstrålning som får orkidéerna att blomma om utan några yttre åtgärder. ;)

Alla är välkomna att anta utmaningen! 

Varmhållning

Varmt vatten :) :) :) :) :) Mannen duschar i ca 28 grader, jag vill ha 35-40. Tänk om man hade haft ett badkar.

Det började snöa igen så jag tror jag skiter i att gå ut. Ska skura ugnsgallret med svinto.

Uppgång

Ringde AF-handläggaren igen imorse, och nu ringde han tillbaka till slut. Sa att han hade mycket att göra... Men han har iallafall äntligen pratat med företaget och jag ska dit på möte på fredag. Han sa att han hade avsatt en timme, det låter ärligt talat rätt mycket. Jag menar jag har ju arbetsprövat där redan, det känns inte som att det är så mycket att planera, jag får hänga på när de visar mig arbetsuppgifter och försöka få grepp om verksamheten allt eftersom. Känns som man borde kunna ordna en överenskommelse på en kvart och så kan jag börja direkt. Men nej, sen ska jag tydligen också skriva en handlingsplan tillsammans med AF-mannen vid någon senare tidpunkt. Undrar om jag ens kommer igång före jul... Jaja, det var ju skönt att det börjar röra lite på sig ändå.

Åh, jag är sååå kaffesugen idag. Drack en kopp imorse och har försökt hålla ut, men nu gav jag upp och gjorde lite presskaffe. Har bakat en mjuk pepparkaka också, underbart! Sen har jag tvättat och diskat och suttit en jäkla massa vid datorn, ibland känner man sig som ett svart hål som bara suger in bokstäver från skärmen.

Min yngsta ringde igår, han hade fått resultatet på högskoleprovet, 1,9. Jag är jätteglad för hans skull. Han har precis bytt till mitt efternamn också, det är ett ovanligt namn som bara min släkt har så jag tycker det är roligt. Och pratade med min mamma nyss, hon ska få 79 000 kr retroaktivt för en omräknad pension, plus att hon nyligen ärvde 30 000 efter nån gammal farbror. Universum verkar vänligt inställt till mig och mina närmaste just nu. :)

Den stora frågan är om jag ska bege mig ut en stund nu, det har slutat att snöa och klockan är bara halv 3. 

Lyssnar på sentimentala kärlekslåtar och tittar på våra blommande orkidéer.

Snigelfart

Kanske är det bubblorna inombords som gör att man ser yngre ut, när jag köpte bubblor på systemet fick jag visa leg. För den som inte vet fyller jag 46 om en månad. Det var dessutom en rätt ung tjej som satt i kassan, trodde hon att jag var yngre än henne? Märkligt... Men det var ju kul. Andra gången på tre månader. Verkar som jag blir yngre med åren, jag kunde handla på systemet utan leg när jag var 17.

Vi gjorde en himla massa ärenden igår. Polisanmälde att någon slagit in baklyktorna på bilen. Handlade kontaktlinser och julkort m.m. innan vi ens kom iväg till köpcenter 1, där Mannen skulle handla ett speciellt sorts videoband, och så åt vi lite innan Mannen skjutsade mig till köpcenter 2 där jag skulle ägna mig åt shoppingorgier i några timmar medans han gjorde annat. Det är så lustigt det där, mår man dåligt är det urjobbigt att gå till Coop och köpa mjölk, mår man bra är ett maratonlopp på ett köpcenter enbart roligt. Flera butiker hade erbjudanden, 25 % på allt, 50 % på allt, och jag hade en 30 % kupong på Lindex, så jag gick igång. Lyckades dock med ansträngning avstyra de värsta tokköpen. Det blev ett par svarta jeans ("finbyxorna" kändes inte sköna), underkläder och strumbyxor, och en storblommig klänning. Jag som nästan alltid har enfärgat! Men det kändes som va f-n, jag måste väl inte alltid vara så diskret. 

Hemfärden blev dock inte lika njutbar. Vid 19 ringde Mannen och sa att han var på väg. Strax efteråt ringde han igen, bilen kokade. Läckande kylare, vi hade problem med det i somras men sen försvann det igen, kanske tätningsmassan som han hällde i funkade och har släppt nu igen. Men hem skulle vi ju. När han hankat sig fram till köpcentret fyllde vi flaskor med vatten, och köpte dessutom ytterligare en 10-liters dunk på Jula för säkerhets skull, samt en gul "saftblandare" med magnetfäste som man kan sätta på taget. Det var skitskönt att ha den så vi verkligen syntes när vi stod på vägrenen längs smala, mörka vägar. Köra ett par km, stanna, köra ett par km, stanna. Dessutom snålblåst och säsongens första snöblandade regn. Det som normalt skulle ta högst en halvtimme tog över två.

Något som är skönt är att ingen av oss flippar ur när det blir så här. Jo man blir lite sur förstås på situationen men vi börjar inte hacka på varandra. Jag älskar honom för att han kan vara så sansad och praktisk, fast han egentligen har temperament också.

Jag är gladgladglad idag också, men jag har sovit nästan 6 timmar så det är lugnt. Bra att vara vaken tidigt, då kan jag väcka Mannen som ska iväg och jobba. Han är ingen morgonmänniska precis, så jag hjälper gärna till med det. Folk ska väckas varsamt, en försiktig klapp på kinden och en kopp kaffe, inga tjutande alarm. I en perfekt värld...

Sockerdricka

Det bubblar i kroppen idag, små fina bubblor, egentligen kanske mer som champagne än sockerdricka. Vill ha bubbelvin, det skulle passa perfekt. Färgerna är så vackra, att en diskmedelsflaska och ett reklamblad kan tala till sinnena så. Någon dag ska jag övervinna motståndet och måla igen, någon dag.

Har skrivit en massa inlägg på olika forum, så lustigt det där att ibland tycker man sig ha något att säga om allt, sen kan det gå flera dagar då det bara finns tystnad i en. Jag kan vara en sån jäkla besserwisser ibland, komma med pekpinnar, kan behärska mig till viss del, jag anmärker åtminstone inte på folks stavning, men ibland måste jag bara säga hur det egentligen är. Får förlita mig på att folk har överseende som de ofta har överseende med andra personliga egenheter.

Mannen är ledig idag och har lovat att "rasta mig" på köpcentret, han ska ändå dit och köpa en teknisk pryl till sin yngsta son. Han såg hur otålig jag är (ok, om jag kommer en gång i timmen och frågar om vi ska hitta på något idag så kanske det går att lista ut...) Han kom också just och sa att en kompis är sjuk och bad att vi skulle komma med gräddglass, ytterligare en anledning att bege sig ut. Skulle vilja ha ett par lite snyggare svarta byxor, tycker det är knepigt att hitta några som sitter bra när man har stl 46, men har iofs inte letat så mycket.

Jag är så grymt sugen på kaffe men jag har redan druckit min morgonkopp, så det får väl bli nyponte.

Arg

När jag träffade AF-handläggaren för drygt två veckor sedan skulle han ringa företaget jag förhoppningsvis får arbetsträna på och sen återkomma. Han sa också att ville jag ha tag på honom skulle jag ringa och lämna ett meddelande på hans svarare så ringer han upp. Har inte hört ett ljud sen dess, så igår morse ringde jag och bad honom kontakta mig. Fortfarande inte ett ljud. Nu börjar jag bli sur. Hur svårt kan det vara att ringa ett samtal, det är ju faktiskt hans jobb. Grrr.

Det grämer mig för jag sa att jag kunde ringa företaget men AF-gubben insisterade på att han skulle göra det. Hade jag inte gjort vad jag skulle hade de säkert varit på mig, men själva behöver de tydligen inte göra sig någon brådska.

Kategorisering

Återigen fick jag vaka över vården. Hämtade blodprovsremisserna i psykreceptionen och tittade över dem. Då märkte jag att litiumsköterskan missat göra en markering av vilket prov som skulle tas på en av remisserna. Fick säga till på mottagningen. Fan vilken koll man får ha. Nu har jag iallafall tagit provet imorse, sex rör! Dr B sa att kreatininvärdet låg på gränsen, så han ville ta om alla proverna för säkerhets skull. Jag har aldrig fått någon indikation på något njurkrångel tidigare i mitt liv så jag hoppas det inte är något. Osökt börjar man undra om de där jävla överdoserna i mina sämre ögonblick har stökat till det. Men det är för tidigt att börja oroa sig, så extremt var inte provsvaret.

Regnigt, blåsigt, ruggigt. Jag sitter här med två extra tröjor och ullstrumpor och fryser ändå, och vi har inte ens särskilt kallt i vår lägenhet. Visst känns det ibland som att november är en utmobbad månad som ingen tycker om, men det är faktiskt inte utan anledning...

Mer vårdsnack: fick brev från Dr B med en kopia på det han lagt in i kvalitetsregistret BipoläR . Intressant att se hur det ser ut. Han tyckte att det var bra om jag läste det och korrigerade eventuella fel. Hittade bara en grej, han skrev att jag började med lamotriginet 2008 när det egentligen var dec 2007 - det känns förlåtligt.

Jag lade märke till att på avsnittet om psykiatrisk samsjuklighet tar han inte med borderline. Det visste jag iofs redan att han ändrat uppfattning, men det var ändå intressant att läsa. Jag tycker att det stämmer; jag uppfyller faktiskt inte kriterierna. Extrem separationsångest eller svart-vitt tänkande har jag aldrig direkt haft. Självskadandet, självmordsförsöken, humörsvängningarna och de dissociativa episoderna har alla försvunnit med min nuvarande medicinering. Jag lever i en mycket stabil relation sedan 9 år och har inga direkta konflikter med omgivningen. Det blir helt enkelt inte mycket kvar av den diagnosen. Kan läggas på högen där de andra gamla diagnoserna samlats ("ångesttillstånd UNS", vad fan är det?) Men så värst bitter är jag inte. Jo, det hade varit väldigt bra om jag fått den här behandlingen tidigare och sluppit att nästan ta livet av mig, men jag har fått träffa flera intressanta människor med borderline-diagnos och mött acceptans. Det ska inte kastas bort.

Utmanad

Blev utmanad av skogshuldran att lista sju allvarliga eller roliga saker om mig själv. Hey ho let's go.

1. Jag har bjudit 2 SÄPO-agenter på fika vid mitt köksbord. En paranoid (numera ex-) riksdagsledamot trodde att min man styrde Sveriges rättsväsende bakom kulisserna.
2.  Jag såg första månlandningen på tv och har läst 5 p ”liv i universum”.
3. En gång reste jag till USA med en veckas varsel för att lämna ett vittnesmål i en rättegång mot en relativt inflytelserik religiös sekt. Resan betalades av en amerikansk miljardär. Jag vet med säkerhet att privatdeckare följde efter mig over there. (Jag ser temat men jag lovar, jag är inte lagd åt det paranoida hållet, allt möjligt annat är vajkalle i mitt huvud men just det är inte problemet.)
4. Jag har genomgått en hjärnoperation. Tog bort en plommonstor fettknöl. Upplevde det faktiskt inte som särskilt traumatiskt att veta att man skulle såga upp min skalle. Sen fick man morfin efteråt.
5. Senast 8 går jag upp varje dag, men morgonrocken är min bästa vän, klär helst inte på mig om jag inte måste.
6. Våren 2007 var jag bästa kvinnan i landet på högskoleprovet. Jag har knappt återhämtat mig från chocken än. Kan med säkerhet säga att jag varken är intellektuell eller genialisk, så fan vet hur det gick till. Dessutom fick jag underhålls-ECT under den här tidsperioden.
7. Ett tag jobbade jag med att städa ett begravningskapell/krematorium. Sopade ihop spilld aska och en och annan tand. Det var ett lugnt och skönt ställe att jobba på.

Nu skickar jag utmaningen vidare till Gladana, LaLuna, Linn, Kimmi, Maria

Administratör

Jag fick plötsligt en kallelse på posten till psykologen idag, samma tid som vanligt, wtf? Har datasystemet fått en knäpp och bestämt sig för att skicka ut vårdens motsvarighet till julkort?

Fick ringa litiumsköterskan och fråga efter blodprovsremisser. Hon hade just skickat dem med posten men jag ska ju ta provet imorgon bitti, så tur att jag ringde, får hämta dem i receptionen idag istället. Jag har haft sån jäkla koll på allt sånt på sista tiden, ringde även förra gången jag skulle ha provremisser för hon hade missat dagen, ringde när jag trodde det var dags för läkarbesök och mycket riktigt hade de missat skicka kallelsen, ringde i god tid och avbokade ett psykologbesök - ja överhuvudtaget ett mönster av ordentlighet i vårdkontakterna. Det känns nästan lite overkligt.

Fick USA-presenter av min äldste son. Ett alien-ägg (bilder kommer) och The Savvy Convert's Guide to Choosing a Religion som är en riktigt underhållande bok, jämför 99 olika trosuppfattningar på punkter som tidsåtgång, mataspekter, förhållande till sex och totalkostnad. På ett uppslag kan man kolla in vilken religion som har snyggast logga. ;) Trots den humoristiska och ofta vanvördiga tonen verkar den faktiskt hyfsat välinformerad, det lilla jag kan bedöma, så den är intressant också.

Nä, dags att slita sig från datorn och gå ut i världen.

Jag

[Pillersnack nu igen] Diskussioner lite här och var får mig att fundera på hur medicinerna förändrar mig. Förr brukade det kännas lite hotfullt, en attack på min personlighet, vilket nog bidrog till att jag ofta slutade ta dem på eget bevåg, även det fåtal som gav lite positiv effekt (Tegretol, Abilify, Edronax). Vem är jag utan dödsångest, mörker, lyckorus?

Men något har ändrats. Jag känner mig redo att acceptera läget. Som nu senast när jag var i Göteborg, aktiviteter, intensivt, roligt, sånt jag kan gå igång på. Nu blev det ingen extra kick, ingen känsla av att sväva fram på Avenyn. Ändå känns det ok, jag kunde ha roligt och inte krascha efteråt. En annan sorts lycka, varm och mjuk. Det har varit stressmoment som när jag måste gå till Af och fylla i min magra meritförteckning. Jag blir neråt en stund, ångesten tittar in men den biter sig inte fast, min värld rasar inte. Och jag börjar förstå att det inte spelar så stor roll hurdan jag har varit förut. Min personlighet utvecklas över tid, det är tillåtet att förändra sig. Just nu vill jag inte vara spännande, jag vill hellre överleva. Att vara hypomani-missbrukare har sitt pris, de medföljande depressionerna är livsfarliga för mig. Det här lugnet i finstämda nyanser - det känns som jag. Just nu.

Kvällskvist

Klockan är inte ens 5 och det är svart ute. Varje år lyckas jag glömma hur mörkt det faktiskt blir så här års, och så står jag där med förvånad min och undrar vad som hände.

En antydan till illamående av och till idag. Kändes egentligen bara när jag kände efter. I övrigt inget drama alls trots doshöjningen igår. Det är för tidigt att dra slutsatser, men jag hade förväntat mig värre biverkningar.

Köpcentret. Bara för att jag behövde ha någon sorts rörelse runt omkring mig, och det var för blåsigt och regnigt och urrk ute. Måste ha varit fler med samma tanke för det var fullt med folk trots att det inte är löningshelg. Man fick se sig för så man inte trampade ner något litet barn. Jag vände och vred på en massa saker men shoppade ingenting alls. Det är skönt när det står "normalläge" på displayen och impulskontrollen är påslagen.

Blir gravad lax ikväll. Det behövs inte så mycket för att jag ska bli glad.

Förvaring

Idag fick jag ge upp och köpa en tant-dosett. Har hittills klarat mig med mini-storleken, men Dr B ringde och sa att jag ska dubbla Lithioniten till 2 tabletter morgon och kväll, de är rätt knubbiga piller så nu räcker de små facken inte till. Så nu sitter jag här med en midi. Turkos. Eller havsgrön kanske, det ordet gillar jag. Man får göra det lilla man kan för att romantisera sin sjukdom.

Tillägg: Psykbryts ultimata guide till dosetter

Förökningsstopp

Trots att jag är lite rastlös idag också känner jag mig lugn innerst inne. Det är mer gammal hederlig uttråkning än ångest eller uppskruvad energi. Kanske känner jag en subtil effekt av litiumet. Någon sorts nöjdhet i botten som inte störs av det som händer på ytan. Inte avskärmad, för jag känner saker. Bara någon sorts tyngd som håller fötterna på jorden.

Igår löste sig uttråkningen i och med att C kom förbi. Hennes lista på elände i livet är betydligt längre än min just nu, så det var mest att sitta och lyssna. Känns inte som att man kan göra så mycket, men ibland är det ju en stor lättnad att bara få ösa ur sig, så jag hoppas att jag åtminstone kan vara till något litet stöd. Jag är iallafall otroligt tacksam att jag fattar själv att jag inte ska ha fler barn (om jag nu ens fortfarande kan bli gravid). Jag skulle inte för några pengar i världen vilja vara utan mina söner, men så risigt som jag har mått mellan varven de senaste åren så skulle ett barn bara kommit i kläm. Är glad att jag inte ens har ett husdjur.

Bio ikväll. Jag har nyss ätit skånsk äppelkaka som Mannen gjorde igår, mums!

Skoskav

Lite otålig. Halva dagen har gått och jag kan inte hitta på något att göra. Har laddat ner webbläsaren Opera och fixat lite med den, importerat bokmärken och sånt. Den känns rätt trevlig att använda. Men nu borde jag gå ut. Eller diska. Eller nåt. Tankarna bara hoppar hit och dit.

Jag hoppas det blir klart med arbetsträningen snart, jag behöver nog lite strukturerad aktivitet.

Funderingar runt terapin, det känns som en irriterande sten i skon. Jag kan inte alls reda ut vad som är irrationella känslomässiga reaktioner hos mig som jag behöver konfrontera och vad som är förnuftigt försvar av mina gränser. Det är störande när man inte kan känna efter och bara gå på det, för ibland är faktiskt det man känner helt uppåt väggarna, ibland måste man tänka och inte bara reagera. Och ibland är magkänslan en bra guide. Just nu har min magkänsla gått i strejk med dramatiska gester och djupa suckar, för hon känner sig missförstådd. Logiken påpekar vasst att vad kan man vänta sig av hysteriska fruntimmer. Jag vill dumpa dem båda två.

Närkontakt

Har varit på körträningen och sjungit O helga natt. Så höga toner finns inte, jag kommer att vara hes som en kråka i tre dar.

Inte ett ljud från AF ännu. Vad håller gubben på med, han skulle bara ringa ett samtal, det kan väl inte ta över en vecka? *surar*

Andra litiumprovet imorse. De måste undra på provtagningscentralen för Mannen och jag kommer oftast tillsammans, vem av oss som än ska ta prov. Kanske spekulerar de i vem som är personlig assistent till vem, hihi. Självklart är det onödigt att vi går båda två, men det finns någon sorts trygghet i det som jag tror vi båda uppskattar. Vi gör ofta såna småsaker i vardagen tillsammans, och jag tror det funkar som ett extra kitt som håller oss ihop. Inte för att jag känner mig tvingad in i närhet, vill jag ha egen tid kan jag alltid få det utan sura miner. Men jag är så bekväm med att ha honom inpå mig, det känns inte som att det inkräktar.

Eftersom jag blir påverkad av tv-reklam gick jag in på www.fonus.se och fyllde i Vita arkivet, önskemål om hur man vill ha sin begravning o.s.v. Självklart föll det en del tårar under processen men det känns bra att ha tagit någon sorts ansvar. Läste också på SvD:s Idagsida om hur folk kan tvista när någon dött, så jag lade till några förmanande ord om att jag vill att mina närstående ska hålla sams. Det känns nästan skönt att inte ha några större tillgångar som folk ska ärva. Fast en del lyckas ju ändå bråka om kökshandukar och sopptallrikar...

Kanske bäst att vara extra tydlig med att jag inte planerar att dö inom överskådlig framtid. Inte frivilligt iallafall...

Föräldraglädje

Hemma igen. Lite trött men det var enormt kul att träffa mina barn. Den yngsta och hans tjej hade redan gjort i ordning nya lägenheten jättemysigt. Vi gick på konsert och gjorde pizza och fikade och pratade massor. De är verkligen fina personer och jag är otroligt stolt över dem, eller kanske inte riktigt stolt för det antyder att man ser det som sin egen bedrift att de är som de är, och jag tror inte att jag ensam har skapat dem, det finns så mycket mer som påverkar en människas personlighet. Men jag är tacksam över att ha så trevliga människor i min familj. Mannens barn är också jättefina, så vi har haft tur.

Inte så mycket mer att säga. Är lite överlastad av intryck, det brukar ta ett par dagar att landa igen.

Efter

Gjorde faktiskt allt på listan utom AF, upptäckte 12.10 att de stängde 12.00. Får bli på måndag. Ska ha något kul att göra då också.

Har lite social baksmälla nu efter middagsbjudningen. Alltså den där överspända känslan i kroppen och övertrötta känslan i huvudet. Svårt att varva ner och gå och lägga sig. Stönar och stånkar över att behöva vara förnuftig istället för att sitta uppe till 3. Men jag ska upp 7 och sen ut och resa och vara uppe sent imorgon kväll, det blir inte bra alls om jag inte sover inatt.

Säger hon och förblir sittandes framför datorn.

Nä, godnatt nu!

Arkivarie

En ångestfästing greppade tag i mig igår när jag hämtade mina originalbetyg ur bankfacket (det är Mannen som har såna finesser, hade nog aldrig själv kommit på tanken att skaffa ett bankfack). En otroligt ynklig pappersskörd. Enradiga intyg typ "hon har jobbat här". Ett studieintyg med oavslutade kurser. Mannen försökte trösta med att jag faktiskt har överlevt en dödlig sjukdom också. Även om jag inte alltid tar till mig det så är jag tacksam för att han aldrig slutar tro på mig.

Ok, dags att försöka hitta något positivt... kan konstatera att trots alla "tunga" mediciner (kan någon definiera det begreppet för mig? Vilka är tunga och vilka är lätta?) så har jag fortfarande känslor, ingen zombiefiering.

Ska jaga på mig själv lite idag, inget tvång men en kraftig uppmaning att göra sånt som behövs. Gå till AF med de där förbannade betygen, köpa piller och öronproppar på Apoteket, diska, städa, tvätta. Kanske packa så jag har det klart tills imorgon. Middag ikväll hos J och D. Det är inget äkta dagsverke men när jag radar upp aktiviteterna kan jag få det att låta som ett.

Förklädnad

Så, första litiumprovet lämnat. Jag är lite nyfiken på vilken dos jag ska ha. Känner mig en aning som stammis redan på sjukhusets provtagningscentral eftersom jag ett antal gånger följt med Mannen när han tagit pk-prov (blodprov som tas när man äter blodförtunnande medicin). När sköterskan såg min rejält ärrade arm började hon tala om vädret med en aning febrilitet i rösten. Men nog förstår jag att det kan vara lite jobbigt även för vårdpersonal att se konkreta konsekvenser av någons galenskap. Jag ser väldigt normal ut på ytan, samma pagefrisyr och plastbågade glasögon som andra kvinnor i min ålder, kanske blir kontrasten ännu större och mer skrämmande. "Hur ska man veta vem som är ett psykfall om de ser ut som vem som helst?"

Skrivbordsunderlägg

Lite nöjdhet. Jag känner mig relativt stadig på fötterna trots det där mötet idag. Handläggare är inte min favoritsorts människor. Af-gubben var iallafall lite underhållande. Mitt i en mening började han en vag utläggning om hur många människors möda lagts ned på att tillverka hans (fula, slitna reklam-)skrivbordsunderlägg. Nåväl, han ska kontakta företaget jag hoppas få arbetsträna på, om deras erbjudande fortfarande gäller, och bestämma ett möte. Tjoho, jag får gå på fler möten. Och så ska papper skyfflas hit och dit. Jag vill bara sätta igång, men så enkelt är det förstås inte...

Innan dess gick jag upp till psyk i andra ändan av stan och hämtade blodprovsremisser. Och efter mötet gick jag först upp till centrum, sen tillbaka igen till trakten av Af för att snabbträffa Mannen som var med sin brukare på en träffpunkt för funktionshindrade. De spelade Wii och jag gav mig på att testa baseball, inte min grej precis men jag lyckades iaf träffa bollen fler gånger än Mannen. Kände mig lite trött i benen på vägen hem. Jag borde promenera mera.

Hörde av en gammal bekant, det var nog bortåt tre år senast. Hon verkar må mycket bättre och har kommit långt med sitt liv. Det gjorde mig varm om hjärtat.

Feg

Är lite nervös inför mötet imorgon, vet inte riktigt vad som väntar. Tycker inte om att träffa handläggare, jag blir så tillkämpat hurtig alternativt tyst och medgörlig, känner att jag inte har någon rätt att ställa krav eller förvänta mig något, allraminst hjälp. För egentligen borde jag ju bara rycka upp mig, skärpa mig, ta tag i saker, eller hur? Att erkänna mina svagheter blir att skriva under på mitt misslyckande. När det kommer till mig själv har jag svårt att se några förmildrande omständigheter. Jag kan förstå när man inom politiken ropar på hårdare tag som ett universalmedel mot allt ont, för det känns som om man gör något åt saken när man fördömer och bestraffar, även om resultatet bara blir improduktivt stillastående. Om jag hatar mig själv tillräckligt mycket så kanske jag transformeras av elden till någon som inte förtjänar att hatas, typ.

Fullt så bitter som jag låter är jag inte, så fort jag slutar tänka på det så mår jag bra. Mer uttråkad, behöver hitta på något.

Undkomma

Frost. Blå himmel. Rostgula ekar. Nästan grällt vackert.

Bara en vecka tills jag får åka och hälsa på mina barn, längtar. Den äldste har systemkamera, jag ska be om att få lite färska bilder på dem och deras tjejer (herregud, sambos är de nu).

Svårt att riktigt fatta nu att man varit beredd att slänga bort allt det, velat avlägsna sig själv från spelplanen av en tvångsmässig blandning av smärta och omsorg om andra. Avfart. Avgrund. Jag vill ha någon sorts försäkran från universums goda makter att jag är färdig med min tjänstgöring nu och aldrig behöver åka till självmordsfronten igen. Även fast jag vet att man inte får några garantier, att risken för återfall är hög. För mig är det ju inte några stökiga ungdomsår som man kommer över. Smärtan har följt mig och fördjupats med åren. Vill ändå hoppas att min nya nivå av självbevarelsedrift ska hålla. Att jag inte pressar mig för hårt att ta på mig andras bördor, att jag är mer medveten om saker jag behöver sköta för att ge mig förutsättningar att må bra, att jag nästan har accepterat medicinerna. Som ett mantra upprepar jag "jag ska tillhöra de 80-90 procent som överlever".

Dagens blomma: rödgul germini.

Pysseltant

Se där. Lyckades sova drygt två timmar till så nu är allt normaliserat.

Har tänkt fixa lite på balkongen och vid entrén idag. Köpte plantor igår - ljung, silverek, dekorationskål, cyklamen - men glömde jord, så det måste inhandlas. Sen måste vår lilla fontän tas in för vintern. Jag gillar mig själv när jag gör det fint. Förra sommaren orkade jag inte fixa alls. Det är små saker men viktigt.

Tidigt

Sömnen blir lite störd när man måste upp och kissa mitt i natten. Fast en bidragande orsak till vakenheten kanske är att jag drömde intensivt om jättelika skalbaggar på golvet... Det blev ändå 6 timmar så det är ok, och det känns som om jag skulle kunna gå och lägga mig en stund igen snart. Måste vara löjligt pedantisk med sovandet eftersom jag är sömnbristsnarkoman.

Husläkaren ringde igår, hon tyckte att jag ska göra en magnetröntgen eftersom jag har mer förslitningar i ländryggen än folk i min ålder brukar ha (även om det är väldigt individuellt). Det känns lite tråkigt men jag har, åtminstone inte än så länge, inte mer ont än att det går att leva med utan värktabletter.

Såg Mannen på tv i veckan, säger inte när. Det blir märkligt för tv:n är en låtsasvärld för mig, och så plötsligt är han där, han som jag vet finns på riktigt. Tänk så konstigt det måste vara för dem som har en partner som är skådespelare.

Jag önskar att han var vaken nu...

Efterdyningar

Första frosten. Det ligger någon sorts frid i det, ett slutgiltigt tecken på att det nog inte blir någon mer sommar i år. Det är vindstilla och vackert.

Fick Bipoläroboken från Janssen-Cilag (läkemedelsföretag) igår. Den och häftena från GlaxoSmithKline (annat läkemedelsföretag) tillhör det mest informativa i bokform som jag har läst, vilket känns absurt, ska man behöva vända sig till multinationella affärsdrivande verksamheter för att få kunskap? Iallafall, läste den i 10-minutersperioder igår och idag. En sak som fångade mitt intresse var avsnittet om kognitiv dysfunktion. Att även efter remission av sjukdomssymptomen kan störningar finnas kvar, särskilt i uppmärksamhet och verbalt minne. Det är ju det jag upplever. Den mentala tröttheten och rastlösheten när jag ska fokusera mer än några minuter (fast jag tror jag är rätt bra på att maskera det). Svårigheterna att hålla tråden när jag läser längre texter. Kanske är det inte på en nivå där det skulle uppfattas som tydligt stört, men för mig personligen finns där en sorg över att inte fungera på samma sätt som för 15 år sen. Volymminskning av hippocampus, amygdala och prefrontala cortex. Försöker trösta mig med att litium och antiepileptika har visats kunna förbättra nybildningen av hjärnceller, kanske läka en del av skadorna.

För varje dag som vintern närmar sig så är det en dag närmare till våren.

Gängbildning

Har just tagit min tredje litiumtablett. Det enda jag känt är att jag blir törstig (som väntat) och en liten antydan till huvudvärk. Så det är väl bra. Har åtminstone inte fått gröna bölder i ansiktet eller börjat dansa baklänges. ;)

Fick journalkopian från Göteborg, första psykvistelsen. Det står mest att de inte riktigt vet vad som är mitt problem, vilket är högst begripligt för det var en väldigt konstig tid. Det kryper i mig när jag tänker på det.

Fikade med C. Hon är på utredning just nu, och den psykiatern trodde tydligen starkt på bipolär sjukdom. Så många av de jag känner on eller off line som hamnat där. Men det är klart, det hon beskriver låter väldigt mycket som hypomaniska episoder. Sen finns det - som oftast? - gammalt elände med i bilden. Jag gillar henne på ett eget sätt. Vi hörs aldrig utom när vi tar en fika sådär varannan vecka, men då kan vi snacka i ett par-tre timmar. Hon kan erkänna svagheter, det är sympatiskt.

Alla människor man berört och/eller berörts av. Ens liv som ett nät av synapser, en hjärna i ständig tillblivelse.

Gnällspik

Och så en liten dos framtidsångest tack. Så underbart det ska bli på måndag att få diskutera sin Grevéost till cv. Ingen kompetens utom möjligen som psykfall. Lyckades på outgrundligt sätt behålla ett städjobb i tio år, fast hälften av tiden förstås ledig för studier, studier som aldrig genomfördes. Sista året tog jag inte ett enda poäng för jag klarade inte att gå på tentor. Den där tvåkommanollan hänger över mitt huvud, men du som är så smart borde väl... Jag är inte smart, smarta människor tar sig fram. Det enda jag gjort är att städa, vilket jag hatar, och kontorsjobb som inte längre existerar i dagens datoriserade tillvaro. Jag borde aldrig ha fått vara sjukskriven så länge, men jag borde heller aldrig ha mått så dåligt att jag inte fixade annat än att vara sjukskriven.

Om jag hade levt på 50-talet hade jag åtminstone kunnat vara en pillerknarkande hemmafru.

Plast

Nu har jag laminerat lite, wheee. Det är något med att plasta in saker som tilltalar mig. Uppdaterade min medicinlista som jag förvarar i plånboken bredvid id-kortet, för det där hypotetiska tillfället då man blir påkörd och avsvimmad och ingen vet vem man är. Jag känner mig väldigt ordentlig.

Är lite för "tänkig". Borde göra något vettigt. Baka bröd?

Korrespondens

Händelsedag. Brev från vårdcentralen, röntgensvar, inget allvarligt fel på höften, skönt. Brev från FK, ska äntligen på möte hos AF på måndag. Tyvärr har jag hört mindre positiva omdömen om den handläggaren på AF, men det är bara att bita i det sura äpplet. Jag hade tänkt ringa både VC och FK idag så det slipper jag.

Är trött nu. Lagom sysselsättning känns som att pilla bort superlim från mina fingrar (skulle laga något...)

Experimentstart

Jag var inte dödssjuk, iallafall inte så det märks. Fick just klartecken av Dr B att börja med litiumet. När jag läste biokemi tyckte jag experimenten var kul, lite av den känslan infinner sig ärligt talat. Nu ska vi se vad som händer om man tillsätter lite av det här och rör om. Går det så går det. Jag är förberedd på att må piss de första veckorna. Illamående, diarre, svullnad, viktökning, darrhänthet, finnar, håravfall, avtrubbning - jag kan stora delar av biverkningslistan utantill. Men jag har lärt mig så sakteliga med åren att det kan vara värt att ha tålamod, såvida inte biverkningarna är livsfarliga förstås. Ofta klingar det värsta av med tiden. Jag tycker t.ex. att problemen av lamotriginet med stavning och språk har avtagit nu. Och kommer man till den där punkten där det goda övervinner det onda, då är det härligt.

Visst har ens föreställningsvärld krympt en del. Drömmer inte längre om karriär eller att resa jorden runt, drömmer om att aldrig mer bli inlagd på psyk. Men jag kan mer och mer uppskatta små saker i vardagen, äta middag med min älskling, prata med mina barn, höstfärgerna, att det finns varmt vatten i kranen... behöver inte jordenrunt-resor.

Granskad

Fem provrör med blod. Men jag är inte särskilt känslig för att bli stucken, så det var lugnt. Längd och vikt (ja, jag vet redan att jag är tjock), pissprov, blodtryck (150/75, tyckte övre trycket lät högt men det var förstås inget vilotryck, ska kolla imorgon bitti med min egen budgetblodtrycksmätare från Netto, det låter väl betryggande? Hypochondriacs unite, gently!) Lite läskigt faktiskt, man tar ju sällan prov så där, något skumt kommer de nog att hitta... känns som att något dyker upp bara man letar tillräckligt. Jag åt lakrits igår, kanske mitt kaliumvärde kommer vara helt skruvat, haha.

Apropå skruvat så hade jag terapi också, stilfull uppvisning, jag satt bara och tjurade som en unge utan att veta varför. Fast nu efteråt börjar det klarna lite för mig att det hade med sorg att göra, att jag önskar att jag kände fullt förtroende för min terapeut men det gör jag inte. Det har inte direkt med honom att göra utan med den artificiella situationen, instängd i ett litet rum ett visst klockslag en viss veckodag och förväntas ha något sorts relation till en person anställd av Region Skåne - något med det här funkar inte. Men jag ska försöka ta upp det med honom, alltid kan jag lära mig något på kuppen.

Kafferansoneringen har gått smärtfritt idag. Potatisgratängen står i ugnen, och jag funderar på att göra av med min sista Geisweiler ikväll innan jag påbörjar nästa fas i mitt nya sedesamma liv.

Spänningsmätare

Varje morgon en automatisk, blixtsnabb inventering. Hur mår vi idag då, fru S? Euforisk, neutral, ångestneutral, deppångest? Mitt normalläge sedan länge är ångestneutral - inte dystert hopplöshetsskådande, bara en molande spänning och krypande kramp i maggropen, benen, axlarna, nästan hjärtklappningskänsla trots att min puls ligger på 56. Den kan tillfälligt släppa av trevligheter som sex och yoga, men är snabbt tillbaka igen. Jag är inte direkt rädd för något, bara konstant på min vakt. Jag skulle nog uppfatta det som normalt om det inte försvann vissa dagar då och då (oftast i samband med en liten uppåtsväng) - plötsligt känslan av att kunna andas fritt!

Kanske medicinerar jag bort den frihetskänslan nu om jag kapar topparna helt? Men jag vill inte ner i helvetshålet heller, det fattar jag bättre nu än när jag är där nere. Villintevillintevillinte. Vill få äta upp marsipantomten och ha den kvar. Fast läget är att alla alternativ suger, vilket suger minst?

Det har slutat regna. Idag vill jag gå ut. Köpa reflexer nu när klockan går i vintertid.

Restriktioner

Eftersom jag just nu är lite fixerad vid att vara en duktig patient (nåja, utom ett och annat ögonblick av bubbelvin och nattsudd) så håller jag på att minska mitt koffeinintag (jag gillar hur det ordet ser ut...) Inga två rejäla koppar presskaffe imorse, bara en blekfisig pulvercappucino, mest socker och härdat fett. Sen undrade jag varför jag fick huvudvärk. Föll till föga för begäret och smuttar på lite presskaffe nu, mentalt klassificerat som värkmedicin. Men sen blir det bara en kopp till idag. Har tänkt att min ranson ska vara tre inte alltför stora koppar/dag. Experimenterade lite igår med alternativa drycker och valet föll på varm mjölk med ett kryddmått vaniljsocker. Det ska nog gå. Annars får jag väl ta till ECT, haha. När jag fick ECT gick min kaffekonsumtion oväntat ner från 6-8 koppar till 1-2 utan att jag ens försökte. Mystiskt.

(Och för den som undrar vadan denna plötsliga renlevnadssträvan så står det i FASS att större mängder kaffe/te kan påverka litiumupptaget, så om jag nu ska börja med litium känns det lika bra att tackla den här frågan på en gång. Blir mindre bubbelvin också, men det känns ok, än så länge minns jag tillräckligt tydligt hur jävligt det är att må dåligt för att göra smärre uppoffringar, om det minskar risken för återfall.)

Telning

Sov igen det jag inte sov igår, så är lite groggy idag. Yngsta sonen messade, det gick riktigt svinbra för honom på högskoleprovet. Jag blir så glad för han tog sig aldrig igenom gymnasiet, tror han kunde behöva ett bevis på att det iallafall inte var av brist på mental skärpa.

Vad jag ska hitta på idag ter sig höljt i dunkel.

Pappersnäsduk

Oj, vilken lättgråten dag. Jag är inte ett dugg ledsen, men gränslöst sentimental. Gråter åt smöriga kärlekssånger, gråter när jag tänker på mina barn, gråter när jag tänker på Mannen, gråter åt blommorna på köksbordet, gråter åt de glada ungdomarna som spelar marimba på gågatan... Det känns inte som att det fyller något direkt syfte, det är bara emotionell översvämning.

Nä, jag får väl gå och titta på Moulin Rouge. Eller nån Alien-film.

Nattsudd

Det fascinerar mig att jag vet på ett ungefär vad klockan är när jag vaknar, åtminstone om det är mitt i natten eller morgon, oavsett ljuset för det funkar lika bra sommar som vinter. Öppnade ögonen vid 03.30 och visste att det var natt fast jag var pigg. Det är lite lurigt med datorn, så lockande att sätta sig en stund, skumma några bloggar, några forum, googla något. Utan dator skulle jag kanske somna om av uttråkning. Eller göra som förr, läsa böcker, vilket säkert vore nyttigt för min intellektuella förmåga, förutsatt att jag klarade det. Prestationsångesten ligger tung över mig, jag känner mig som en sämre människa om jag inte läser böcker. Ett bevis på mitt förfall. Civilisationens undergång.

Idisslare

Den lömska lilla laptopen bara jäklades med mig. Allt man behövde göra var att ta ur och sätta in batteriet. Jaja, skönt att det inte var något mer komplicerat.

Tänker på att en hel del av det jag bloggar är psykrelaterat. Det upptar inte mitt liv så totalt som det kan verka. Men jo, det är mycket med det just nu. Känns som jag behöver älta små detaljer i det som är och det som varit för att greppa det, för att själv hänga med, förstå vad som har hänt. Nåla fast det i det förflutna istället för att ha det som en formlös dimma omkring mig. Och eftersom jag inte vill tjata om det hela tiden med omgivningen skriver jag det här...

Dagen har varit helt acceptabel. Inleddes med energimassage av Mannen. ;) Åt rätt god rökt kyckling. Reklamerade datorn, vilket som sagt var snabbt åtgärdat. Men gav en ursäkt för en sväng på köpcentrat när man ändå var där. Ska leta upp något televisionsmässigt nu. O heliga vardag!

Spökopera

9 timmars sömn och pigg. Göra-något-idag-känsla men jag vet inte än vad något är.

Jag har skrivit till Göteborg och begärt min journal från när jag var inlagd första gången. Snacka om gamla spöken. Men jag kände för att ha allt samlat, jag hämtade ju ut min 8-åriga journal härifrån nyligen. Måste ju ge barnbarnsbarnen något att frossa i efter bouppteckningen.

Så sinsemellan omaka minnen från den tiden. Absolut skräck när jag för första gången fick självmordsimpulser. Ångesten, rastlösheten, sömnlösheten när jag börjat med Zoloft. Ligga vaken på nätterna med en mutistisk schizofren kvinna på ena sidan, hon pratade bara med utomjordingarna, och en maniker som "hade lite problem med sköldkörteln och egentligen inte var sjuk" på den andra, och känna sig utplockad från verkligheten. Så chockartad kulturkrock att plötsligt befinna sig på en psykavdelning att obehaget knappt kändes. Samtidigt glädjen i det lilla. Den svårt tvångsmässiga tandläkaren som sjöng visor för oss varje dag vid matbordet. Han som verkade totalt väck och vägrade tvätta sig, men ändå hade ett sinne för humor. En dag sa han att jag var snäll och kunde få vara hans kusin. En annan dag sprang han runt i villaområdet utanför och skrek att han var en vampyr, och storskrattade när han kom in igen. ECT-killen jag blev kompis med. Ibland sa vi att vi skulle ut och gå en stund, och så åkte vi motorcykel och hyrde kanot. Den gången en gammal vän hälsade på och sa att det var så konstigt att jag var inlagd på psyk för depression för jag var den gladaste människa hon träffat på länge. Första gången jag skar mig. Det totala kaoset i privatlivet, som ändå innehöll fröet till det jag har idag.

Vad jag väntar mig vet jag inte, kanske att få ett fönster som hjälper mig att sortera, som jag trots allt tycker att det hjälpte att läsa journalen härifrån. Torra texter som försöker sammanfatta det som inte går att sammanfatta, men ger mig något att utgå ifrån, mäta mig med, mäta mig mot. Och så förstås gammal hederlig nyfikenhet.

Relaxavdelning

Fick en påminnelse från Synsam om att det var dags för linskontroll, men jag fick ett ryck och gick till Specsavers istället, de har ganska nyligen öppnat här. Och det var en bra idé tror jag, den optikern var noggrann och dessutom pedagogisk och trevlig. Behöver högre styrka visade det sig, men de skulle beställa hem några provlinser så jag kan testa hemma innan jag köper, bra service. Kanske blir det nya glasögon också, ska fundera lite på det. Jag är kinkig med mitt seende för det är så himla obehagligt när det inte stämmer. Känner mig fångad om jag inte kan se ut ur skallen.

Mannen ska kanske gå på hockey men jag tror jag stannar hemma, känner mig lite lojt avslappnat slö, inte i fas med en massa action och oljud. Har inte druckit något på ett tag men köpte idag en Cremant de Bourgogne rosé och mycket talar för att jag klämmer den i soffan framför en film, har flera osedda eller inte på länge omsedda. Det låter enormt ospännande men det tilltalar mig just nu, att svepa in mig i lugnet så länge det varar.

Lättmargarin

Känner mig väldigt lagom idag. Har sovit mina 8 timmar, druckit mitt kaffe, tagit min medicin. Sniffar på de doftande liljorna som står i en kruka på bordet. Igår när jag skulle sova hade jag ett perfekt-ögonblick. Täcket var lagom varmt, luften lagom sval, kudden lagom hård, det kändes som ett mjukt skyddande moln runt mig. Så skönt att släppa ångesten över att inte vara en tillräckligt storslagen människa, få ägna sig åt nöjdhet.

Predikan

Ibland beundrar man sin nattliga kreativitet. Vaknade tidigt (men inte extremtidigt) i en dröm där jag stod framför en vägg med små nischer, ett kolumbarium, och i varje nisch stod en skalle. Inte kala vita ben utan med köttet kvar, bara flådda, lite lika frysta kycklingar. De mässade "kärlek", "liv", "glädje", "värme", "fröjd"... på ett sätt creepy men det lämnade en mysig känsla.

Vårdkonsument

Hälsa-på-Dr B-dag. Det var rätt kul att sitta och vänta utanför, det är mitt emot dörren till "min" psykavdelning (Dr B är överläkare på avdelningen), ge personalen strålande leenden istället för hopskrynklad stirra ner i golvet-ångest. Dr B gratulerade mig till den längsta period jag haft utan slutenvård sedan 2003. Han gillade min idé om att behålla lamotriginet, sätta in litium och fasa ut Risperdalen, så om proverna ser ok ut blir jag också en litionit (hö hö). Gav mitt tillstånd till att uppgifter lämnas till BipoläR, ett nationellt kvalitetsregister. Storebror ser dig och allt det där, jag vet, men så mycket som jag redan fläkt ut mig på nätet så känns det inte som någon stor grej att bidra till kunskapsbildningen.

Det känns så mycket värt nu att försöka upprätthålla stabiliteten så gott det går. Perfekt kommer jag knappast att sköta mig, det skulle vara löjligt att inbilla sig. Men tänka lite mer långsiktigt. Inte glömma bort att biverkningarna av och jobbet med att inte medicinera kan vara så otroligt mycket värre. Antagligen kommer det förr eller senare nya depressionsskov ändå, men om man kan skjuta upp helvetesresorna, dämpa fallen, så kanske man hinner leva emellan.

Körsång efter det. Känner mig belåten med dagen, sådär vardagsglad som alla människor borde får vara.

Skärpa

Efter lite sjukhusfrossande (Cityakuten) såg jag igår kväll på en dokumentär om självskadande ungdomar på Kunskapskanalen. Kände för kidsen, ett mobboffer, en allmänt stökig kille och hans tilltufsade tjejkompis. Jag blir ledsen att det blivit etablerat att hantera känslor på ett sånt sätt, för även om jag vet att en del yngre motsätter sig tanken, inte vill vara del av någon sorts modeströmning, så har det definitivt blivit vanligare. De flesta vet att självskadande finns som alternativ, och så var det inte när jag var ung.

Fortfarande berör det mig och jag ältar det, det är ju mindre än ett år sedan jag slutade, eller upphörde, som ett regn som man inte vet om det kommer tillbaka. Känner mig som något av ett miffo som började när jag var 36, vem fan gör det? (Jag, uppenbarligen.) Kan inte riktigt dra någon slutsats om vad det givit och orsakat, det bara är.

Återhållsamhet

En kjol blir en tröja blir en kappa. Men jag tycker att jag ändå lyckades hålla mig rationell. Jag behöver en kappa mer än diverse småplagg, den jag hittade var rimligt billig och jag köpte den inte utan hängde undan den till imorgon så jag ska ta en ny titt på den då. Till slut köpte jag bara ett par strumpbyxor. Nu känner jag mig nöjd med min impulskontroll (säger hon hycklande och häver i sig en näve saltlakrits).

Min yngste frågade mig om faktorisering, han pluggar matte C. Jag kom inte ihåg ett piss, vilket känns aaaningen pinsamt när man faktiskt fått MVG på matte E. Snacka om att hjärnan rensar ut kunskap som inte används. Ja, förutom dåliga låttexter...

Studsar

Energi igen i kroppen idag. Pengadag, det är alltid skönt även om de kommer försvinna lika snabbt igen. Kanske ska jag gå ner på stan, har en rabattcheck på Åhlens som snart går ut, kan kolla efter en kjol. En betydande andel av min garderob passar ju inte längre, medicinkilon, håhåjaja.

Blir ingen terapi idag, det gör inte så mycket.

Häromnatten när jag var lite... aktiv... mailade jag ett ex. Med helt rena avsikter, jag ville veta hur mycket det är kvar att betala på ett gammalt gemensamt lån. Har inte pratat med honom på åratal, hade inget telefonnummer kvar. Det leder osökt in tankarna på tidigare förhållanden. Vad fan tänkte man egentligen? Men man visste ju inte bättre, inte vad det innebär att verkligen respektera varandra. Inte för att något av mina ex var en elak typ, men jag var aldrig riktigt kär, det handlade nog mest om att ha någon och så tog man den som råkade komma i ens väg. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fått uppleva att ett förhållande kan vara något helt annat.

Har diskat och nu sjunger jag högt till Shiny happy people.

Återkommen

Bättre nu. Har gjort ett yogapass och pratat med Mannen och två 2,5-åringar på telefon.

Vindsbråte

Vaknade 5 med morgonångest. Det känns lite ovant, men jag kan tänka mig fler alternativa förklaringar än att allt håller på att gå åt helvete, exempelvis pms, nu när jag äter Risperdal kan jag få mens lite när som helst, eller baksmälla från benson och sömnpillerna jag tog i förrgår (det var inga jävulska mängder men jag tar det sällan så jag reagerar på det), eller helt enkelt en taskig dröm.

Tankarna kryper iväg till när jag varit inlagd (vilket i mitt fall är uppåt 20 ggr) och den tysta, gnagande skräck jag känt. Det är oerhört otäckt att sitta där ensam i ett rum tillsammans med en potentiell mördare, även om det råkar vara en själv. Mina ord försvinner, jag kan inte söka mänsklig kontakt, blir bara fast i ett ögonblick som aldrig tar slut. Frustrerande för personalen, jag gjorde inte som de sa och gick och bad om att få prata, bad inte om lugnande, jag skrek inte, kastade inte saker, jag bäddade sängen snyggt och kurade sen ihop mig i ett hörn med mina insmugglade knivblad. Tjatet om att jag skulle prata istället - det var ju det jag inte klarade. Dels på grund av att min uttrycksförmåga mer eller mindre försvann när ångesten steg, dels för att jag i rent självförsvar var tvungen att försöka hålla alla käcka tillrop ifrån mig, jag hade inte marginaler nog för att höra att alla har sina dåliga dagar och bara jag skingrade tankarna genom att gå ut i dagrummet och titta på Bingolotto så skulle det bli bra. Några undantag fanns, människor som orkade anstränga sig för att nå mig. De var oftast sommarvikarier.

Däremot fyllde det ändå en funktion att vara inlagd. En yttre gräns när jag själv inte klarade att upprätthålla mina gränser. Folk runtomkring mig hela tiden som jag måste ta hänsyn till, begränsad rörelsefrihet, ett förebyggande fängelse för min inre mördare. Någon gång ett möte med medpatienter som kunde ge mig den bekräftelse personalen inte mäktade med. Ett minne - delade rum med en tjej som var inlagd för första gången, vi pratade en del. Lite senare hörde jag henne snacka på mobilen, säga att det var inte så farligt att vara på psyket som hon hade trott, att hennes rumskompis faktiskt var helt normal. Bara något dygn innan hade jag haft rött vak. Är det konstigt att jag fortfarande har svårt att sortera mina intryck från den tiden?

Dagens blomma är blekrosa rosor jag köpte till mig själv som lite tröst igår:


Jag tror inte att den här dagen blir så illa ändå, bara jag får mig en kopp kaffe.

Behövande

Efter ytterligare en kemisk knockout sov jag mig tillbaka till någon sorts normalitet. Ska snart klä på mig och gå ut trots pissvädret.

Det är lätt genant att inse att jag blir lite mer labil när Mannen är bortrest, som nu. Jag vet att det låter som klassisk rädsla för att bli övergiven, men det är inte det, jag känner mig helt trygg med att han kommer tillbaka och att det inte är något som helst avståndstagande mot mig. Det är inte rädsla för att vara ensam, det kan vara småmysigt. Däremot lånar jag honom till uppstagning av mitt överjag. "Jag borde inte x för Mannen kan på något sätt drabbas", ännu räcker det inte alltid med att rada upp konsekvenserna för mig själv, jag behöver ett yttre tryck. Jag har ändå kommit en bit på väg mot att värdera mig själv så jag ska inte hacka på mig själv nu för att jag inte klarar det fullt ut. Tror aldrig jag kommer passa i t-shirten tryckt "INDIVIDUALIST".