Efter lite sjukhusfrossande (Cityakuten) såg jag igår kväll på en dokumentär om självskadande ungdomar på Kunskapskanalen. Kände för kidsen, ett mobboffer, en allmänt stökig kille och hans tilltufsade tjejkompis. Jag blir ledsen att det blivit etablerat att hantera känslor på ett sånt sätt, för även om jag vet att en del yngre motsätter sig tanken, inte vill vara del av någon sorts modeströmning, så har det definitivt blivit vanligare. De flesta vet att självskadande finns som alternativ, och så var det inte när jag var ung.
Fortfarande berör det mig och jag ältar det, det är ju mindre än ett år sedan jag slutade, eller upphörde, som ett regn som man inte vet om det kommer tillbaka. Känner mig som något av ett miffo som började när jag var 36, vem fan gör det? (Jag, uppenbarligen.) Kan inte riktigt dra någon slutsats om vad det givit och orsakat, det bara är.
Jag såg också dokumentären, och blev som alltid väldigt berörd, jag tycker som du att det är oerhört sorgligt att det nästan har blivit acceptabelt att använda sig av självskadebeteende för att hantera stress och ångest. Detta trots att jag själv har pysslat med detta i min ungdom, och jag har fortfarande dessa tendenser även om jag numera har lyckats med att byta ut det värsta självskadebeteendet mot en något mildare form...
SvaraRaderaJag såg inte denna dokumentär. Enligt mig är det skolhälsovårdens/BUPs/psykvårdens fel att det ser ut som det gör. Man har ju till och med börjat tala om självskadebeteende som ett modefenomen och något som "ungdomar gör" lite sådär.
SvaraRaderaJag har läst en bok om unga människor som självskadar sig, och där finns flera ledande experter som säger att skärande inte förekommer om det inte ligger en ganska allvarliga emotionell problematik bakom. Det kan även förekomma hos "friska", men i så fall i mycket liten utsträckning och mer som att man "testar" en eller ett par gånger.
Sen ser jag på den allvarligare typen av ytligt självskadebeteende som med vilket missbruk som helst. Det blir ju till slut ett beroende, men riskmedvetenheten om detta är förhållandevis låg och "så plötsligt" så är man bara där.
Huldran - ja det känns extra trist när det är unga människor som får en sådan tilltrasslad start på livet... Glad att du åtminstone lyckats dra ner på det. Kram!
SvaraRaderaBippo - jag tror det är ett samhällsfel... förväntningarna på individens inpassning är så stora, alla ska vara så jävla drivande och KOMPETENTA, lätt att känna sig misslyckad. Sedan tar man inte hand om dem som hamnat på skrothögen.
SvaraRaderaDet jag tänkte på är väl att det är synd att självskadande numera är en del av ungdomskulturen som det inte var tidigare. Men iofs kanske det inte var så mycket bättre att ungar söp och drogade, dåligtmående är ju inget nytt fenomen.
Jag läste förresten en intervju med Alice Timander, innan hon dog vid 90 nånting, där hon nämnde att hon brukat skära sig på låren när hon var yngre och levde i ett olyckligt äktenskap. Något nytt påhitt är det naturligtvis inte.
Visst blir det ofta en sorts beroende. För mig har det varit ett tvångsmässigt missbruk med flera bottnar.