söndag 19 oktober 2008

Vindsbråte

Vaknade 5 med morgonångest. Det känns lite ovant, men jag kan tänka mig fler alternativa förklaringar än att allt håller på att gå åt helvete, exempelvis pms, nu när jag äter Risperdal kan jag få mens lite när som helst, eller baksmälla från benson och sömnpillerna jag tog i förrgår (det var inga jävulska mängder men jag tar det sällan så jag reagerar på det), eller helt enkelt en taskig dröm.

Tankarna kryper iväg till när jag varit inlagd (vilket i mitt fall är uppåt 20 ggr) och den tysta, gnagande skräck jag känt. Det är oerhört otäckt att sitta där ensam i ett rum tillsammans med en potentiell mördare, även om det råkar vara en själv. Mina ord försvinner, jag kan inte söka mänsklig kontakt, blir bara fast i ett ögonblick som aldrig tar slut. Frustrerande för personalen, jag gjorde inte som de sa och gick och bad om att få prata, bad inte om lugnande, jag skrek inte, kastade inte saker, jag bäddade sängen snyggt och kurade sen ihop mig i ett hörn med mina insmugglade knivblad. Tjatet om att jag skulle prata istället - det var ju det jag inte klarade. Dels på grund av att min uttrycksförmåga mer eller mindre försvann när ångesten steg, dels för att jag i rent självförsvar var tvungen att försöka hålla alla käcka tillrop ifrån mig, jag hade inte marginaler nog för att höra att alla har sina dåliga dagar och bara jag skingrade tankarna genom att gå ut i dagrummet och titta på Bingolotto så skulle det bli bra. Några undantag fanns, människor som orkade anstränga sig för att nå mig. De var oftast sommarvikarier.

Däremot fyllde det ändå en funktion att vara inlagd. En yttre gräns när jag själv inte klarade att upprätthålla mina gränser. Folk runtomkring mig hela tiden som jag måste ta hänsyn till, begränsad rörelsefrihet, ett förebyggande fängelse för min inre mördare. Någon gång ett möte med medpatienter som kunde ge mig den bekräftelse personalen inte mäktade med. Ett minne - delade rum med en tjej som var inlagd för första gången, vi pratade en del. Lite senare hörde jag henne snacka på mobilen, säga att det var inte så farligt att vara på psyket som hon hade trott, att hennes rumskompis faktiskt var helt normal. Bara något dygn innan hade jag haft rött vak. Är det konstigt att jag fortfarande har svårt att sortera mina intryck från den tiden?

Dagens blomma är blekrosa rosor jag köpte till mig själv som lite tröst igår:


Jag tror inte att den här dagen blir så illa ändå, bara jag får mig en kopp kaffe.

4 kommentarer:

  1. Morgonångest är aldrig roligt..kram på dig. Känner igen det där närman är inlagd och de vill att man ska komma och prata istället föratt skada sig..De fattar inte hur den destruktiva peronen i en tar över och som du säger att ångesten gör det omöjligt att gå och prata. Jag har vart inlagd 2 gånger..andra gången på ett bra ställe med superbra personal..men det var som sagt sommarvikarierna det..och nån enstaka fast personal. Men jag drömmer ofta mardrömmar om att vara inlagd..pga det första stället jag var på. Nu babblar jag bara..förlåt..

    kram igen

    SvaraRadera
  2. Babbel är helt ok :) Tråkigt att du haft en jobbig upplevelse när du varit inlagd, tur att de var bättre andra gången.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Det tar tid att komma över allt. Sortera in i rätt fack, försöka förstå och se det sammanhang man vistas i nu, när det bränner till och påminner- men allt är annorlunda. Du skriver så starkt, jag ryggar till och känner ömhet och äckel på samma gång, för alltihop.
    Kram och hoppas din dag blir bra.

    SvaraRadera
  4. Tack! Det känns skönt att bli förstådd av någon som man tror skulle kunna förstå.
    Kram!

    SvaraRadera