onsdag 15 oktober 2008

Vägval

Tänk att plötsligt förvandlas till en gipsstaty och hamna på museum. Bara så där. Jag är ju inte den första som fascineras av Pompeji-bornas öde, men det var märkligt och fantasieggande att se några av dem i verkligheten. Där kan man prata om att sudda ut gränsen mellan konsten och livet. Vi var alltså på Pompeji-utställningen i Hässleholm igår. Undrar vilka föremål från ens dagliga liv som skulle anses värda en museiplats om 2000 år? En dosettsamling kanske? Härlig förening av vansinne och total kontroll.

Själva resandet till Hässleholm blev en egenartad upplevelse.
Plan 1: ta bilen. Den kokar efter någon kilometer. Vår gamla Volvo har vissa drag av bedagad operadiva, är det inte det ena så är det det andra. Nu har tydligen kylaren börjat krångla igen, men å andra sidan funkar blinkersen plötsligt. Vis av tidigare erfarenhet gjorde vi snabbt upp
Plan 2: kör ner till stationen och ställ bilen, ta bussen. Kommer dit med ca 1 minut till godo och springer som dårar mot bussen, som går en gång i timmen. Hinner med. Lycka. Tills Mannen inser att han inte vet om han låste bilen. Det är sämsta stället i stan att ha en olåst bil på, t.o.m. om det är en rosthög. Alltså:
Plan 3: hoppa av på nästa hållplats, gå raskt tillbaka till stationen, lås bilen och ta en alternativ buss/tåg-förbindelse. Men på grund av vägarbete hade bussens rutt lagts om och nästa hållplats var långt åt helvete. Vi hoppade iallafall av till slut och tänkte febrilt ut
Plan 4: eftersom vi ändå var nära taxistationen, ta en bulle till stationen och hinna med alternativa bussen (vid det här laget var vi helt fixerade vid att ta oss till Hässleholm, det var inte längre en dagsutflykt utan Ett Uppdrag.) Tack och lov stod ingen taxi inne.
Plan 5: bita ihop och gå, ta en fika på stationen medans vi väntade och ta nästa ordinarie buss. Och den planen lyckades vi faktiskt genomföra!

Sen ska förstås tilläggas att när vi väl kom till stationen så var bilen låst, haha.

En sak jag beundrar hos mig själv är att jag är bra på att ta såna små missar utan att tappa humöret, tyckte mest att det var skrattretande.

Men jag tror att våra steg ändå styrdes av ödets makter (eller nåt) för på fiket stötte vi ihop med ägaren till stället jag arbetsprövade på nyligen, jag hade ändå tänkt att jag på något sätt borde höra av mig och meddela att det inte är jag som skitit i att kontakta dem igen utan att FK fortfarande inte fått arslet ur vagnen. Så det var bra att få det sagt. Dessutom såg jag reklam för att de skulle ha en champagneprovning i november, och eftersom Mannen är generositeten förkroppsligad så ska vi gå på det. Jag vet att det låter löjligt pretentiöst och sunksnobbigt, jag vet också att jag kommer tycka det är riktigt skitkul. Och provocerande, en sjukpensionär som dricker champagne istället för hb med Coke Zero. Vem tror hon att hon är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar