torsdag 9 oktober 2008

Normalfördelning

Gamla tider, ja. Som en stoppkloss står minnet av när jag pluggade och pendlade och hade barn och dessutom ett socialt liv och inte ett enda piller i köksskåpet. Jämförelsen står mig upp i halsen men står kvar likafullt: det är sån jag borde vara. Idealet som inte var så idealiskt egentligen, ändå finns den där känslan av ouppnåelighet, skräck och längtan. Att räknas i omvärldens ögon, omvärlden som jag hyser ångestfylld beundran inför. De där. De som rör sig i världen som fiskar i en övergödd Östersjö, obekymrade om den gröna geggan. Och att jag logiskt vet att mycket elände kan döljas bakom den silverblanka ytan gör liksom ingen skillnad, känslan klampar fram som en skock kossor och trampar ner mina försök till rationalitet. För allt jag vill är ju att vara en sån där välanpassad kompetent självklar medborgare.

En besvärjelse, för jag vill inte inse att drömmen om vanligheten är just en dröm, kanske en mardröm.

1 kommentar:

  1. Känner precis igen dina tankar...Så avlägset, så nära.
    Östersjö-liknelsen satt som en smäck:)

    SvaraRadera