Resgods

Typiskt, när jag just hävdat annorstädes att jag sover väldigt bra nu så fick jag en orolig natt. Kanske en reaktion på att jag var ute och reste igår, och det är ju alltid lite emotionellt att träffa mamma även om det blev rätt bra.

Fast också - känner jag utifrån de tankar som följde med mig in i drömmen - något med att jag funderar över mina år inom psykvården. En annan värld som ändå varit min värld. Hopp och fruktan. Förvirring, hur passar jag in här? Folk som vill hävda att de förstår sig på mig, och sedan slänger ur sig något som alltför tydligt visar att de inte ser mig alls. Iskyla. Uttråkning. Och så plötsligt intresse, inkännande. Någon tar det där extra steget. Någon blåser liv i hoppet. Och sedan börjar cykeln om igen. Är entiteten psykvården bipolär eller? ;)

Jag längtar lite efter extremer. Önskar jag kunde vara oförblommerat positiv, eller frätande bitter, men som så ofta finns det både och plus allt däremellan, och gör det svårt för mig att sortera in mina upplevelser i prydliga + eller - fack.

Helt ärligt tror jag inte att jag hade överlevt utan psyk. Som sista instans har det trots allt fungerat. De har inte alltid fångat mig så elegant, men nätet har hållit. På ett sätt borde jag kanske nöja mig där.

Men... psyk har också orsakat mycket ångest. Den fruktansvärda upplevelsen av att inte kunna göra sig förstådd, att bli tolkad utifrån en bild jag inte känner igen (som vissa attityder jag mötte under den tid jag hade en borderline-diagnos). Jag hittar i journalen ibland en kortfattad kommentar: "har varit med i en sekt" men inget om vad detta faktiskt innebar för min del, vilka trauman jag bar på. Och självskadandet sen, så mycket mer uppmärksamhet på vad jag gjorde än vad jag kände. Ska man sedan lägga till alla misslyckade medicinexperiment...

Ändå. Psyko H och dr B och en och annan bland avdelningspersonalen (och den underbart trevliga sekreteraren i entrén!) har behandlat mig som en människa just när jag har behövt låna lite värdighet.

Vi är ju bara människor allihop. Jag har mina tillkortakommanden med att kommunicera mina behov och ta emot den hjälp som bjuds, att konfrontera verkligheten som den är. Psykpersonalen är stressade, fast i gamla rutiner, ibland rent okunniga. Inte alltid den bästa mixen. Med dessa förutsättningar har det ändå gått rätt bra till slut.

Men logiken åsido så bär jag minnena som en mantel. Syrgasmasken över ansiktet inför ect:n. Smuggla in knivblad på nya fantasifulla sätt eftersom utsikten att vara utan kändes outhärdlig. Att inte sova, bara stirra tillbaka på vaket. Bli av med läkaren jag äntligen lovats skulle bli min fasta kontakt, och inte få någon ny, bara för att få höra ryktesvägen att "alla dr X patienter fick en ny läkare utom en". Sedan plötsligt en ny skötare som tar en med på promenad och berättar hur mycket hon älskar sitt jobb, och man ser att hon menar det. Galghumorn tillsammans med medpatienter. Långa timmar i matsalsfönstret, spanandes på fåglar för att allt annat verkade oöverstigligt. Förmiddagar på akuten i total förnedring. Någon kommer med en kopp choklad. Flygturerna ibland, "jag är frisk!" Jag ville så gärna tro. Slagfältet i skallen. En utsträckt hand, "ring mig när som helst", jag ringde bara på kontorstid men jag kände mig lite, lite mera mänsklig, inte bara reducerad till en journalanteckning. En landstingsgul vägg.

Jag önskar jag kunde teckna. Det hade passat att teckna.