Utgångspunkt

Bättre idag, någon sorts återgång till normaliteten. Det var inte så farligt ändå, jag tappade inte kontrollen helt varken uppåt eller neråt. Borde vara en uppmaning till mig att ta de sabla medicinerna, de gör ju skillnad.

Lite extra introvert blir jag när saker har hänt i min skalle. Funderingar på vad som har varit, vad som skulle ha varit om inte om hade varit. Idag är det inte så destruktivt och bittert, idag är jag mer glad över vad jag klarat av och vad jag sluppit ifrån.

När jag var yngre var jag aldrig suicidal, utom några vaga orealistiska tankar i yngre tonåren. Jag kunde må fruktansvärt, förlamande dåligt, men jag tog inte nästa steg ens i tankarna. Det kom runt 35, och plötsligt var allting möjligt. Ospecifika tankar blev mer fokuserade planer blev halvdana försök blev planer för mer än halvdana försök. Jag balanserade på kanten med ena foten utanför. Jag satte tillbaka foten på marken. Mörkret dök upp ett par gånger till när jag kollapsat mig själv, men då bad jag om hjälp innan något hade hänt. Visst, hjälpen var mest att vara instängd och förvarad, men det hjälpte ju.

Att jag skriver om det ändå så här efteråt är att jag inte är fri från upplevelsen. Ett stråk av PTSD kanske - jag har ju trots allt upprepat befunnit mig i en livshotande situation. Har flashbacks ibland, men att jag pratat och skrivit om det gör ändå att det känns uthärdligt.

Kanske hamnar jag aldrig där igen, kanske gör jag det. Den som lever får se.