Blodspår

Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?

Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.

Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.

Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?