onsdag 1 oktober 2008

Kärleksbrev

Jo, det känns som något saknas om jag inte tillägger att jag saknar Mannen som är borta på kurs. Saknar att veta att han sitter i arbetsrummet vid sin dator medan jag sitter vid min i köket, även när vi inte säger något känns det som ett stort lugn att veta att han finns där, finns hos mig, finns i verkligheten och inte bara i odefinerade drömmar. Jag kunde inte låta bli att ringa förut, bara för att höra hans röst. Han är mitt ankare och jag tror att jag är hans.

Love is not enough. Mannen har inte kunnat rädda mig från undergångens brant, hur mycket han än har velat. Det har legat på mig, och diverse mer eller mindre lyckliga omständigheter. Ibland tycker jag det är viktigt att understryka det, att om läget är tillräckligt svårt så kan ingen närstående bara älska en tillbaka, det är inte längre i deras händer. Därmed inte sagt att det inte spelar någon roll. Jag kanske aldrig hade orkat utan Mannen. Kanske. Vill bara på något sätt förklara att det inte är, aldrig har varit hans ansvar. När det gäller vissa saker står man alltid ensam.

2 kommentarer:

  1. Så kloka ord. I slutänden är det faktiskt endast du själv som har ansvar för ditt eget liv och din egen lycka. MEN alla människor behöver stabila relationer med andra för att lyckas bygga en stabil relation med sig själv.

    Det gör mig glad att läsa om din man och hur mycket han betyder för dig.

    SvaraRadera
  2. Tack khali. Jag har verkligen tur.

    SvaraRadera