Jag har förfallit till att titta på Idol. *skräckslagen inandning* Lilla knyttet Johan gjorde en inte särskilt bra men charmig version av When you were young. Tanken är väl att han ska vinna fjortisarnas hjärtan men jag tror i hemlighet att han egentligen tilltalar moderskänslorna hos medelålders tanter (särskilt såna som just genomgår en The Killers-episod.)
Försöker samla mig till någon sorts kommentar till gårdagens Berny Pålsson-dokumentär men vet inte vad det skulle bli, annat än att drogbehandling är ett eftersatt område. Andra får säga något intelligent. Jo, kanske att jag på sätt och vis tycker att det ska finnas plats för skildringar av något som uppenbart inte är en renodlad success story. Det går inte alltid så jävla bra på slutet. Jag vill inte ens för egen del bara höra plattityder om att allt kommer att ordna sig. Det är inte alls givet, jag tar det som en förolämpning om någon vill att jag ska tro på det när det finns massor av talande exempel på motsatsen. Jo, jag hoppas på det bästa, men hopp och vetskap är inte samma sak. Jag förstår att det finns ett mänskligt bias mot optimism som jag kanske inte helt omfattar, men det får inte bli fult med realism.
Varför jag överhuvudtaget skriver här just nu är ett mysterium. Kanske bara ohämmad fylla, har ägnat mig åt en flaska Cremant de Bourgogne Perle de Vigne eftersom Geisweiler var slutsåld, fast jag känner mig inte ens särskilt påverkad. Kan fortfarande hantera ett tangentbord, åtminstone inte sämre än normalt på en lamotrigin-hjärna. Vilket osökt leder mig in på att jag säkert inte borde dricka alls när jag tar psykmediciner. Vilket jag ignorerar så länge jag inte märker några negativa konsekvenser. Ibland orkar jag inte vara smart. Kan faktiskt vara rent obehärskat korkad.
Vill kommunicera men har inte ett piss att säga så nu ska jag hålla käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar