Premiär för mitt kortärmade liv på jympan igår. Det mesta av känslorna hade jag redan gått igenom i förskott så det var bara spänt ett par minuter i början. Visst var där en psyksköterska, haha. Men jag känner henne inte närmare, hon jobbar natt ibland. Jag är nöjd, inte bara för att det rent praktiskt gjorde skillnad, men för att ha lyft en mental blockering. Skammen över att vara defekt... man klagar över att ha en sjukdom som inte syns, men ibland är det ännu värre när det syns också. Skulden över att ens skrik har orsakat så mycket obehag. Rädslan att inte klara att sätta sig över det som varit, att man märkt sig själv för livet inte bara på huden utan även innanför den. Och den syndiga attraktion som ärren håller, längtan efter att dansa på randen, ta kontroll, släppa kontroll, kasta sig ut i ett mörker där upp och ner saknar betydelse, liv och död bokstavligen på en vass egg.
Jag har givit mig själv ett uppdrag idag. Ska försöka gå iväg och göra det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar