Somnade ca 21.30 och vaknade 01.30. Absolut tråkigaste tiden på dygnet. Har kollat mejlen, inget kul, och ätit ett antal skivor pressatella calabra (stark italiensk salami).
Ligger kvar ett lager av irritation från terapin igår. Var lite anti innan men ingen stor grej, men det blev större när jag förväntades prata om det. Han sa att jag blir så lugn när jag blir ansatt, och det stämmer nog, sällan några hysteriska utbrott från min sida, jag skärmar av mer, stelnar och hoppas att kamouflagemålningen ska vara tillräckligt bra för att jag inte ska synas. Det kan vara provocerande.
Nu ser jag något jag inte fick syn på då, när jag mest satt och var förvirrad. En grundsten i all sorts terapi är förändring, av tankar, känslor, beteenden. Annars är det liksom ingen vits. Och jag har absolut ingen illusion av att jag är perfekt. Men just nu vill jag få andas en stund, vara ifred, inte behöva åka in på bilprovningen och komma ut med en massa 2:or. Inte så att min psykolog är extra kritisk, men det ingår liksom ofrånkomligt i själva situationen att jag känner mig granskad. Får jag finnas även om jag aldrig blir bättre än så här?
Det hjälpte ändå lite att gå och jympa efteråt, ta ut sig tills knäna nästan viker sig.
Huvudet går i 180 men jag är ändå trött nu, ska kanske gå och lägga mig igen, eller dricka kaffe så jag lugnar ner mig lite, pulverkaffe tror jag, det här är så fel tid på dygnet att vara vaken, får ta fram min ipod, drömde något som jag vaknade av men vet inte vad, skit också att man inte får vara ifred ens i sömnen. Fan fan fan vad jag är trött på att vara ett renoveringsobjekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar