Frågestund

(Obs! snack om självskadande)


Ett sånt oerhört behov av att älta. Det sköljer över mig, och så skuldkänslorna, det är fel fel fel för man ska inte gräva ner sig och man ska låta det gamla vara glömt och hur ska det någonsin kunna bli bättre om man tillåter sig frossa i negativiteten. Samtidigt det dubbla, vetskapen om hur mycket ältandet hjälpte mig att långsamt resa mig från sekttiden, som jag sällan tänker på nu om jag inte blir akut påmind. Att bli hörd. Att bli hörd. Att bli hörd, inte minst av mig själv. Kanske framför allt av mig själv. Två sidor av myntet som kanske behöver balanseras på högkant.

Något som vill ut. För första gången på länge har jag kännt det iskalla suget efter att skada mig. Det är ingen risk att jag kommer att göra det, så pass säker känner jag mig på att kunna hålla kvar ett tillräckligt mått av rationalitet. Men den utmanande rösten finns där: haha, du vågar inte din mes, du har blivit tunnhudad, oja sig över en sticka i fingret va, vilket skämt, när du kunde sätta nytt rekord i stygn och blod, vara kall och avlägsen och vinna över din bräckliga kropp. Jag ser på bleknande ärr och känner förakt för att jag släppt efter, gått mot ett normalare liv och övergivit smärtan genom att tillåta huden att läka.

Under det? Kanske önskan att kommunikationen till slut ska nå fram, mötas av acceptansen att jo, så jävligt kan livet vara, du överdriver inte, hittar inte bara på, det du har sett finns och det är verkligt, det är outhärdligt men det går att stå ut. Det underliga är att jag har människor som vågar möta upp, Mannen, psykologen, vissa vänner och de ansiktslösa rösterna på nätet. Varför är det inte nog? Är det mig själv jag vill nå? Klättra över elstängslet och kräva uppmärksamhet.

Jag har ändå tillåtit mig en ökande mängd uttryck över åren. Mer och mer bytt ut örfilarna mot snälla klappar på min kind. Men säkerheten fattas fortfarande många gånger. Att tro att man är något. Och rädslan som inte släpper att domen står fast i Högsta Domstolen, att jag faktiskt är En Dålig Människa Som Inte Förtjänar Att Bo I Människobyn.

Söker trösten i att kunna slå mig själv hårdare än någon annan kan.

Men när jag sitter här med min säkert grymt onyttiga pulvercappuccino kryper en försiktig medkänsla fram. Jag hör dig. Det är ok att släppa efter. Du får existera även om du inte är perfekt. Du får gråta. Du får skratta. Du får minnas och du får glömma. Du behöver inte ens be om tillåtelse.