fredag 24 oktober 2008

Spökopera

9 timmars sömn och pigg. Göra-något-idag-känsla men jag vet inte än vad något är.

Jag har skrivit till Göteborg och begärt min journal från när jag var inlagd första gången. Snacka om gamla spöken. Men jag kände för att ha allt samlat, jag hämtade ju ut min 8-åriga journal härifrån nyligen. Måste ju ge barnbarnsbarnen något att frossa i efter bouppteckningen.

Så sinsemellan omaka minnen från den tiden. Absolut skräck när jag för första gången fick självmordsimpulser. Ångesten, rastlösheten, sömnlösheten när jag börjat med Zoloft. Ligga vaken på nätterna med en mutistisk schizofren kvinna på ena sidan, hon pratade bara med utomjordingarna, och en maniker som "hade lite problem med sköldkörteln och egentligen inte var sjuk" på den andra, och känna sig utplockad från verkligheten. Så chockartad kulturkrock att plötsligt befinna sig på en psykavdelning att obehaget knappt kändes. Samtidigt glädjen i det lilla. Den svårt tvångsmässiga tandläkaren som sjöng visor för oss varje dag vid matbordet. Han som verkade totalt väck och vägrade tvätta sig, men ändå hade ett sinne för humor. En dag sa han att jag var snäll och kunde få vara hans kusin. En annan dag sprang han runt i villaområdet utanför och skrek att han var en vampyr, och storskrattade när han kom in igen. ECT-killen jag blev kompis med. Ibland sa vi att vi skulle ut och gå en stund, och så åkte vi motorcykel och hyrde kanot. Den gången en gammal vän hälsade på och sa att det var så konstigt att jag var inlagd på psyk för depression för jag var den gladaste människa hon träffat på länge. Första gången jag skar mig. Det totala kaoset i privatlivet, som ändå innehöll fröet till det jag har idag.

Vad jag väntar mig vet jag inte, kanske att få ett fönster som hjälper mig att sortera, som jag trots allt tycker att det hjälpte att läsa journalen härifrån. Torra texter som försöker sammanfatta det som inte går att sammanfatta, men ger mig något att utgå ifrån, mäta mig med, mäta mig mot. Och så förstås gammal hederlig nyfikenhet.

6 kommentarer:

  1. Ja, jag tror att det kan vara en bra reflektion att läsa i gamla journaler om man känner sig redo, men jag tror också att man får försöka betrakta sig själv i texterna som en utomstående. Man är ju inte samma person som för t ex åtta år sedan, och förutsättningarna har förändrats. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

    Jag har också en del avdelningsminnen. T ex en riktig satkärring som jag blev bästa kompis med. Gång på gång upprepade hon "ICKE, jag för det ICKE!" eller "Skiter i det!" på sin bittra skånska. Visst var min tid som inlagd (har bara varit inlagd en gång) traumatisk och jag har liknande minnen som du beskriver, men det är ändå skönt att man kan plocka fram sådant som kan få en att dra på smilbanden lite. Alla är ju trots allt människor.

    Kram !

    SvaraRadera
  2. haha jadu när man tänker tillbaka på sina dagar på psykavldeningar så kan man inte annat än skratta. När jag låg inlagd en gång så var det en tant som var väldigt rolig. "HAHA" kunde hon rätt som det var säga, högt och tydligt och hon skrattade åt sina egna skämt. Inte nog med det så fes hon ibland i takt med när hon gick.
    En annan tant kunde rätt som det var komam och sätta sig bredvid en och sucka och säga "hur mår du då?" men enbart för att man skulel ställa samma fråga till henne så hon kunde spy lite galla.
    En annan bankade på fönstret för att hon såg någon hemsk gubbe eller var det var utanför hennes fönster trots att vi befann oss på tredje våningen :)
    När jag låg inlagd var det också en som vägrade tvätta sig, verkar vara rätt vanligt påsåna avdelningar.
    Det är sorgligt med såna avdelningar men ibland kan det vara rätt kul också :)
    Kram

    SvaraRadera
  3. aaa kanon, Tack för att du sa det. Har det inte funkat för dig heller förut?
    Tänk att det kunde vara så lättåtgärdat, bara att flytta tillbaka bloggen i centrerat läge *fniss* :)
    Kram

    SvaraRadera
  4. Bippo - jag tycker nästan att det är för lätt att ställa sig utanför när jag läser, behandla det som en intellektuell övning i medicintermer, jag behöver gå in i det lite och låta känslominnena komma. Men jag är inne i någon sorts fas där jag på olika sätt försöker bearbeta min psyktid och jag känner att jag klarar av det. Hade man satt min journal i händerna på mig när jag mådde som sämst hade det inte varit en bra idé.

    Kram själv!

    SvaraRadera
  5. Maria - haha, ja man har träffat en del intressanta typer. Minns en äldre dam som bitvis var helt senil, bitvis helt klar. Hon kom snabbt på att om man tryckte på överfallslarmet i matsalen så kom personalen alltid rusande. Praktiskt om man ville ha mer saft. Sen gick hon och ringde polisen, krävde att de hämtade henne, för hade de kört henne till psyk skulle de minsann köra hem henne också, något skulle man få för sina skattepengar.

    Fler minnen - när snacket vid patientbordet handlade om Proust och Joyce, medan personalen pratade melodifestival.

    Kanske vi kunde få ihop en antologi: Party på psyk - själarna som inte skärpte sig.

    SvaraRadera
  6. Maria - så bra att du hittade felet!

    SvaraRadera