måndag 13 oktober 2008

Schäslong

Terapi om terapin kan man alltid fördriva en måndagseftermiddag med, och sen när man kommer hem kan man blogga om det. Häpp! Mycket nöje för (de landstingssubventionerade) pengarna.

Kom på slingriga vägar in på vilken konstig situation jag egentligen tycker att psykoterapi är. Du är välkommen varje måndag kl 14, sätt nu igång och prata om ditt liv, öppna ärligt upp om dina ömtåligaste punkter, sådär, nu har 45 min gått, hejdå.

Egentligen har jag kommunicerat mer öppet på nätet och med mina allra närmaste. Kanske hade jag uppfattat läget annorlunda om jag känt att jag inte hade någon att prata med alls utom terapeuten? Nu känner jag mig tvehågsen. Ibland tycker jag att terapin har givit mig utmaningar att se på saker ur andra vinklar och testa mina gränser. Den har också funkat som peptalk "så länge jag inte ger upp terapin så har jag inte givit upp allt hopp", och som alibi "det ser mörkt ut men hon går ju i terapi så vi har gjort vad vi kunnat". Däremot har den sällan varit till mycket hjälp i krislägen, sån här långsiktig psykodynamisk terapi är väl inte riktigt konstruerad för det. Tror jag emellanåt har mått för dåligt för att det skulle funka. Men eftersom vi inte får ynnesten att genomföra dubbelblinda studier på parallella jag så känns det väldigt svårt att säga hur saker hade utvecklats annars. Nu pratar vi alltså om 8 jävla år av terapi. Hur mycket hinner inte hända på 8 år av ens liv?

Min psykolog är fan den mest näthämmade person jag känner förutom min mamma, trots att han är i min ålder. Idag fick jag förklara skillanden på Facebook och MSN (jag använder f.ö. ingetdera i dagens läge) - följdaktligen skulle jag kunna hänge mig åt att dissa honom hejdlöst här utan större oro för att han skulle råka läsa det. Men jag har inget behov av det, han är en bra människa så vitt jag kan bedöma, har behandlat mig med respekt. Det är mer själva terapiformatet jag funderar över.

Han blev lycklig över att få relatera denna artikel i DN. Just nu bryr jag mig inte så mycket om publicerade studier, jag är fullt upptagen av mitt eget grodperspektiv, men det var ju kul för honom.

2 kommentarer:

  1. haha när jag gick i terapi (tack och lov så behöver jag inte det nu) så gick jag ju där för att bearbeta det jag varit med om (trodde jag i alla fall) och när jag kom hem kände jag mig tvingad att blogga för att på så sätt bearbeta terapin. Haha det kommer ju sluta med att det blir rena rama kretsloppet :)

    Tanken har ibland slagit mig också hur konstigt det är med terapi, allt ska ske på beställning i princip. Men vad fasen, går man till sjukhuset så ska man kissa på beställning fast det är nog ändå lite lättare, i alla fall för mig :)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja hur skulle man ha klarat av terapin om man inte fick älta på nätet sen? :P

    Hahaha, som att kissa på beställning, den var klockren!

    Kram!

    SvaraRadera