fredag 10 oktober 2008

Korkad

Herregud som jag inte tror på, vad gör jag. Har fått nätkontakt med en gammal klasskompis från högstadiet, svarar på frågor som "har du barn?" och "vad gör du?" (liten vit lögn där.) Och på något skumt sätt kan jag inte dra mig undan. Jag som inte träffat någon av dem sedan jag flyttade ifrån den hålan efter gymnasiet, har knappt satt min fot där sedan.

Inte för att min skoltid var ett sådant helvete som den varit för vissa andra, jag var aldrig mobbad eller så. Ändå var det en urrrkig tid, jag var i princip deprimerad hela högstadiet. Min pappa dog när jag skulle börja 7:an och jag fick väl aldrig någon riktig hjälp att bearbeta det. Gick från bäst i klassen till att bara stirra ut genom fönstret på lektionerna. Behöver jag påminnelser om den tiden? Nej tack. Ändå har jag försatt mig själv i den situationen, fortsätter att utväxla artiga meddelanden. Vad kan jag förvänta mig annat än pinsamheter? Har någon lite självkontroll till övers?

8 kommentarer:

  1. Ja fy 17, jag var med på en klassträff förra året, vi hade inte setts sen 9:an. Många jobbiga frågor och jag var såklar den enda som inte hade barn och fast jobb. Som tur är vet jalla att jag är konstnär, och då är det lite lättare att bortförklara situationen. Man tillåts att vara lite 'konstig' utan att folk börjar undra. Men jobbigt är det, att behöva förklara sig....

    SvaraRadera
  2. Så länge som det befinner sig på en sådan ytlig nivå som med frågor av typen "vad gör du?" och "har du barn?" tycker jag att du kan lite diskret (fast ändå med besked) pysa bort från konversationen genom att ignonera personen- om du nu känner att situationen besvärar dig. En annan möjlighet är ju också att du i några korta meningar skriver till personen att det känns konstigt att bli påmind om den tiden, att du berättar (som du gjorde här) att din pappa gick bort och att det var en svår tid för dig som du nu inte vill bli påmind om. Jag VILL tro att människor kan förändras och att människor KAN förstå, och ibland kan de mest otänkbara scenarierna uppstå bara genom ärlighet, som t ex att hen skulle svara med "Jo, jag förstår, och jag har faktiskt haft dåligt samvete för att jag/vi inte såg mer till dig under den tiden då du hade det så svårt".

    Men det fungerar inte alltid så, det ska gudarna veta. Fast jag hade nog i alla fall övervägt möjligheten att vara ärlig- och jag säger inte att du behöver berätta HELA sanningen, men kan i ett nästa steg på basis av hens reaktion bedöma om det är en relation som är värdig att gå vidare med eller inte. Din sanning räknas och är viktig. Som sagt, frågor som "vad gör du?" och "har du barn?" räcker för några snabba radutbyten (nyord!), men inte mer än det och det går inte att bygga något konstruktivt i längden bara på det.

    Nu vill jag önska dig en bra helg! Och sänder dig en liten kram på vägen.

    SvaraRadera
  3. vilse - Aha, kanske man borde kalla sig konstnär! *tänker febrilt* Kan jag säga att jag jobbar med installationer i returpapper? *tittar snett på den överflödande återvinningskassen*

    Modigt av dig att ändå gå på klassträffen! Kram!

    SvaraRadera
  4. bippo - jo precis det som du skrev vet jag förnuftsmässigt att jag kan göra. Jag är faktiskt rätt bra på att försiktigt dumpa folk när det passar mig. Är mest fascinerad över min förmåga att ge mig in på sånt som jag vet mycket väl att jag borde låta bli (mänsklighetens dilemma i ett nötskal?)

    Radutbyten, ja... (bra nyord)... tack och lov bor jag för långt ifrån för en fika, som annars legat hotande nära.

    För att göra saken värre så var jag faktiskt på en klassträff för 10 år sedan. Då var jag läkarstuderande, smal, hyfsat snygg och utåtriktat charmerande. Känd från tv dessutom ;) (hade just vunnit en resa på Jeopardy, det är det väl lite nördpoäng på.) Utstuderat självplågeri alltså.

    Nej, även om att skärpa sig är en överanvänd fras så är det nog det som gäller här.

    Kram tillbaka och ha en bra helg du också!

    SvaraRadera
  5. Haha! Det där med Jeopardy var underbart! Vilken...grej!

    Jag var tvungen att skicka en länk hit från min blogg, på tal om det här med radubyte.

    Skärpningens kraft kan aldrig underskattas! Man får helt enkelt låta ÖVERJAGET komma till tals ibland.

    :)

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Tackar ödmjukast för länken.
    Nu ska här överjagas!

    SvaraRadera
  7. Jag tycker du verkligen ska fundera på saken, vore det så hemskt? Om det bara gör ont så dra dig ur men om du känner att du ändå på något plan kanske kan få ut något av det så försök upptäcka vad det kan vara :D

    SvaraRadera
  8. Saken är nog att jag själv är så nyfiken ("oj, bor du i Enköping nu!") så jag kan utan vidare föreställa mig att andra också är nyfikna. Och jag är rätt dålig på att ljuga (dvs jag är bra på själva ljugandet men har svårt att få mig själv att göra det) så vid någon längre kontakt skulle jag garanterat säga mer än vad jag vill dela med mig av. Äh, jag vet inte. :)

    SvaraRadera