fredag 3 oktober 2008

Infall

Hos charlyene kom diskussionen upp om impulsivitet, särskilt i relation till olika sorts självskadande handlingar. "Mycket impulsstyrd" står det i min journal. Men jag uppfattar inte mig själv som extremt impulsiv, förutom de få dagar då och då när jag är uppvarvad, då är steget kort från tanke till handling. Skillnaden är tydlig mot annars, då planerar och ältar jag. Har kunnat gå med tankar på att skada mig i en månad innan jag gjort något. Det är logiskt tänkande från min sida, fast det utgår från skruvade och destruktiva idéer. Om man vet med säkerhet att man är avskyvärt avskum och avfall är det rimligt att straffa sig själv. Vet man att man är en börda för en omgivning som man bryr sig om så är det klart att man vill befria dem från sin existens. Jag är inte irrationell, lever bara ibland i en parallell verklighet där andra naturlagar styr.

Kanske är det bara svårt för utomstående att tro att man kan skada sig själv efter logiskt övervägande. Så kallar man det impulsivt.

Även fast jag inte gör det längre är jag fortfarande påverkad av tanken att jag varit i stånd till att göra sådana saker mot mig själv, i många år. Minnet lyckas jag inte släppa. Ok, det har bara varit knappt 8 månader (jag minns tydligt när jag gjorde det senast eftersom jag blev inlagd), det kommer nog att blekna med tiden.

Jag är iallafall otroligt tacksam att jag slipper nu. Och sen jag höjde lamotriginet i mars har jag inte haft en enda dag med självmordstankar. Inte en enda dag. Hur fantastiskt är inte det?

4 kommentarer:

  1. Ibland är det så lätt för läkare / terapeuter att skriva saker i journaler. Dom måste känna sig som en Gud och tänka "Japp, nu har jag löst ett problem; hon är impulsiv" sen kan dom gå vidare för bara dom har fått namn på det så tror dom att allting ska lösa sig av sig självt. Så har det nästan varit i mitt fall.
    Tyvärr så är verkligheten för "oss" mer avancerad idag. Fast själv mår jag fantastiskt bra så har egentligen ingenting att klaga på men jag tycker fortfarande att psykiatrin är usel :)
    Bra att du lyckats hålla självmordstankarna på avstånd, ett steg i rätt riktning *tummen upp för dig* :)

    Kram

    SvaraRadera
  2. Tycker det är helt fantastiskt att du har gått så lång tid utan självmordstankar. Jag är lite avundsjuk, faktiskt... Men mest glad för din skull!

    SvaraRadera
  3. Härligt att slippa malande självmordstankar. De suger ju musten ur en.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Tack raringar :) Jo visst blir man otroligt trött av att hela tiden försöka mota bort självmordstankar, jag är enormt tacksam att jag har fått slippa det efter så många år i smeten.

    SvaraRadera