onsdag 8 oktober 2008

Förtänksamhet

Rädslan smyger sig på idag. När kommer jag tappa balansen igen? Ja ja, jag vet att det är jävligt dumt att nojja sig, de facto finns det nära nog oändligt mycket elände som skulle kunna inträffa vilken sekund som helst, t ex jordens undergång, ska jag gå och oroa mig så hinner jag inte med att leva.

Samtidigt är det en förhandling med realismen. Hur mycket behöver jag förnuftiga planer för situationen att allt ballar ur? Historiskt sett har det hänt så många gånger förr att jag inte har råd med att vara kaxig och ignorera risken. Dras mellan att stoppa huvudet i sanden, att sköta allting själv och att involvera Mannen. Och jag vet svaret, ändå finns en vidskeplig skräck att uttala det högt, nämn inte vargen vid namn för då kommer den. Så jag krånglar mig runt, även om jag är fullt medveten om att jag lurar mig själv, och ber nog Mannen läsa det här inlägget. Det skrivna ordet är ett mellansteg, jag men inte riktigt jag, en liten liten distans som tillåter mig att behålla ansiktet. Så det här är till min älskade:

Hur kan du hjälpa till?
(mycket av det här gör du redan så det kanske är lite onödigt att skriva ner, men jag samlar det ändå)

  • Fråga om jag tar min medicin.
  • Fråga om jag har sovit.
  • Fråga hur det är om jag ger ifrån mig konstiga vibbar.
  • Fråga hur det är om jag skriver skruvade blogginlägg.
  • Verkar jag uppvarvad, säg "nu börjar det kanske bli för roligt", även ifall jag inte gör något akut galet så ökar det ju risken för en efterföljande djupdykning in i deppen. Det går att dämpa med medicin.
  • Verkar jag dyster och undvikande, säg vad du observerar, tro inte att du måste vara finkänslig, kräv att jag pratar. Kan du hitta på någon aktivitet så försök övertala mig att hänga med. Inte nödvändigtvis för att muntra upp mig, det kanske inte går, men för att sätta lite fart på mig.
  • Fråga om du oroar dig för att jag fått självmordstankar igen. Det kanske bara är överdriven oro från din sida, men det skadar aldrig att fråga.
  • Verkar jag fastna rejält i nedstämdhet och ångest som inte går över på ett par dagar, säg "nu jävlar får du skärpa dig och ringa din läkare/öppna mottagningen, jag kan inte fixa det här". Är jag helt trög och det verkar akut har du min tillåtelse att ringa själv. Jag kanske tjurar just då men i längden kommer jag vara tacksam.
  • Och när du missar något av ovanstående, för det kommer du att göra, kom ihåg att du bara är frivilligarbetare, inte ansvarig chef för projektet. Du har alltid rätt att lägga av. Orkar du inte så vet att du redan gjort mer än jag någonsin skulle kunna begära. Allt ligger inte i dina händer.
  • Till sist, berätta för mig vad jag glömt att ta med! :)

3 kommentarer:

  1. Gu du skriver så bra vännen. hoppas du fick bra reaktioner på dina punkter :)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Tack :) Jo det blev bra, och det känns tryggt. Kram!

    SvaraRadera
  3. ja tänk vilken skillnad det kan göra och vilket bättre samhälle vi skulle få om alla började vara mer tacksamma och ge beröm och inte låta bli i rädsla för att den andra ska bli "kaxig". Vad gör det om man sträcker på sig egentligen. Det är den där jädra jantelagen som ställer till mycket.
    En kompis ringde mig igår och frågade om jag ville hitta på något med henne. När vi skiljdes åt så tackade hon till och med för sällskapet. Det är inte alltid så vanligt att man tackar för en sån sak men det kan göra stor skilnad också. Det är klart att det blir roligare för mig att följa med henne ut nästa gång när jag vet att hon är tacksam och uppskattar det. Din man verkar ju vara hur mysig som helst efter det jag läst om honom :) Ta vara på varann för såna människor växer inte på träd :) Visst blir livet både roligare och enklare om man får känna att man är uppskattad och att det man gör är bra.
    Kram

    SvaraRadera