Ska träffa min mamma imorgon, hon och hennes kompisar är på spa-resa här söderöver. Det känns riktigt trevligt att kunna se fram emot det. Jag kan tolerera henne mycket bättre nu, och hon har på något sätt mjuknat och blivit mer tillgänglig. Det underlättar att inte ha uttalat eller outtalat familjekrångel ovanpå allt annat.
Idag har jag ett jag-skadar-inte-mig-själv-stolthetsryck. Min kropp börjar återvända till mig. Jag ställer upp armén på min egen sida av slagfältet, med näsan framåt. Jag kan fortfarande få tankar på det, visst, särskilt när jag blir så där dysforiskt rastlös, men avståndet mellan tanke och handling ökar och ökar. Det börjar kännas lite motbjudande, så där som jag tror att det känns för den som aldrig gjort det. Hur hållbart det är vete tusan, får jag ett rejält psykbryt så kan vad som helst hända. Men för idag känns det som en stor seger.
Jag har inte heller haft självmordstankar sedan slutet av april. Jag menar inte enbart planer, utan jag har överhuvudtaget inte velat dö. Inte en enda dag. En sådan skillnad mot 2000-talet. Kanske är det här mitt decennium?
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Sysselsättningsmål
Tio timmars sömn och ny dag. Mannen fick lyssna på mig älta medicinerna igår kväll och kom med kloka åsikter. Ibland måste jag bara mala på och mala på om något tills det tar slut. Nu kan jag släppa det, för tillfället.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra idag. Mitt liv är ganska snävt, jag behöver ha mina rutiner. Ofta vill jag inte att något ska hända, men ibland får jag en eruption av energi och längtan efter stimulans. Okej, idag är det väl inget vulkanutbrott precis, snarare en stillsam krusning på vattenytan, jag är inte hypoman. Men jag har lite livsgnista kvar.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra idag. Mitt liv är ganska snävt, jag behöver ha mina rutiner. Ofta vill jag inte att något ska hända, men ibland får jag en eruption av energi och längtan efter stimulans. Okej, idag är det väl inget vulkanutbrott precis, snarare en stillsam krusning på vattenytan, jag är inte hypoman. Men jag har lite livsgnista kvar.
söndag 29 augusti 2010
FASS-beroende
Jag svarade Charlyene att idag känns som en vanlig dag, men det är inte hundraprocentigt sant, en del av obehaget från igår ligger kvar. Tankarna på medicinerna släpper inte, jag sopar dem åt sidan en stund, sedan dyker de upp igen. De symboliserar så mycket; mina förhoppningar om lindring, min sorg över att inte vara frisk och stark, självföraktet som ärvs av ett samhälle som ser ner på den som använder fula istället för fint utsmyckade kryckor. Och hotet, giftets lockelse. Jag har kämpat i åratal för att leta mig fram till mediciner som hjälper, eller har jag bara givit upp och tagit den lätta vägen ut? Allt beror på perspektiv. Finns det ens en sanning?
De senaste tre åren har jag varje gång jag blivit inlagd varit övertygad om att det var sista gången, att jag aldrig skulle hamna där igen. Det var inte sant. Men visst måste man tänka så? Ibland får man inte acceptera verkligheten, då släpper man taget.
Nu har jag ältat färdigt och tar itu med resten av dagen.
De senaste tre åren har jag varje gång jag blivit inlagd varit övertygad om att det var sista gången, att jag aldrig skulle hamna där igen. Det var inte sant. Men visst måste man tänka så? Ibland får man inte acceptera verkligheten, då släpper man taget.
Nu har jag ältat färdigt och tar itu med resten av dagen.
lördag 28 augusti 2010
Frätande
Efter att ha lagt på telefonluren inser jag att jag inte mår så bra som jag sa, ja det är inte direkt dåligt, det var inte fel att säga så, det är bara dagen som känns avig och trång.
Nu slog regnet till.
Det kryper i kroppen, det välbekanta krypet. Varje gång blir jag lätt överraskad av hur obehagligt det är. Jag har sovit lite, kravlat ner i och upp ur soffan. Zappade och hittade friidrott som hjälpligt fördrev någon timme. Duschade, gick ut, ner på stan och köpte ansiktskräm. Det var svårt att hitta rätt klädnivå, varma solfläckar, kall vind. Tvättade lite för att döva "du borde göra något nyttigt"-samvetet. Gamla spöken till vassa tankar dyker upp, inget jag får för mig att göra men jag känner mig invaderad, kan jag inte få slippa nu? Det som känns minst skadligt just nu är Stesolidburken, men det känns fegt. Man ska tiga och lida, right? Eller vara duktig och "hantera". Jag orkar inte hantera något alls, tröttheten ligger som en mantel över mitt huvud.
Är visst någon film på femman nu snart. Hjärndöd verklighetsflykt låter bra.
Nu slog regnet till.
Det kryper i kroppen, det välbekanta krypet. Varje gång blir jag lätt överraskad av hur obehagligt det är. Jag har sovit lite, kravlat ner i och upp ur soffan. Zappade och hittade friidrott som hjälpligt fördrev någon timme. Duschade, gick ut, ner på stan och köpte ansiktskräm. Det var svårt att hitta rätt klädnivå, varma solfläckar, kall vind. Tvättade lite för att döva "du borde göra något nyttigt"-samvetet. Gamla spöken till vassa tankar dyker upp, inget jag får för mig att göra men jag känner mig invaderad, kan jag inte få slippa nu? Det som känns minst skadligt just nu är Stesolidburken, men det känns fegt. Man ska tiga och lida, right? Eller vara duktig och "hantera". Jag orkar inte hantera något alls, tröttheten ligger som en mantel över mitt huvud.
Är visst någon film på femman nu snart. Hjärndöd verklighetsflykt låter bra.
fredag 27 augusti 2010
Frihetskrig
Lite lossryckt blev jag kanske av tre dagar med intensivt umgänge, hur enormt trevligt det än var... Har gått i en dimma idag. Är glad för den nya blanka tv:n som hållit mig sällskap och min hjärna lagom bortdomnad.
Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.
Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.
Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.
Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.
torsdag 26 augusti 2010
Kulturknutta
Utflykten till Lousiana var härlig. Det är så rolig att göra sådana saker med barnen, i det här fallet min äldste son. Allt gick så smidigt. Regnet upphörde, tågen och båten gick i tid, det var inte mer folk än att man kunde titta ordentligt.
Utställningarna var Warhol och Munch, samt en fransk konstnär Sophie Calle som gjort underbara och underfundiga installationer.
Mellan utställningarna tog vi fikapaus, satt säkert en timme och pratade, mycket om min "karriär" som psykfall, vad som hänt mig och hur det påverkat min son. Han har ju läst en del psykologi nu och praktiserat lite, och verkar tycka det är spännande att höra hur det kan se ut i den bistra verkligheten med hyrläkare och slarv. Rent själviskt kändes det bra att han blev förbluffad när han hörde att jag blev klassad som borderline under några år, det stämde tydligen inte alls med hans bild av mig. Tack och lov har han inte sett det som sin roll att gå in och "rädda mig" utan mest ägnat sig åt sitt eget liv.
Jag har så fina barn, det är helt overkligt att jag har fött dem. Jag är mycket tacksam.
Utställningarna var Warhol och Munch, samt en fransk konstnär Sophie Calle som gjort underbara och underfundiga installationer.
Mellan utställningarna tog vi fikapaus, satt säkert en timme och pratade, mycket om min "karriär" som psykfall, vad som hänt mig och hur det påverkat min son. Han har ju läst en del psykologi nu och praktiserat lite, och verkar tycka det är spännande att höra hur det kan se ut i den bistra verkligheten med hyrläkare och slarv. Rent själviskt kändes det bra att han blev förbluffad när han hörde att jag blev klassad som borderline under några år, det stämde tydligen inte alls med hans bild av mig. Tack och lov har han inte sett det som sin roll att gå in och "rädda mig" utan mest ägnat sig åt sitt eget liv.
Jag har så fina barn, det är helt overkligt att jag har fött dem. Jag är mycket tacksam.
måndag 23 augusti 2010
Mångsysslare
Håhåjaja. Tankarna bara hoppar groda ikväll. Har ett starkt sug i kroppen, vet inte efter vad. Kaffe har jag redan druckit. Sprit och benso lockar inte alls. Är inte hungrig (har just satt i mig ett kycklinglår). Mest vill jag nog ha kroppskontakt och någonstans att glappa med käften, men kommer inte på någon jag kan ringa så här dags och bara breda ut mig själv hos utan minsta artighetslyssnande från min sida. Så jag bloggar som mager ersättning. En frizon för en (ibland) självcentrerad tjatmoster. Tänk att pratbehov kan kännas fysiskt, en kryllande känsla i hela kroppen.
Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.
Jag har städat lite, t.o.m. dammsugit fast jag hatar det. Ljudet. Tog en långpromenad imorse men annars har jag mest vankat mellan datorn, en tidskrift, köket, tv-soffan, tillbaka till datorn. Svarat på ännu en felringning, vår fasta telefon har ett nummer som långt tidigare gick till ett apotek, det är alltid äldre damer. Tänker att jag borde göra något konkret, som att måla. Räcker finger åt det. Ägnar mig åt kort, kort kommunikation, men orkar inte driva diskussioner vidare, googlar "vindstyrka" istället. Just nu har jag Gunde Svan hojtandes i öronen, av outgrundlig anledning (varför inte bara zappa över till någonting roligare? eller stänga av?) Blir trött på alltihopa och överväger allvarligt att gå och lägga mig före 21, som om jag skulle somna nu. Gäspar, inte av trötthet utan av frustration.
Delårsrapport
Idag känner jag mig lite rastlös och utspejsad. Längtar efter sällskap, fast inte vem som helst vilket begränsar utbudet. Nej, orkar egentligen inte med någon annan än nätvännerna som befinner sig på ett hanterbart avstånd. Mannen jobbar till imorgon bitti. Nåväl, imorgon blir det desto roligare, då kommer min äldsta son och hälsar på. Jag hoppas att jag inte som kontrast blir för trött då. Men det brukar oftast vara att jag håller igång så länge jag bara kan.
Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.
Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)
Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.
Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)
söndag 22 augusti 2010
JuicyFruits
Har inte flugit lika högt idag, men landat mjukt. Sömn, allt hänger på sömnen. Cisordinolen håller mig på mattan. Lite av rastlösheten, men mer inuti än utanpå. Nu börjar jag gäspa, har druckit mitt kvällskaffe och börjar känna mig sängfärdig.
Hittade fantastiska persikor, stora som apelsiner, söta som inlagda persikor. Frukt gör mig glad!
Hittade fantastiska persikor, stora som apelsiner, söta som inlagda persikor. Frukt gör mig glad!
Kylskåpet2
Har känt efter lite mer nu och tror jag ska ge f-n i bantande, åtminstone just nu. Även om jag mår betydligt bättre nu än jag gjorde för några år sedan så är situationen inte 100% stabil. Och att bara tänka på vikt och mat är nog inte vad jag behöver, jag kommer kanske ha svårt att hålla det på en bekväm nivå. När jag var som smalast tänkte jag ju massor på vikten, men var jag lycklig för det? Nej, jag åkte in och ut på psyk som en skottspole.
Jag tror jag oftast äter ganska bra mat. Att vara lite mer försiktig med godis, kakor och snacks kan jag tänka mig, men det räcker så just nu.
Jag tror jag oftast äter ganska bra mat. Att vara lite mer försiktig med godis, kakor och snacks kan jag tänka mig, men det räcker så just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)