söndag 6 januari 2013

Förlorarskalle

Madrasserad cell. Mentalt då. Inga utsvävningar, utom nattetid då jag vistas bland järnvägsstationer i mörkt tegel och avskurna halsar i en (o)salig blandning. Dagtid är tankarna betydligt mer beige. Det tråkigaste är väl att jag inte helt lyckas engagera mig i andra, förutom allra närmsta familjen. Nu ska jag inte överdriva min betydelse, folk klarar sig alldeles utmärkt utan mig, det är mer min fåfänga önskan om att brinna som lider brist på syre.

En god vän vill att jag ska börja träna tillsammans med henne. Jag säger ja utan att egentligen vara motiverad. Å andra sidan, kommer vi väl till skott så kanske någon slags motivation infinner sig. (Jag vet allt det där om hur bra man mår av att träna, fast ärligt talat, under den period jag tränade mest mådde jag kasst psykiskt ändå så jag har högst måttliga förväntningar.)

Nej, jag är en äkta soffpotatis som föredrar sport på tv.

Jag är däremot ingen äkta tävlingsmänniska. Kan gå in i spel och lekar, men har alltid med mig att det är just bara en lek, så att förlora kan jag leva med. Utmaningar funkar alltså sådär på mig, ingen garanterad väg till stordåd.

Dags för vardag igen imorgon. Har dåligt med planer framför mig nu, förutom att hälsa på psykvården igen då förstås *himlar med ögonen* Framåt februari kan jag kanske åka upp till Gbg. Det som stör nu är inte så mycket bristen på aktiviteter som att sagda brist inte stör mig. Från dag till dag lever jag. Inga visioner. Men jag är tacksam för det goda jag har.


8 kommentarer:

  1. Det låter sådär det där...men visst träning är väl aldrig fel om man gör nåt kul..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr tycker jag inte att träning i allmänhet är särskilt kul. Jag är väl för bekväm helt enkelt...

      Radera
  2. Det där med att man mår så bra av att träna kan verkligen vara diskuterbart. Många verkar tro att börjar man bara träna så går man på små moln resten av livet. Jag är ett levande bevis på att så inte är fallet. Tyvärr :( Älskar att träna och i viss mån får det mig att må bra, men att träna utan att tycka det är roligt, det vet i sjutton om jag hade velat göra. Förstår din ambivalens där..... tror jag;)

    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl ändå så att om man tränar lagom plus lever någorlunda hälsosamt för övrigt så blir kroppen gladare, och det är ju värt att tänka på. Men frälst lär jag aldrig bli.

      Kram själv!

      Radera
  3. Det viktigaste är att hitta nån träningsform som man tycker är rolig. Ibland kanske bara promenader räcker. Det är nog klokt att ta en dag i sänder. Ha nu en fin kväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag promenerar en del eftersom jag inte har körkort, men det räcker liksom inte för att få upp flås och muskelstyrka. En del i det hela är att jag känner mig bortkommen på ett gym, men går man två noviser kanske det blir bättre. Då kan man alltid skratta åt eländet. :)

      Tack och ha det bra själv.

      Radera
  4. Det bästa är att vara ute i naturen över stock och sten. Man kan också se allt mkt mer positivr: Andas in frisk luft och lyssna på naturens egna kraft i form av läte som knak, vind, regn, fågel kvitter och en hel drös mer . Sedan kan man om man vill springa lite. Ingen ser, ingen hör.
    Glöm inte att du själv vet vad du gillar och vad som faktiskt gör dig pigg och glad. ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr är jag som sagt äckligt bekväm - gärna utomhus när solen skiner men är det januarimörker med iskallt regn eller snömodd så... nej det är inte min grej. Men tack för tanken. Och jag har inte givit upp projektet ännu. :)

      Radera