onsdag 23 januari 2013

Bergtagen

Jag är inte riktigt uppe i varv, men kanske lite småspeedad då. En sak jag märker är att empatin går ner ett snäpp. Läser sorgliga historier i tidningarna och hur folk på nätet har det besvärligt och min reaktion blir närmast ett "men skärp er och och sluta störa mig". Jag bygger upp min bubbla och flyttar in, pöbeln får stå utanför, inte avsiktligt utkastade men osynliga för mig. Måste ju tänka på busstidtabeller och lampskärmar och nyanser av vitt, vad är då krig och död?

Än så länge fungerar min scanner som registrerar mitt sinnestillstånd. Jag kan se och skratta åt det som händer. Ändå sugs jag in i vacuumbubblan, får hjärnan bestrålad och kidnappad, utsikten ersätts med en fondtapet, öronen dövas av havets brus.

Varför ens kommunicera?

6 kommentarer:

  1. Så kan jag också känna ibland - typ "skärp er" eller "låt mig vara och ha kul era idioter". Efteråt får man ju faktiskt skämmas. Usch. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov brukar jag oftast bara tänka det och inte säga det, man får vara glad för det lilla...

      Kram!

      Radera
  2. En överlevnadsinstinkt kanske? Är det så alla "normala" klarar av vardagen månne? Kram och ha en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, ett ganska stort mått av avskärmning ägnar vi nog oss alla åt, annars blir livet så komplicerat att en blir handlingsförlamad.

      Har haft en bra dag, tack!
      Kram!

      Radera
  3. Oj,vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Men en kram vill jag ge dig i allafall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den mottages tacksamt. :)

      Radera