Bogserlina

Tusan så trött man kan vara. Har legat och halvsovit en timme.

Mannen skulle skjutsa mig till psyk, han skulle ändå till vampyrcentralen och ta blodprov. Trodde vi, men bilfan hade en annan åsikt och vägrade starta. Jag hatar att inte hålla överenskomna tider, och dessutom ville jag gärna prata med Syster C om läget så jag tog en taxi och hann precis. Hon verkade lätt förvånad över en så hängiven patient men jag tyckte det var värt det. Visade sig sedan att Mannen fått igång bilen och kört till sjukhuset, men där dog den bestämt. Så just nu är han och bogserar hem den med hjälp av en släkting.

Plötslig känsla av att vara uttittad när Syster C lät förstå att hon hört talas om mig förr om åren. De har ju sin konferens varje vecka där patienterna gås igenom. Men hon tycker hon ser en klar skillnad i att jag inte är lika självdestruktiv längre, att jag mer och oftare försöker ta hand om mig även om jag förstås faller igenom ibland. Min ribba på hoppet har höjts; jag hoppas mer och förväntar mig mer.

Litiumprov imorgon så det blir till att gå upp med tuppen. Vi får se lite hur det går framöver, det kan eventuellt bli tal om att höja dosen. Eller kanske det inte behövs när resten av medicineringen blivit mer strömlinjeformad. Som det är nu vet ingen vad som gör vad. Men jag tror mest det blir att justera doser, eventuellt plocka bort någon till, för jag har definitivt hjälp ändå av det jag har nu, några nya preparat tror jag inte ska behövas. Med min nyfunna acceptans av mina piller så kan jag se det som ett intressant pussel.

Sitter här och gäspar när klockan är 18, men jag vill vara uppe till 22 och se Game of thrones. Kanske sätter jag helt enkelt ett alarm och halvsover tills dess...