Kvarhållning

Nu är jag någonstans i Sverige och blir vaktad av en ljuvligt vacker och busig Helig Birma. Det var ett litet projekt att ta sig hit igår (hur f-n kan man bygga tåg där inte fönstren kan öppnas när luftkonditioneringen pajar?!) och nu har jag knappt ork att klä på mig. Började iofs redan kvart i sju imorse med att ringa och väcka Mannen (som inte tillhör Morgonfolket), sedan vinkade jag iväg sonen och ringde dr B. Jag bestämmer mig för att jag är ursäktad om jag är lite mör.

Jag mår iallafall bra igen på ett bra sätt. Inga fler dumma medicinexperiment, hör du det S?

Det känns märkligt att vara turist i en stad där man bott. Okej, det var ett antal år sedan, men det känns ändå inte berättigat att ha glömt så mycket av var saker ligger och vad platser heter. Ska jag skylla på ECT:n? Det känns lite som fusk, jag hade börjat glömma innan dess. När jag flyttade till Göteborg så klippte jag banden, precis som jag klippte många band till Göteborg när jag flyttade därifrån. Det är så jag fungerat. Dragit ett streck, över platser och människor. Jag tror det har mildrats nu (så mycket terapi som jag har gått i *pust*) men det är fortfarande bara Mannen och mina barn som jag alltid håller fast vid.