Blev ändå stesolid och tre timmars sömn till, nu känner jag mig klarare i huvudet. Längtar plötsligt ut, jag har inte tagit en ordentlig promenad på ganska många dagar. Luft, ljus.
Det tornar upp sig framför mig, kravet att se situationen som den är. Att jag bara kommer en bit genom att skärpa mig, eller inte skärpa mig och hacka på mig själv för att jag är så lat. Att inse att även om min problematik sitter i skallen och är osynlig och därför inte räknas (det där man brukar klaga på att andra tycker, fast man tänker så själv), så kan den ta livet av mig, är en fiende som inte ska underskattas. Behöver hitta min egen balans, och inte ta den enkla vägen ut och lyssna på en omgivning som inte alltid uppfattar läget. Ganska ensamt känns det, men ansvar är ett ensamjobb.
Att leva är väl ganska mycket ett ensamjobb.
SvaraRaderaDu är väldigt hård mot dig själv ofta, vilket blir särskilt tydligt här på bloggen tycker jag. Kan inte vara nådigt att vara du och behöva lyssna på sånt hela tiden, att du är lat och allt möjligt. Är du lika hård mot andra?
Nu! Nu har jag hittat funktionen där jag kan se ditt inlägg samtidigt som jag kommenterar det.
SvaraRaderaDet jag tänkte på främst som fick mig att kommentera det ovan, var att du tyckte att du skulle skärpa dig. Det skriver du ofta, gör du inte? Det är väldigt hårda uppfostrande ord.
Kramar om länge
SvaraRaderatom på ord
Rebecca - tack för dina kommentarer. Känns som att jag vill vara extra tydlig med att jag uppskattar att du ifrågasätter, så du vet.
SvaraRaderaÄr jag lika hård mot andra? Nej. Kanske hänger det ihop med att jag aldrig säkert kan veta vilka resurser en annan människa har, hur mycket de tänjer sig när de försöker. Så det är inte läge att döma, om det inte är personer som begår svåra sadistiska brott, då är jag väl lika fördömande som vilken Aftonbladet-läsare som helst.
Med mig själv vet jag om att jag gör misstag, att jag oftast haft mer att ge än jag har visat, att jag låter mig distraheras av onödiga saker. Jag ser i strålkastarljus alla fel jag bara anar hos andra.
Men jag har ändå blivit mycket snällare mot mig själv än förr. Det verkar bara vara en lång väg att gå. Har nog ännu inte helt skakat av mig min bakgrund av stämplad som "överdrivet känslosam" (Ett litet exempel i mängden: när en nära vän tog sitt liv sa mitt ex strängt att jag skulle sluta gråta, hon var bara ett psykfall så det var lika bra det som hänt.) I perioder kan jag ta mitt eget parti, men sen knackar känslo-Säpo på dörren och jag blir rädd och känner mig skyldig.
Nu borde jag komma med någon snygg avrundning om vad jag ska göra åt det, men jag har inga lysande idéer just nu, mer än att fortsätta tugga i mig en påse popcorn.
LaLuna - kramar tillbaka!
SvaraRadera