Nära

Stesolid halleluja! Somnade om ett par timmar och landade lite. Tänk att jag lyckades vara så förnuftig.

Jag har gått och gått, först till Maxi och sen till Coop för jag ville inte bära mjölken hela vägen från Maxi i värmen. Musikmobiler är ett sånt jäkla underbart påfund, tycker om att gå i min egen värld. Har vaxat benen också, haha så produktivt.

Läser Vara anhörig av Åsa Moberg, eller läser och läser, det återstår att se om jag tar mig igenom hela. Men den tar upp en svår fråga, hur ger man anhöriga till psyksjuka stöd och använder dem som resurs samtidigt som man respekterar brukarens integritet? Boken andas enorm frustration över vården och hur anhöriga bemöts. Jag har inga svar. Det finns anhöriga som kan vara en fantastisk tillgång och anhöriga som inte borde släppas inom en mils avstånd, och hur lagstiftar man då när det gäller sånt som sekretess? Jag tror inte att jag när jag mått som värst har kunnat ha en rationell uppfattning om hur mycket mina närmaste (mest Mannen då) ska vara inblandad, och ännu mycket svårare måste det vara för personer mitt uppe i en psykos. Ibland kan klarar man ju inte att fatta större beslut än om man ska dricka vatten eller mjölk, även om man inte egentligen kvalar in för LPT. Men att ge familjemedlemmar fullmakt att ta alla beslut är ju också ett skräckscenario.

Läser iallafall i Sofia Åkermans blogg om BUP i Levanger i Norge, ett inspirerande exempel på psykvård utan tvång. Det fastnade särskilt i mig att avdelningsföreståndaren sa "För att arbeta här ska man tycka om och engagera sig i ungdomar. Och man ska inte göra någonting mot våra ungdomar, som man inte hade kunnat göra mot sina egna barn." Det borde vara en självklarhet. Precis som det borde vara självklart inom vuxenpsyk att inte göra något som man inte skulle göra mot sin familj och sina vänner. Tyvärr långt härifrån till verkligheten. Det känns ändå varmt att höra att det trots allt finns ställen där man försöker kombinera hjärna och hjärta!

Snart kommer Mannen hem från jobbet, och trots att vi ses varje dag längtar jag nu. Det är inte ensamhetsnoja, jag klarar att vara själv, bara glädje över att få vara med just honom, att känna sig älskad och älska tillbaka.