Blommor och trumpetmarscher i drömmen, som också hade något odefinierat att göra med Sleepless in Seattle. Vaknade med ett ryck kl 3 med stora ångestklumpen i mellangärdet. Hallå gamle vän. Somna om var uteslutet (sleepless som sagt) så jag kastade mig emot fluffiga röda morgonrocken och kaffekoppen. Känner lite lugn sippra in med varje klunk.
Svag gryning ute. Terroristfågeln som sjunger högt och enerverande entonigt är identifierad, det är en koltrast, nu är deras image av skönsjungande divor krossad. Det är fågelskådningens dag imorgon, men jag vill mest ha ett luftgevär. Sätta skräck i marodören, Terminator-style.
Är rädd för att dö inatt. Är rädd för döden överhuvudtaget, själva processen, att kanske vara medveten och helt utlämnad. Hatar allt som är oundvikligt. Ett sånt jävla system. Att ha ett begrepp om framtiden är säkert helt utmärkt överlevnadsmässigt men ack så tungt att leva med. Drömmer om att vara en manet, 95% vatten och ingen hjärna, bara åka runt och se snygg ut. Den ultimata blondinen. Om de hade haft hår istället för tentakler.
Zombiesarna vaknar, de som jag vill ska vara tysta och orörliga. Jag är inget vidare på att hantera när folk dör, vill inte känna och försvinner in i ett overkligt töcken. Människor som sörjer gör mig rädd. Om jag blundar och räknar till hundra kanske allt är som vanligt när jag öppnar ögonen igen? Önskar jag kunde tro på himlen så jag kunde ha det som tröst, att veta att de sitter på ett moln och dinglar med benen. Eller veta att det är slut, finito, game over, inga fler bekymmer. Har så mycket lättare att ta till mig skräckscenarion. Med tanke på hur idiotiskt livet är konstruerat på vissa områden har jag svårt att lita på dödens arkitektur.
Nu när kaffet gjort sitt kanske jag ska testa sängen igen, för roligare än så här blir det inte just nu. Kanske blir bättre efter en omstart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar