Kraftverk

Jaha, vaken kl 3 igen. Inte fullt så mycket ångest idag, mer energiströmmar i kroppen. Jag är fan sömnbristknarkare. Känner suget att fortsätta så här, hålla sömnen borta så jag kan känna vibrationen, flytande, gränslös. Och jag vet att det inte är så nyttigt men det är så svårt att översätta tanke till handling. Borde ta en Propavan ikväll men hela kroppen skriker nej, jag vill flumma runt istället, kolla vilka häftiga färger!

Skaffar mig lite koffeinlugn. Pratade igår med folk på ett nätforum som sa att paradoxala reaktioner på koffein finns beskrivet hos gamla, barn och epileptiker, och verkar förekomma en del hos "mentally interesting"-personer också. Det känns alltid lite märkligt när något jag betraktar som en högst personlig liten egenhet sägs ingå i ett större mönster, tenderar fortfarande till att tänka att jag är inte störd eller sjuk, bara lat, dum och konstig. Den där känslan av att vara fejk som jag haft i mer eller mindre utsträckning när jag jobbat och pluggat, den har jag också som psykfall. Andra kan ha seriösa problem som de behöver hjälp med, jag borde bara skärpa mig och sluta fåna mig.

Gårdagen blev rätt ok efter omstarten. Gick en lång sväng på stan i solskenet. Till middag blev det hemgjord pizza med skinka, champinjoner, ananas och oliver, mmm. Körslaget på kvällen, rätt kör vann. Lustig programidé. Trött men lite svårt att somna, kryllade i kroppen.

Det är en sån där vacker, klar, pastellfärgad gryning ute. Tänker just tanken att jag önskar jag kunde flyga, när jag ser en rosaröd flygplansstrimma över himlen. Minns en kväll på Lidingöbron då det kändes som om jag lyftes in i färgerna och visste att jag egentligen hör till ett annat universum, att jag är hemma någonstans. Tyvärr kraschade jag spektakulärt efter det, men vackert var det.

Blir lite gråtfärdig. Varför kan inte verkligheten få vara så vacker? Varför ens få såna glimtar om det bara rycks undan igen?

Bestämmer mig för att tröstätning är det som gäller just nu, har ju blåbärs-och-jordgubbspaj i kylskåpet.