måndag 12 maj 2008

Garderobsröjning

Långsamt glider jag in i någon sorts normalitet igen, även om det enda jag gör just nu är att slösurfa, men dimmolnet jag suttit i idag börjar lätta i samma takt som molnen hopas utanför fönstret.

Jag fick min räkmacka och min terapisession. Tyckte inte jag hade så mycket att säga men kom in på hur det kändes att gå in i sjukhusbyggnaden, och satt plötsligt där med alla känslor som byggts upp under åren. En så i grunden absurd situation, att gång på gång vända ut och in på sig själv inför ofta vilt främmande personer, knappt ens hoppas på att de ska förstå och kunna hjälpa, bara alltför desperat för att se någon annan utväg än att åter en gång kasta sig utför klippan och hoppas att det finns någon där som tar emot. Någon som ser trots att de tillbringar dag ut och dag in med desperata människor och man är lika vanlig för dem som en fläck på tapeten. Kanske är det den där påklistrade normaliteten som sårat mest. Att sitta stel av ångest på en psykavdelning med personal som antingen inte ser en alls, eller tycker att man ska komma och titta på Bingolotto för att "skingra tankarna" (ett favorituttryck där jag har varit). Ska jag ta en bulle till kaffet eller strypa mig i lakanet, hmmm. Jag förstår faktiskt att intentionerna är goda, att vi ska bli lugnare och mer normaliserade. Men jag kan uppleva det som oerhört skrämmande att bli lämnad helt ensam med ångesten, och ensam känner jag mig oavsett om någon är där fysiskt sett och pratar om sina hundvalpar och det fina vädret, det gör upplevelsen ännu starkare av att min känslor är fel, jag är outhärdlig, någon som inte borde finnas och förstöra för "riktiga" människor.

Börjar få mer och mer behov av att sätta ihop fragmenten, få något sammanhang på mina år som galen. Det är väl i såna här lägen som folk skriver självbiografiska böcker... men det är inget för mig. Däremot måste jag på något sätt få ta tillbaka min historia. Förstår nu varför jag börjat tänka på att läsa mina journaler, det är så mycket jag har svårt att minnas för att det varit så rörigt, både utanför mig och i mig. Men bara för att det är svårt att minnas är det inte bortglömt. Jag vet ju av tidigare erfarenhet att för mig så är det ingen permanent lösning att stoppa saker längst in på hyllan i garderoben, en dag när jag öppnar dörren så rasar hela högen ner i huvudet på mig. Vet däremot inte riktigt hur jag ska få grepp om det här utan att tappa fotfästet.

Jaha, nu låter jag dyster igen fast jag faktiskt mår bättre nu, det var skönt att få prata med psykologen om lite av det jag tänker. Tror jag ska hålla mig vid datorn ikväll, såg i tv-tablån att det var ett par ganska triggande program ikväll och jag ska tillåta mig själv att slippa se dem, istället dricka gott grönt te, roa mig med lite frågesport på nätet och sova lagom mycket inatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar