Lite märklig min känsla av att vilja dra sig undan. Blir mest milt irriterad när folk ringer, har mail som jag borde besvara men jag drar på det. Samtidigt vill jag ju ha vänner, har stort behov av ett socialt liv. Bara inte just nu. Eller behov förresten, det är nog det, jag känner inte att jag behöver så mycket från människor utom till viss del från Mannen. Tror inte det är känslomässig avtrubbning, jag kan bli glad, arg, ledsen... och känner mig ofta väldigt närvarande. Men är samtidigt lite oempatisk, gör inte plats för människor i mitt huvud.
Kanske har det lite att göra med att jag känner mig mittemellan, lever varken i skuggan eller ljuset. Känner mig inte självsäker nog att umgås för mycket med de vänner som fortfarande kämpar hårt, det drar upp gammalt. Men kan inte heller smälta in i den "normala" världen, den känns kall och hotfull.
Ibland kan det ju hjälpa att uppträda mer normalt än man känner sig, men jag kan inte uppamma orken till det. Är inte deprimerad, men en trötthet som inte är fysisk breder ut sig. Någon sorts efterdyning till alla hemska år. Det är först när jag får lite distans som jag kan se hur vedervärdigt det ibland har varit. Och bilan hängande över min hals, jag vet aldrig om den ska falla, kommer aldrig igen kunna leva i förnekande av alltings förgänglighet. Hårda bud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar