Ibland blir det svårt att skriva om min dag för det handlar så mycket om hur bra jag har det med Mannen att det ser lite överdrivet ut i skrift. Att det låter som livlig fantasi från min sida. Men idag har faktiskt mest handlat om kärlek.
Jo, en tanke hade jag i solskenet på gångvägen från stan: kanske är det inte bara en ofullkomlighet i min personlighet att jag ofta kunnat distansera mig från det som varit. Inte när det gäller allt, vissa saker har ju tvärtom bitit sig obönhörligt fast hur mycket jag än försökt springa ifrån. Men annat har jag kunnat stuva undan, utan hat och bitterhet, mer ett konstaterande att den episoden i mitt liv är över. Ändå har jag känt skuld, att jag "borde" bry mig mer, sörja förlorade relationer mer. Att jag har sårat folk genom att inte bli förkrossad. Onormal. Känslokall. Idag kom tanken att det kanske inte är helt fel ändå, att det faktiskt har hjälpt mig att överleva att jag inte varit svartsjuk mot mina ex eller hämndlysten när jag blivit missförstådd.
Jag tror inte att jag verkligen är känslokall, åtminstone känner jag väldigt mycket just nu, kärlek och lycka och ibland avgrundsdjup ångest. Men ibland blir jag otålig, vill inte kämpa på med dödfödda projekt.
Och vilken himla tur det är, hade jag inte givit upp några gånger tidigare så hade jag aldrig hittat till det förunderligt varma förhållande jag nu lever i. Och inte vill släppa i första taget, för jag kan faktiskt vara envis också när jag vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar