Fördolt

Somnade om frampå morgonen och idag är jag jämförelsevis normal trots allt. Gick en ganska rejäl sväng ner på stan, måste måste måste börja promenera mer igen. Lite viktnoja smyger sig på när jag bara går upp och upp, inte med raketfart men tydligt nog. Samtidigt står jag oftast ut med min kropp trots skavankerna, känner mig faktiskt bättre än när jag var hyfsat smal, vad spelade det för roll att jag kom i small, jag såg ändå bara allt som var fel. Mannen klagar inte och vad andra tycker är ju rätt irrelevant. Sedan finns det medicinska aspekter förstås, så jättemycket mer borde jag helst inte gå upp, men de riskerna måste också vägas mot det stora riskprojekt som jag utan mediciner är.

Köpte Isadoras express foundation stick att ha till att dämpa färgen på värsta ärren. Den var aningen för mörk trots att det var ljusaste nyansen, men alla foundations och concealers jag testade var lite mörka, och concealers tar för övrigt slut så himla fort. Kanske finns det i det dyrare sortimentet men det orkar jag inte ge mig in på just nu. När jag pudrat på och fixerat med hårspray så funkade det rätt ok ändå, döljer förstås inte helt men det blir lite diskretare. Ibland när jag har ärmar som inte sluter tight vill jag att det ska vara mindre iögonfallande. Hade jag levt helt själv skulle jag nog skitit i kamouflaget, badat på stranden, osv. Nu känns det som att jag behöver upprätthålla lite fasad för min familjs skull. Invagga folk i säkerhet, hehe.

Dags för lite pillergenomgång, det var någon som Mannen behövde köpa mer av men jag minns inte vilken sort. Han måste ta 8 sorter varje dag stackaren. Hjärtat. Men de verkar ju hjälpa. Minns hur sjuksjuksjuk han var för ett år sedan, en iskall hand runt mitt hjärta, skulle han komma hem? Läser hur liten 5-års-överlevnaden är för hjärtsvikt och det blir ännu kallare. Det finns inte en chans att jag ska förlika mig med att universum inte tillåter honom att leva och leva, men vad jag tycker är förstås rätt ointressant, universum är uppenbarligen ingen demokrati.

Det är så oändligt osannolikt att bland alla miljarder människor hitta någon som jag kan älska oreserverat, och att han älskar mig tillbaka. Vad är oddsen? På ett sätt lever jag på lånad tid för jag har redan fått mer än vad någon kan begära, återigen faller bokföringsmoralen platt, hur kan man förtjäna kärlek och hur kan man förtjäna smärta? Min "vision" för sådär 10 år sedan lever plötsligt upp i mitt inre, hur komplext och otänkbart allt är, det enda jag vet är att jag inte vet.

Äsch, nu börjar jag låta lite uppvarvad ändå, borde ägna mig åt något mer jordnära, linsgryta kanske.

En förälskelse för dagen: det georgiska alfabetet, Mkhedruli Ser ut som ett älvspråk!