Liljor

Fyra timmar sen klarvaken. Det är inte fåglarna och ljuset, för tidigt ännu. (Och skyll inte på kaffet, drack inte så mycket igår.) Dimma ute, det ser rätt fräckt ut.

Dröm. En väldigt enveten poliskommissarie, en sån där man ser på tv. Jag hade gjort något, hade telefontrakasserat Gruppen av ilska och frustration. Trodde jag hade varit smart och använt olika simkort på en annan mobil, men jag hade haft min vanliga mobil på mig, och trots att den varit avstängd kunde de pejla in den och se att alla samtal kommit från ett begränsat geografiskt område där jag befann mig (och innan någon nu blir paranoid så funkar det inte i verkligheten). Polisen var lågmäld och körde tusen kluriga frågor. Han sov i samma rum som jag. Jag kände hur jag mer och mer målade in mig i ett hörn. På slutet argumenterade jag med mig själv huruvida jag skulle duscha halv två på natten, och letade efter kläder i en alldeles för liten byrålåda. Många av kläderna var sånt som jag hade för 20 år sedan. Polisen bara tittade på.

Även om jag absolut inte tror att alla drömmar alltid har en symbolisk mening, så associerade jag snabbt till terapin. Vilket i sig säger något om hur jag känner.

De vita liljorna doftar starkt, tur att man inte är doftkänslig. Det är tydligen natten för associationer. Begravningskapellet, städmoppen, det grå stengolvet, Härlig är jorden, sopa aska och tänder i krematoriet. Dissektionssalen, lukten lukten lukten, skalpeller och stämjärn, seg hud, täcket över Elsa (hon fick heta så). Vill inte se de oundvikliga sambanden mellan levande och döda. (I min stavningssvaghet skrev jag "leva och döda" vilket kan tydas på andra sätt...)

Annars stannar de döda förvånansvärt(?) ofta i sina gravar. Det är mest L som kommer som en zombie ibland, men det kanske inte är så konstigt att jag besvärjer fram henne när identifikationsfaktorn är så pass hög. Vi kunde ha bytt plats.

Apropå utgrävningar så har jag haft mycket funderingar på att läsa min journal. Kunde om inte annat vara spännande att se vilka diagnoser jag har fått under åren (och som läkarna inte brytt sig om att meddela mig). Samtidigt vet jag att det förutom jobbiga subjektiva omdömen med all sannolikhet kommer att finnas en massa faktafel. Orkar jag med det? Orkar jag med att inte läsa det och inte få visshet. Jag vet inte.

Tänk när jag dör och någon stackars jäkel ska rensa i papperen. Kanske tur att man tänker tankar på nätet istället *låtsas att elektroniska tankar inte syns*