Kapitel

Så, sista samtalet med Psyko H avklarat. Det kändes bra, en tillbakablick på de här åren, sentimentalt men inte sorgligt. Tur att vi båda varit så väldigt envisa. Det tog rätt många år innan jag klarade av att ge mig in i det på allvar, vara öppen utan att bli överväldigad, med omsorg om mig själv. Jag tror att en vändpunkt var efter att jag varit väldigt nära att ta livet av mig 2007, allt sattes på sin spets. Sedan en liten tid efter det fick jag bipolär-diagnosen och stämningsstabiliserande medicinering, och började kravla mig uppåt. Då fick terapin större mening också, jag kunde titta på saker och fundera och överhuvudtaget vara mer närvarande vid samtalen. I början kunde jag ju inte ens titta på Psyko H.

När vi sa adjö sa Psyko H att han trodde att vi kanske kommer att ses i något sammanhang, och det känns fullt möjligt, om så bara i en korridor. Tack och lov känns det inte desperat nödvändigt.

Men visst kommer jag sakna det. Till och med de gräsliga gardinerna som valts av någon okänd person. Man känner att tanken var att liva upp landstingets trista kala rum med lite blommigt tyg, men sedan har man valt Ulrica Hydman Vallien-tulpaner i aggressivt blått och svart. I och för sig bra att fokusera på när ilskan svallar.

Studenterna springer ut idag mot en ljusnande? framtid, och det gör jag också.

Jif

Mitt kylskåp är skurat och doftar nu svagt av syntetisk citron. Flera vinterjackor är undanhängda (ja, jag vet, det är juni...) och skor bortplockade för nu ska det väl banne mig inte snöa, och så har gäster plats att hänga av sig i vår överbelamrade hall. Vi är prylsamlare av rang, borde flytta oftare.

Jag är överdrivet vaksam, men har bestämt att jag inte är hypoman, bara energisk.

Imorgon blir det att göra middag för sex pers, handla, bolaget, köpa blommor, plocka undan (projekt!), städa, stryka duk, laga maten. Vara trevlig och konversera. Jag kommer att behöva all energi jag har. Men det blir nog roligt.

Fredag är stora terapiavslutningen. Det är lite därför jag vaktar mig själv, för att avsluta en mångårig terapi är väl ett gyllene tillfälle för ett psykbryt. Än så länge känns det dock rätt okej. Jag får väl bryta ihop på lördag.

Strömslöseri

Jag är fortfarande strömförande utan att vara hispig. Behagligt.

Vet inte vad jag ska göra idag. Energinivån är tillräckligt hög för att gå utanför huset (jag ser ett fjärilsliknande magnetfältsdiagram framför mig, men det är lite att ta i), det mesta verkar bara lite vagt ointressant. När jag träffade en kompis i förra veckan pratade vi lite löst om att fika denna veckan, men jag känner mig nog lite för ego idag för att lyssna med engagemang. Skatteåterbäringen fick jag igår och en option hade varit att sätta sprätt på den, om det inte vore för att den redan är uppslukad av en räkning och ett sommarkort på regiontrafiken (det börjar gälla nästa vecka och då ska jag ut och åka!) Promenad i regnvädret? Hmm, i brist på annat... Mitt liv är inte riktigt anpassat för spikes i energinivån och jag står där förvirrad över hur jag ska kanalisera kraften som plötsligt uppstår och lika plötsligt försvinner. Det evinnerliga "städa" känns verkligen urtrist. Äh, nu ska jag inte tänka utan bara göra.

Psychobabble

Det går faktiskt rätt bra att övertyga mig själv om sambandet mellan inga mediciner och en tripp till psyk. Jag har testat ett antal gånger förut, och det är direkt oansvarigt att göra så igen. Dessutom var det ju det där med att jag har utlovat en psykfri sommar, nu ska här inte självsaboteras inte.

Samtidigt är det skönt att ha små hanterbara upp- och nedgångar, att man inte går omkring som en levande död av alla mediciner utan har känslor kvar.

Smet in på bolaget och köpte champagne till på fredag. Små krustader till med kräftstjärtar och stenbitsrom tror jag. Tårtbit ska jag också ha, definitivt. Så lyxigt att fira att man satsat på sig själv.

Jag skriver mycket om mitt psykfalleri i bloggen, det vet jag. Det är en integrerad del av mitt liv, men tro nu inte att jag går omkring och tänker på sånt hela dagarna, det blir bara koncentrerat i bloggen, ett sätt att slippa tjata om det nonstop irl. Stackars Mannen skulle få spel till slut! :)

Strömförande

En elektrisk känsla i kroppen, jag har haft den i flera dagar, hattifnattig (Tove Janssons bilderböcker var min stapeldiet i riktigt unga år). Som när jag varvar upp fast utan kontrollförlust och eufori, står med fötterna stadigt på jorden, eller kanske "I've got this energy beneath my feet like something underground's gonna come up and carry me" (The Killers?) Tanken slingrar sig frestande inpå att om jag skippade mina piller nu då jäklar skulle det bli fyrverkerier. Håller upp en motbild av ett kalt rum på psyk. Jag har inte råd att leka oövervinnerlig.

Centrifugalkraft

Träffade en kompis idag. Efter en stund ekade det tomt bland hjärnsubstansen och jag fick verkligen anstränga mig för att upprätthålla en kommunikation, anstränga mig eftersom jag har svårt att låta bli att konversera, ställa lagom personliga frågor, allt för att hålla sällskapslivets hjul rullande. Det går bara till en viss gräns.

Jag har ett närmast omättligt behov just nu av att spendera min tid fullkomligt fritt och egocentrerat, precis så, allt snurrar kring mig, njuter av allt njutbart, oftast för mig själv, ibland är Mannen inbjuden, någon gång andra. Kanske är det en sorts kompensation för alla långa år då jag levt på andras villkor. Jag kan försiktigt tycka om mig själv, men självkänslan är spröd, bara ett skott som kräver mycket ljus och luft för att växa.

Sedan har jag mörkret som kurar i skogsbrynet, Mårran som kan förstelna mig när som helst. Jag är inget stort Winnerbäck-fan men en textrad sög sig fast: "...kan du leva vid en brant med ena foten över kanten..." En grafisk illustration av mitt liv.

Ändå. Jag har en kronisk psykisk sjukdom och vill ta livet av mig en gång i halvåret. Jag lever i det famösa utanförskapet. Jag är tjock och medelålders. Men jag är oftast ganska lycklig. Det har jag precis insett. Nu när jag tagit udden av mina depressioner medelst chemical engineering så skrattar jag varje dag. Ångesten hälsar på men reser sig oftast från kaffebordet efter en kort stund, flyttar väldigt sällan in. Ibland nojjar jag mig över minnena av det aktiva liv jag en gång levde, men ärligt talat, det var mest yttre rörelse, inuti var jag mer död än nu. Jag skulle förstås ha velat gå tillbaka i tiden med det jag vet nu, göra om göra rätt. Omöjligheten i detta är ytterligare en sak i högen av sånt man måste lära sig acceptera. Jag jobbar på det, jag har en tendens till bitterhet som jag behöver hålla i schack (även om det känns bättre att gnälla av sig ibland, tack bloggen). Men det är sommar och mycket elände smälter bort i solen.

Examenstider

Doppade fötterna i havet igår. Det var kallt - jag, badkrukan, skulle aldrig doppat mig i det - men inte iskylt. Vågorna slog och trots solen var vinden kylig, så stranden var nästan tom på levande varelser, utom måsarna och strandskatan. Tillbaka till parkeringen tog vi stigen genom skogen. Osynliga fåglar i träden sjöng högljutt, spindelväven var spänd över stigen och myggorna anföll glupskt. Några blommande skogsstjärnor, oändligt graciösa. Hela min kropp sjuder av sommar.

Idag var det näst sista gången på terapin. Det känns ungefär som att ta examen, en stolthet över att ha tagit sig igenom en viktig fas i livet blandat med lite oro inför vad framtiden ska bära med sig. Kanske borde jag ta med mig studentmössan till sista samtalet. ;)

Först kändes det som att tvärt stänga en dörr. Nu säger Psyko H att jag får kontakta honom om det är något speciellt och jag har numret till hans privata mottagning. Det är fullt tänkbart att jag aldrig kommer att utnyttja det, precis som jag aldrig använt det privata numret till dr B, men det känns mindre kvävande när jag åtminstone har möjligheten.

Jag ska banne mig fira nästa veckas avslut med en flaska äkta champagne, det tröttnar jag aldrig på!

Kaffetåren

Dricker oftast bara två, möjligen tre, koppar kaffe om dagen nu. Att jämföra med uppåt sex-sju-åtta för bara några veckor sedan, och när jag var inlagd pimplade jag kaffe hela tiden. Jag tror det hänger ihop med att jag mår bättre nu, behöver inte kaffet för att bli klar och lugn. Samma sak hände när jag fick ECT för några år sedan, vilket var rätt effektivt på måendet, plötsligt drack jag betydligt mindre kaffe utan att ens vara medveten om att jag minskat på det.

Fast nu när jag snöat in på kaffetankarna blir jag sugen, kanske blir en kopp.

--------------------------------

Nej, ingen kopp nu, för först ska vi äta lunch på "vår" restaurang vid havet. :)) Mannen kommer med så bra idéer, han vet att jag älskar det!

Framtidssmula

Som togs upp i en kommentar så har jag en plan... jag ska inte ha något med psyk att göra från mitten av juni till mitten-slutet av september. Tre månader utan terapi eller läkarbesök eller inläggning. Tre månader att leva, så gott jag förmår, som en vanlig människa.

Jag kan inte blunda för att saker kan hända som kullkastar allt, men jag tror ändå att min plan betyder något, stärker mig i viljan att vara något mer än ett psykfall. Jag ska inte vara ansvarslös, ska ta mina mediciner eftersom de hjälper, ska försöka hålla fast vid sådant som håller mig balanserad. Men jag ska tillåta hålet som frånvaron av psyk lämnar vara en fri och luftig glänta där solen får titta in.

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.