Tokplan

Mycket drömmar för en gångs skull (eller jag ska säga: jag blev medveten om en del drömmar, drömmer gör man ju alltid om man inte är svårt hjärnskadad eller något). Räddade dödsdömda undan avrättning genom att åka en massa gamla hissar upp och ner. Min gamla psykolog skulle säkert gillat att tolka den, jag rycker bara på axlarna.

Vi ser en märklig serie just nu, Sons of Anarchy, som handlar om ett motorcykelgäng i en liten håla. Våldsam förstås men med tillräckligt mycket mänskligt drama för att hålla intresset uppe. Det går inte att komma ifrån att det är lite spännande (och kanske inte så nyttigt, eller är det?) med skurk-serier - ett klassiskt exempel är väl Sopranos - där man på sätt och vis kommer att identifiera sig med diverse bad guys. Mamman från Våra värsta år, Katey Sagal, spelar mc-drottning och det funkar faktiskt. Har några avsnitt kvar så fredagen är räddad. Vill inte göra något utanför mitt hem. Borde väl plantera lite penséer förstås... återstår att se om jag masar mig ut.

Hjärntrött. Inte helt på topp. Behöver förhålla mig till om jag ska göra en massiv utflykt på måndag. Åka vid halv nio, hemma halv elva på kvällen. Jag vill gärna, en kompis har en fotoutställning, men det är långt åt h-e bort. Först tåg och buss i två timmar till plats X, sedan åka med henne i bil till plats Y. Väl där får jag vackert vänta tills hon är färdig och kan skjutsa mig tillbaka till plats X för att sedan åter ta buss och tåg (som inte går så ofta när det är röd dag). Inget sätt att komma undan om jag blir paniktrött.

När jag ser det utskrivet så där fattar jag ju att det inte går. Lägg till det att det är födelsedagskalas för Mannens ena son på söndag.

Jag längtar efter tiden då man inte tänkte, utan bara gjorde.