onsdag 25 april 2012

Själlöst

Innehåller självskadande




Känner mig ensam och ödslig ikväll. Mannen jobbar. Har pratat med honom på mobilen men längtar efter en kram, och ett extra stöd för att inte göra obra saker. Jag kan barnvakta mig själv, det vet jag, men när jag är trött och ångestig halkar hjärnan in i gamla hjulspår och det blir svårt. När jag ser det, känner det, känner chockvågen, värmen, yrseln, avdomningen. Ibland räddas/hindras man av det rent praktiska. Sjukhuset har nattstängt och jag skulle behöva resa tre mil för att bli hoplappad, mitt i natten, går det ens tåg? knappast. Ergo, inga excesser ikväll.

Nej, jag vill inte ställa till det, Mannen ska inte behöva oroa sig för att gå hemifrån. Önskar ändå att jag var starkare... det kommer en morgondag också.

10 kommentarer:

  1. Kan också känna sådär ibland, en sjuhejdandes lust att skada... men numera så vinner också mitt förstånd för det mesta. Förr självskadade jag i panik, när jag verkligen inte var vid mina sinnens fulla bruk, jag såg svart och mindes oftast inte ens vad jag gjort... Nu kan jag stanna upp på ett annat sätt och tänka på just det där bökiga - det praktiska - som jag fullständigt sket i tidigare. Ibland kan jag irriteras lite över att jag inte får utlopp för ångesten på samma sätt som förut, men jag inser såklart att det här bara är en bra utveckling!

    Och att du kan stoppa dig själv och tänka logiskt - det blir mer jobbigt att skada än att låta bli - tycker jag är UNDERBART att läsa! Och är det inte skönt att kunna kontrollera sina impulser lite?

    Och du. Med tanke på detta (och mycket annat förstås, men det här är ju ett så konkret exempel) så ÄR du stark, fina du! Så mycket starkare än du tror! Vi är nog många "okända" som imponeras av dina framsteg och din man måste ju faktiskt vara oerhört STOLT!

    DU KAN! DU ÄR BRA! :)

    (Förlåt min tystnad här, har varit aningen ur balans, men alltid läst!)

    KRAM! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har absolut inget att be om ursäkt för, här råder inget kommentarstvång. :) Roligt att du alls läser. Jag har anat att du haft det tufft.

      Det är lite knepigt för min del eftersom jag ibland skadat mig i stundens hetta, men minst lika ofta efter att ha ältat det i dagar-veckor innan. Jag kan mycket väl analysera de negativa konsekvenserna men bestämma mig för att skita i dem, tvånget blir för starkt. Det är komplicerat.

      Men tack för ditt fina peptalk! :)

      Kram!

      Radera
  2. det kommer en ny dag som du säger. den rikaste insikten. det kommer alltid komma nya dagar, nya minutrar, nya andetag.
    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. På gott och ont... just nu innebär det att jag måste kämpa mig igenom en dag till. Men man får försöka lyfta sig till ett fågelperspektiv och se att allt elände går över förr eller senare.

      Kram!

      Radera
  3. Bara din medvetenhet och förmåga att skriva om dina tankar tror och hoppas jag kan vara ett bra stöd för dig//Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har under åren haft nytta av att kunna skriva av mig. Placera tankarna någon annanstans än inuti mitt huvud.

      Kram ♥

      Radera
  4. Idag är det den morgondagen. Jag hoppas att du fick ro i själen och en god nattsömn tills det att maken kommer och kramar dig igen.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har sovit massor, och nu är jag åtminstone inte ensam hemma längre. :)

      Kram!

      Radera
  5. De ödsliga dagarna är inte roliga. Ibland behöver en andras stöd för att orka med dem. Jag hoppas att det "bara" var utmattningen från resan som talade och inget mer långvarigt inre behov som sattes igång i hjärnans maskineri.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. a) hypomani förra veckan b) trippeländring i medicineringen c) resan - vad som orsakat vad är bara att gissa. Kanske allt tillsammans. Det känns som om jag sjunker, men jag befinner mig alls inte på havets botten. Allt återstår att se.

      Kram!

      Radera