Kontroll?

Slötittade en eftermiddag på filmen 28 dagar, Sandra Bullock spelar alkis på rehab. Jag var inte alls beredd på en scen där hennes rumskompis sitter och skär sig i benet. Luften gick ur mig. Det såg mycket likt ut saker jag själv har gjort ibland. Är det verkligen så äckligt som det såg ut på tv-skärmen? Antagligen borde jag vara glad att min spontana reaktion på en självskade-scen är motvilja, ändå känns det som kontrollförlust. Blir lite rädd för att jag inte skulle klara av att skada mig igen. Fega ur för den fysiska smärtan, den jag storvulet trodde jag var på god väg att övervinna. Samtidigt attackerade jag mig själv för bara några veckor sedan när ångesten nådde tillräckliga höjder. Jag ångrar det. Jag ångrar det inte. Allt känns förvirrat.

Naturligtvis dog den rollfiguren på slutet. Hon var ju knäpp.

Vindstyrka

Sedan igår kväll bubblar det i kroppen, men ändå rätt lugnt, mer som soda streamat vatten än champagne. När rastlösheten dessutom kom smygande imorse tog jag ändå en Stesolid, bara för att. Jag känner mig inte alls ur kontroll, mest förvånad.

Tittar ner på den breda, massiva häcken runt trädgårdarna nedanför. Den gungar i den kraftiga vinden, som en bro under en jordbävning. Kanske får jag ge mig ut och blåsa rent skallen.

Slutsträcka

Två terapisessioner kvar nu. Väl att bemärka så har jag gått i terapi i närmare ett decennium (ja ja, jag vet, psykodynamiskt dravel och allt det där). Känns... märkligt. Det har (självklart efter så lång tid) blivit en integrerad del av min vardag. Nu har jag inte riktigt någon referensram för hur man avslutar. Det är lite som att göra slut med en partner eller en vän, fast ändå inte, jag har ju inte varit förälskad, vi har inte varit vänner. Kanske mer som att flytta, förändra sitt läge geografiskt eller mentalt.

Även om vi kanske inte hållit på längre för det, så hade det känts lite bättre om beslutet fattats av mig och Psyko H istället för av en landstingsadministratör.

Men nu är det som det är.

Hade det varit riktigt angeläget hade jag kollat på möjligheten att fortsätta på hans privata mottagning, men det kostar förstås skjortan. Så starkt känner jag inte behovet nu. Nej, det ligger någon sorts bra utmaning i att stå på egna ben. Visserligen har jag aldrig haft ett sånt förhållande till Psyko H att han har hållit mig under armarna när det blåser, men det har ändå varit en trygghet att ha någon utomstående att vända och vrida på saker med. Så stor skillnad kommer inte det här att göra om jag krisar, men i tiderna däremellan, när jag försöker navigera rätt i livet, så kommer jag nog att känna en saknad. Lite saknad men inte katastrofkänsla. Och någon gång måste man sätta punkt.

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Huslighetsryck

Idag har jag a) diskat stor diskhög b) dammsugit (och det är inte ofta det händer, står inte ut med ljudet, Mannen får oftast ta över) c) moppat golven och d) tvättat ca tusen strumpor. Vardagssysslor. Vardag för vem som helst, Stora Projekt för mig. Diskar några tallrikar, går och kollar min mail för att rensa hjärnan, diskar glas, ringer Mannen på jobbet, diskar en skål, ser något hjärndött på tv. Tar fram dammsugaren, låter den stå medan jag tittar lite mer på friidrotten. Och så vidare. Det har krävts hela dagen och en påse saltlakrits att komma igenom den ynkliga listan. Men det positiva är att jag faktiskt har gjort det!

Tillägg: och nu har jag dragit över det viktigaste i badrummet också. Fy fan vad jag är bra!

Framsteg

För att spinna vidare på ämnet shopping så är jag väldigt nöjd med min nuvarande relativa återhållsamhet på området. Jo, det blev ett par tröjor för totalt 149 kr på HM i torsdags, men de känns ok, särskilt den vita långärmade tunna som passar utmärkt att dra över ljusa sommarklänningar. Jag är mindre rädd för att visa armarna nu, men ibland vill jag inte skylta med dem. Så den utgiften är godkänd. Men igår gick jag på stan i nästan två timmar i syfte att varva ner från en intensiv terapisession, och det enda jag köpte var jordgubbar och en melon. VG.

Det är skönt att ha lite impulskontroll.

Har inget begär att skada mig heller, när jag någon gång tänker på det känns det faktiskt en aning motbjudande. Märkligt att det kan svänga så på bara några veckor.

Lite mild lössläppthet blir det dock idag, lunch på stan med Mannen (förhoppningsvis på en uteservering) och ikväll bubbelvin och jordgubbar. :D

Jag mår stillsamt bra.

Återhållsam

Jag är så icke-hypoman. Fick pengar idag och det enda jag shoppade var risperidon för 9 kr (är nästan uppe i högkostnadsskydd). Betalade bara räkningar, tusenlappar till Region Skåne för sjukhusvistelsen men det var det värt. CSN skulle också ha sitt, så det är väl tur att jag inte är på utpräglat shoppinghumör just nu.

Numera skickar psyk ut en patientsammanfattning när man varit inlagd, där det beskrivs kortfattat varför man lades in och vad som gjorts under tiden på avdelningen, framtida planering plus vilka mediciner man har. Ett lovvärt initiativ. Förra året när jag fick en sådan hittade jag ett sakfel som min läkare förde in en korrigerande kommentar om i journalen. Dags snart att begära ut en kopia av journalen, tänkte att jag skulle göra det varje år. Se om man fått någon ny diagnos till samlingarna. ;)

Går lite på sparlåga, en aning trött men inte direkt låg. Känner fortfarande att jag behöver ta det lugnt, framför allt inte träffa folk. Hellre vampyrer *bänkar sig framför tv:n för True Blood*

Stängningsdags

Görbra i Götet. Alltid så skönt att träffa ungarna, kolla upp att de har det bra. Hann med att fika med två fina kompisar också, och en fotosafari i Botaniska trädgården.

Känns acceptabelt nu, även om jag var väldigt rastlös igår och fick ta en sömntablett. Tror jag måste ha några komplett händelselösa dagar nu. Dricker kaffe för att uppnå den där klarheten i huvudet, skarpare konturer som lugnar ner.

Tittar på ett glas på skrivbordet, det gör tjänst som pennmugg, dekorerat med glasmosaik i olika färger. Min pappa har gjort det, pappa som dog för länge, länge sedan. Fortfarande kan jag inte sakna honom, inte förstå vad jag skulle med en farsa till. Sorgligt? Kanske. Jag har ändå gått en otänkbar massa år i terapi. Vissa saker håller jag så hårt i att de blivit en del av mig. Vill inte ens släppa in min terapeut i några av mina känslomässiga rum. Det är svårt att pusha mig att förändras, jag sätter ner hälarna om det inte sker på mina villkor. Har blivit överkörd förr, vill inte dit igen, och stackars oskyldiga hjälpare får slita för att nå mig. Något öppnare har jag blivit med åren, men det går med snigelfart.

Blev jag dyster nu? Jaha.

Komihåg

"Jag hinner i god tid" blev "Oops, ute i sista stund" när det gäller tågbiljetterna för helgen. Glömde det där med Kristi Himmelsfärd. Men på sista tåget fanns det sittplatser kvar, tack och lov. Att stå i två timmar känns inte särskilt attraktivt.

Resaresaresa. Längtar, men är lite spänd i axlarna. Det får inte rubba jämvikten för mycket. Jag är lite skakad efter den senaste inläggningen, precis som jag var efter den förra och sen glömde bort. Förlorad kontroll. Känner hur det sprattlar till ibland under ytan. Hajar, havskatter. "Tro inte att några piller kan ta död på oss." En rysning längs ryggraden. Jag är min egen värsta fiende, som det heter. Men det händer ibland att jag är min egen bästa vän. Sköter mig, som det så torrt kallas.

Lite, lite dyslektisk är jag allt igen. Så, nu har jag en medicinbiverkning att stoltsera med. Förra gången gick det över så jag rycker på axlarna. Även om det är en sorts uppenbarelse att inse att folk lever och frodas utan att kunna stava till parallell (och nu förstår jag varför det finns inbyggd stavningskontroll i var och varannat program).

Regnet slår ner körsbärsblommorna i parken, flingor på marken. Jag är ändå på något sätt nöjd bara över att kunna snedda över gräsmattan utan att pulsa i snö. Hellre blomblad.

Frestelse

Jag har sovit som en gris på sistone, minst 9 timmar per natt (utan sömnpiller). Det är bra för min objektiva mentala hälsa. Nu vaknade jag plötsligt kl 4 och kunde inte somna om. Fick se soluppgången och kände i hela kroppen hur det subjektivt får mig att må bra. Tidiga morgnar är så intimt förknippade med hypomanirus, och plötsligt längtar jag igen efter att bli hög och flyga med fåglarna in i solen. Med förkrossande tyngd vet jag att jag inte får, att det blir mycket surt efter, att jag ska ta mina mediciner och vara försiktig. Ibland suger det att vara förnuftig.

Undrar när värmen kommer?

Orienteringsmissar

Nu är ordningen återställd, jag har Mannen hemma igen. Hans resa gick bra trots att jag inte var med som hysterisk reseledare. Istället har jag drömt hela natten om missade tåg och felaktiga bussbyten. Skulle ta mig från Gotland, som intressant nog låg på västkusten, till Lappland via Stockholm som låg söder om Gotland. Kanske inte så konstigt att det var svårt.

Kanske är det lite så jag känner mig. Vilse. Vet inte varthän och varför. Vemod.

Jag är inte olycklig, inte just nu. Men jag sörjer mitt liv. Ingen direkt att skylla på, ofta har saker bara blivit utan att någon varit illasinnad, bara mänskliga tillkortakommanden och livets gång. Några svarta figurer finns det väl, liksom vissa speciella ljusbärare. Mest får jag det ändå till att jag är rätt klantig. Jag har svårt att helt förlåta mig själv.

Får slita mig ifrån alla vindlande funderingar, tänka smått, här och nu. Har saker att se fram emot i veckan, frisören, bio, kanske blir en fika med en tjej jag träffade på psyk och gillade, och så då en Göteborgs-helg. För mig är det väldigt mycket aktivitet. En sak om dagen funkar, annars blir det gärna frontalkrock i hjärnan. Men jag är tacksam över att jag klarar av åtminstone den där enstaka aktiviteten. Jag är inte död än! ;)

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Balansakt

Mannen har åkt iväg några dagar och det känns lite tomt. Vi lever tätt inpå varandra. Men jag är inte skräckslagen inför att vara själv, och är hellre ensam än tillsammans med någon jag inte trivs med, har jag kommit fram till på senare år. Men är det något jag gör med Mannen så är det trivs, alltså saknar jag honom mycket när han inte är här, även om jag klarar mig själv.

Går så smått och väntar på biverkningar, så där lite cyniskt: "de kommer nog ska du se, räkna med det". Har ju höjt lamotriginet till 400 mg (=jättemycket), plus att jag tar litium, risperidon och Cisordinol (a.k.a. min zombiemedicin). Jag borde vara en bortdomnad lallande dyslektisk fåne vid det här laget. Det enda som har hänt är att jag har fått ett par finnar. Trodde att jag hade en ansats till huvudvärk imorse men se, den försvann innan den börjat. Ska jag få ha det så här lugnt och stabilt utan att betala för det? Fan tro't.

Om det enbart hänger på min vilja så vill jag må så här (eller egentligen vill jag ha enbart det euforiska i hypomanin utan rastlösheten, men det är ju bara att glömma). Hursomhelst, med en liten gnutta rationalitet inkastad så är det skönt att känna sig stabil, vanlig, inte särskilt spännande men inte heller en vandrande katastrof. När dr B ringer på måndag vill jag kunna säga att det har fortsatt att gå bra, att jag klarar mig, att jag inte behöver någon akuttid eller särskild åtgärd. Att fred har slutits i just det här inbördeskriget.

Att ha följt med till Stockholm nu hade varit att tänja mina gränser alldeles för mycket, mitt gummiband är lite hårt och sprött just nu och behöver hanteras varsamt. Men nästa vecka blir det Götet, tjoho! Där rör jag mig mer hemvant, bland människor jag känner mig bekväm med, kan ta en time-out om det behövs. Svårigheten är mest att stoppa mig själv från att ha för roligt, men jag tror jag har fått ihop ett schema utan för mycket stress. Det är kanske ett ålderstecken, allt planerande i förväg, men jag klarar av allt bättre om jag får ställa in mig innan på vad som ska hända. Plus att det inte går att förvänta sig att alla ska kunna släppa vad de har för händer bara för att jag dyker upp. Det var jag nog sorgligt omedveten om när jag var yngre.

Nu släpper jag bara ifrån mig spridda ord för att undvika att välja mellan
a) gå och duscha och klä på mig och göra något nyttigt
b) göra mer kaffe och såsa framför tv:n
c) somna om
Kanske kan man seriekoppla alla tre? ;)

Värdering

Spammar min egen blogg, men jag är inte uppvarvad idag, jag lovar. ;) Bara glad och lättad. Att det gick över den här gången också. Att jag slipper vassa tankar och piller-tankar, de är en sån börda att bära på.

Ska vara ensam tre dagar denna vecka, Mannen ska iväg. Det känns ok, jag vet att jag inte kommer att göra något dumt. Att ha den vetskapen är guld värt.

Har handlat mediciner för 1643 kr idag, plus att jag fick en sjukhusräkning på 2160 kr (den täcker inte hela tiden heller). Ändå känns det befogat, det har kanske räddat mitt liv. Mitt liv är värt mer än fyratusen spänn. Att kunna känna det, det är stort!

Epilog

Jag tror det bästa just nu är att jag känner att i samband med den här psykvistelsen så fanns det mycket samförstånd mellan mig, min läkare och personalen. Jag blev inlagd frivilligt, jag förstod och var med på de åtgärder som vidtogs, jag kommunicerade och blev bra eller åtminstone ok bemött, jag blev utskriven när jag ville och med min läkares godkännande. Jag fick själv godkänna eller t.o.m föreslå medicinändringar. Vad jag sa vägde tungt när det bestämdes om min rörelsefrihet, det kändes som om de (särskilt min läkare) litade på att jag var sanningsenlig.

Självklart finns det de vanliga negativa sidorna av att vara inlagd, den gränslösa tråkigheten och att man måste vänta till ett visst klockslag för att få sitt morgonkaffe, att visa hänsyn till rumskamraten och dela toaletten, be om lov för allt. I det stora hela är jag ändå glad för den här tiden, de hjälpte mig att hålla mig vid liv och ifrån allvarligare skada. Jag känner att om det blir kris igen så finns den här möjligheten.

Sedan är det (givetvis) så att "min" psykenhet hotas med nedläggning, allt ska centraliseras till närmsta större stad sägs det...

Känsla

Utskriven från psyk!

Rytmmetoden

Jag håller min egen rytm ganska bra. Igår rörde det sig snabbt på dagen, jag gick och gick, inget att demonstrera för så jag dyrkade Mammon istället och köpte ett bälte, tog det bra tycker jag själv att numera är det största storleken som gäller. Lite tröttsamt gnäll lär ni få höra ibland om min väl tilltagna vikt (som gissningsvis kommer att bestå eftersom jag absolut inte orkar mentalt att banta), men jag ska försöka att inte låta det ta över, varken i bloggen eller i mina tankar.

Idag kändes det mer söndagsstilla. Jag har målat naglarna och försiktigt läst några sidor (har kommit till början av 1600-talet). Sedan sovit ett par timmar extra. Något gör att jag upplever sanslöst livliga drömmar nu, jag tror det kan vara Cisordinolen. Det är inte mardrömmar, så det gör inget, men det känns lite som ett arbete att sova.

Det märks att jag mår bättre, jag har t.o.m. planerat vad jag ska ha på mig imorgon bitti när jag går till psyk för att se hyfsat fräsch ut, istället för att bara slänga på mig något.

Jag hoppas att det jag känner är stabilitet, men det vet man ju tyvärr inte förrän längre tid har gått. Men just nu är det bra. Bra så.